Tempo Mingel Mania

Att se på pitcher, sedan ta en öl på Pitcher’s, panelsamtal, work-in-progress-visningar, speed dating, presentationer, master classes, film, film, film – och framför allt: mingel! På Tempo Meet Up fick vi träffa de höga hönsen, som visade sig vara väldigt mänskliga.

En tidig marsmorgon tar jag tåget upp till huvudstaden för att träffa dokumentärfilmare från de olika filmregionerna och den så kallade branschen. När jag anländer på centralen och tagit mig förbi strömmen av människor beger jag mig till något som heter Arena Skrapan. Det visar sig vara en form av kontorslounge i ett varuhus på Södermalm. Stämningen är lugn och trygg, och för mig känns den exklusiv. Uppställt fika, stilrena arbetsstationer och särskilda små ljudisolerande bås vid väggarna.

Jag blir visad till ett konferensrum och möts av en ström av handskakningar och namnutbyten. Sedan drar presentationerna i gång. Vi fascineras av varandras projekt, ger råd om vägar till finansiering, tips på utveckling av idéer och pepp att fortsätta hålla på. Jag slås av hur varm dokumentärvärlden är, att vi alla hittar varandra så snabbt, att vi hjälps åt.

När presentationerna är klara för dagen tar vi oss snabbt till hotellet för att checka in. Sedan är det dags för invigningsfest – och där börjar det: minglandet! Jag träffar konferencierer, finansiärer och garderobiärer, spridningskonsulenter, producenter och regissörer. Ett kort samtal, ibland ett nummerbyte och en uppmaning att skicka in en ansökan, sedan en klapp på axeln – och någon bekant står bakom en. Och så håller det på. Tills jag trillar ur ett samtal och personen jag pratar med har vänt sig till någon annan.

Då passar jag på att ta ett steg tillbaka och blicka ut bland människorna. Jag lyssnar till kacklandet och betraktar ansiktena. Det slår mig att vi är här som både konkurrenter och kollegor, möjliggörare och gränssättare. Jag noterar samtidigt något fint: att trots detta genomsyras stämningen av något annat. Nämligen nyfikenhet, glädje och kanske framför allt, kärlek till dokumentärfilmen. Folk ler – och det gör även jag!

Elias