Personliga möten och intressanta dokumentärer på Tempo

I helgen avslutades Sveriges största dokumentärfestival Tempo i Stockholm. De två FilmCloud-medlemmarna Kristian Erskog och Madeleine Möller Ståhl fick en unik chans att delta i det exklusiva specialarrangemanget Tempo Meet-up.

– Det gav mig direkt ett sammanhang, säger Madeleine. 

Berätta gärna om programpunkterna på Tempo Meet-up. Vad har ni gjort?

Madeleine: Vi har haft ett väldigt varierat program med seminarier, både enbart för gruppen och allmänna, och så har det varit event som till exempel mingel och pitchtävling. Några filmer som vi sett är Efter Inez (Karin Ekberg, Sverige, 2017), The Land of the Enlightened (Pieter-Jan De Pue, Belgien/Tysklad/Frankrike, 2016) och I Am Not Your Negro (Raul Peck, USA/Frankrike/Belgien, 2016). I anslutning till alla filmerna var vi även på seminarier, regissörsbesök och masterclass.

Kristian: Vi har visat lite av våra egna projekt för andra deltagare, sett filmer och sedan träffat regissörerna till respektive film i samtal om produktionen och innehållet. Vi fick även mingla, gå på masterclass och seminarier, som bland annat diskuterade årets tema.

Årets tema är ju (o)sanning. Har ni fått några nya tankar om hur ni som dokumentärfilmare förhåller er till sanningen?

M: Det har pratats mycket om och visats en del hybridfilm under festivalen, för mig så har det öppnat upp för samtal. Vad har en som skyldighet som dokumentärfilmare? Går det någonsin att berätta sanningen? Hur mycket ska en regissera i en dokumentär? Och så vidare…

K: Ja, en del av mig börjar förstå värdet i att acceptera att en dokumentärfilm har svårt att inte vara subjektiv. I ett seminarium så diskuterades just gränsen mellan fakta och fiktion, och jag som kommer från det journalistiska public service-hållet vill gärna se mig själv som neutral. I slutändan så vill ju filmaren skapa en känsla hos publiken, och det i sig kan ju ses som subjektivt. Det var flera hybriddokumentärer på festivalen som verkligen höll sig i gränslandet, vilket var intressant att se.

Det är ju ett väldigt spännande utbud som presenteras på festivalen. Är det någon speciell film, eller filmer, som ni fastnat extra mycket för. Och varför?

M: Jag har verkligen tyckt om alla filmer som jag sett under festivalen men på helt olika sätt. Alla tog sig an helt olika ämnen och de berättades på helt olika sätt. The Land of the Enlightened var storslagen och ett nära porträtt av pojkar i Afghanistan. Efter Inez var känsloladdad och vacker med ljus och mörker, om ett par som förlorar sitt barn innan födseln. I Am not Your Negro var spännande och medryckande, med ett grepp som återupplivade James Baldwin via berättarröst och hans gamla anteckningar. Idag ska jag se The Man Who Saw Too Much (Trisha Ziff, Mexiko, 2016) som jag fastnade för när jag tittade igenom programmet. Den handlar om en man som i hela sitt liv fotograferat olyckor och död som han stött på.

K: Två av de filmer vi fick se kommer jag definitivt att minnas. The Land of the Enlightened var en otroligt vacker film om ett gäng unga pojkar i Afghanistan som drömmer om att ta över landet, inta palatset och gifta sig med drottningen. Allt medan USA:s trupper avancerar. Pojkarnas mognad blev en lustig kontrast till amerikanernas barnslighet. Men det mest givande för oss var när vi fick samtala med regissören Pieter-Jan De Pue dagen efter. Han berättade om den åttaåriga processen, om hur teamet blev attackerat av talibaner och hur han beslöt sig för att göra resten av filmen på egen hand genom att åka till Kabul och träna upp ett eget team. Sen blev jag väldigt rörd av Efter Inez av Karin Ekberg. Filmen handlade om två föräldrar som förlorar sitt spädbarn vid födseln och hur de hanterar livet efter det. En film som snabbt skiftade mellan skratt och gråt. Jag som själv inte kan relatera fick plötsligt en inblick i hur svårt det kan vara att bara gå vidare efter en sådan händelse. 

Vad var det mest givande med festivalen?

M: Det mest givande måste ha varit att få vara med på Meet-upen, det gav mig direkt ett sammanhang med ett schema och personer att vända sig till och umgås med. Så det har varit väldigt bra! Pitchen var väldigt rolig att se, det är kul att så många projekt hinner presenteras på så kort tid. Sen var regissörsbesöken som endast var för oss Meet-up deltagare jättelärorika.

K: Samtalen med regissörerna, de andra deltagarna och Tempo Pitch. Det blev väldigt personliga möten med regissörerna, vilket gjorde att man fick ut mycket av sina frågor, och via de andra deltagarna kunde vi utbyta erfarenheter. Tempo Pitch låg utanför schemat, men gav mig mycket när det gäller vad branschen letar efter i "bra" film.

Stockholmsbaserade Tempo Dokumentärfestival är Sveriges största festival för dokumentärens samlade uttryck. Sedan starten 1998 har den varit ett unikt forum för dokumentärer från hela världen som annars aldrig skulle nå en Svensk publik. Deltagare från Filmpool Jämtland, Film i Öst, Filmbasen/Film Stockholm, Filmpool Nord, Kultur i Halland-Film, FilmCloud/Kultur i Väst och Film i Dalarna har tagit del av både programpunkter ur Tempos program och programpunkter som är exklusiva för Meet-up-gruppen.

 

Madeleine är 22 år och går på Filmproduktion på Göteborgs
Folkhögskola. Madeleine håller just nu på att färdigställa två filmer samtidigt
(som i skrivande stund saknar titlar). Den ena filmen handlar om en kvinnlig
downhillåkerska och den andra filmen berör ämnet depression.

Kristian är 25 år och går Filmproduktion på Göteborgs
Folkhögskola. Han har tidigare gjort dokumentären ”Det gömda folket” som
handlar om tro på Alver som lever kvar på Island, samt arbetar för närvarande
på en film om ”Bongo flava”, en populär hiphopgenre i Tanzania.

 

 

 

 

 

 

Nyheter