En blick på den mänskliga tillvaron i Director’s Village

Vi landar i Heerlen en dag före programmets start. Jag hade tryggheten av att känna den andra svenska deltagaren Ronsson sen tidigare så när vi anlänt möts vi på min diner runt hörnet; Emma’s Diner. En äldre vietnamesisk man står bakom disken av delikatesser och serverar allting friterat. Vi catchar upp över pommes och vårrullar och funderar över hur dagarna framåt kommer se ut. Tolv regissörer möts - alla från olika hörn av Europa.

Första dagen av programmet tar jag och Ronsson en promenad till CineSud’s hemkvarter där vi alla ska träffas. Jag har en tendens att lita på mitt lokalsinne som om det vore second nature. Jag leder oss helt fel. Efter 45 minuters promenad genom hela Heerlen, bärandes på all vår packning, landar vi på CineSud. En promenad som egentligen tar ca. sju minuter från hotellet. Jag har dessutom tagit fel på tiden för uppstart. Vi tror att vi är sena men är i själva fallet först på plats. Man kan skratta åt det, gnissla tänder för det, men charmen av äventyret tog förhoppningsvis bort irritationen.

Väl på plats börjar den sociala dansen med alla deltagare. Marie Lormeau är den ansvarige för programmet och hon leder oss tryggt i introduktionen genom improviationsövningar och samtal. När lunchen serveras är jag redan relativt trygg i gruppen, trots att vi bara hunnit skrapa på ytan. Shirin ger mig namnet på låten jag gillade från hennes film, Diar av Shahram Shabpareh. Solen har tittat fram. Vi får se filmer från tidigare almnuis av DV i en av Nederländernas äldsta biografer. Mot eftermiddagen tar vi tåget vidare till Maastricht som ska vara vårt temporära hem en vecka fram. Tågresan tillför nya samtal. Men min sociala energi börjar ta slut. Jag lyssnar mer än vad jag pratar. Funderar på vilka de här människorna egentligen är.

Första workshopdagen får jag spendera med Sem, Carmen, Joshua och Sofia Norlin som ska leda oss genom hennes workshop Mise-en-scene. Jag matas av mjuka värderingar, filosofi av Marguerite Duras, vad en blick innebär och diskussioner om det mänskliga tillståndet. Jag börjar forma en ny idé kring hur min skapandeprocess ska komma att förändras. Blick, inlyssnande, rytm, identitet, ideologi, kulturer, klass, smak, medvetenhet, känslighet. Det handlar om min syn på världen. Att göra social eller visuell research. Min inspiration behöver inte alltid vara bilder eller utdrag ur andra filmer. Skapa sig en pallett som sträcker sig bortom det.

Kvällen spenderas på takterassen av vårt hotell, The Social Hub. Vi upptäcker att i Maastricht är det omöjligt att splitta på notan, och det finns en tunnhårig bartender här som verkligen inte tycker om oss. Jag får mer ledtrådar om vilka jag har runt om mig. Bortom både intellektuella och häftiga kreatörer finns det också det universiella mellan oss - upplevd hjärtekross, osäkerhet och kärlek. Jag lär mig snart att Stephen alltid kommer beställa rosé och Joshua är allergisk mot gurka. 

Andra workshop-dagen leds av Janneke Van Heesch, och rummet delar jag också med Stephen, Jasmin och Sem. Vi får genomgående analyser på våra manus. Trots två år av dedikerad manusutbildning sen tidigare lär jag mig nya begrepp och sätt att se på hantverket. Det är mer lyssnande än diskussion, men jag lär mig genom de yttre observationerna från gruppen vad som funkar i manuset och inte. Vad som förmedlas, vad som ska justeras.

Näst sista dagen så är det min tur att regissera skådespelare med hjälp av Martin Strange-Hansen. Tillsammans med Ronsson, Sem och Jonas får vi möjligheten att testa en scen från våra manus med två lyhörda skådespelare. Att vara först ut var skrämmande, men med tiden och förtroendet som byggts upp mellan oss kändes det lättare att vara ärlig i sin process. Sist ut är Sem som har tagit med en improvisationsövning. Alla blir indragna för att fungera som en skanderande åsiktsmaskin mot en av skådespelarna för en scen. Min karaktär, internetrollet Lars, fick ut en och annan underliggande aggression ur mig.

Ett kvällsäventyr senare och vi har redan kommit fram till sista dygnet av residenstiden. Vi återsamlas hela gruppen och det är dags för oss deltagare att presentera våra lärdomar inför varandra. En dag att reflektera, utvärdera. En avslutande middag hålls tillsammans med våra handledare och Marie. Veckan kom oundvikligt till sitt slut. Vänner blir till brevvänner. Jag blir ännu en gång påmind om charmen i det mänskliga tillståndet.

Tack FilmCloud !!!

Tills nästa gång,

Emma Jane