
Stockholmarna har rätt om Gotland
Det är den sista dagen. Vi sitter i en ring bland raukarna på Fårö och ska utvärdera veckan. Jag vet inte vad jag ska säga så jag försöker lyssna på de andras svar, men det är omöjligt att höra något pågrund av blåsten. Jag njuter av det, efter en eftermiddag i Bergmans hus lär man sig att sakna ljudet. Där är det nämligen knäpptyst. Han har gjort allt för att undvika väsen. Ett avskilt hus med trippelisolerade fönster. T.om på hans oändligt långa strand var det knäpptyst. Som att gå runt med noise cancelling hörlurar på sig. Det måste känts ensamt tänkte jag.
Ensamt är det sista man skulle beskriva Bergmanveckan som. Emellan filmvisningar, workshops och cykelturer är det få timmar för egentid kvar. Veckans mingel och speeddating med sfi har varit bra trauma bonding, och på bara 7 dagar har vi hunnit komma varandra väldigt nära. Trots det känner jag mig nervös när frågan om hur veckan varit börjar närma sig.
Blåsten mojnar. Alla tittar på mig. Jag känner hur jag börjar darra på handen. ”Prata högre” avbryter någon. Jag vill säga att Bergmanveckan var en av de bästa veckorna i mitt liv, men det låter så oskuldsfullt och oerfaret av mig. Ännu mer om jag skriker det. Så det slutar med att jag bara säger att jag haft roligt.
/Alva