Tankar efter Konferens – att fånga det som inte sägs

Det har gått några dagar sedan jag var på Dokumentärfilmskonferensen, men jag bär fortfarande med mig en märklig tyngd känsla.

Det var något med stämningen. Det där vardagliga, nästan banala mötesrummet där det samtidigt låg något laddat i luften. Alla vet hur det känns att vara i ett rum där saker inte sägs högt, där något skaver men ingen vill vara den som rör vid det. Den känslan – Konferensen fångade den. Inte genom dramatik eller stora ord, utan genom att bara stanna kvar.

Det var då det slog mig: som dokumentärfilmare är det lätt att jaga efter berättelsen. Man letar efter kurvan, utvecklingen, vändpunkten. Men det jag tar med mig från Konferensen är att ibland är berättelsen redan där – i det statiska, det obekväma, det vardagliga som plötsligt blottar något djupare. Man måste bara ha modet att inte avbryta. Att inte vilja förklara allt.

En av deltagarna i eftersamtalet sa något i stil med att ”kameran i sig blev som en deltagare i rummet”. Jag har funderat mycket på det. Vad betyder det att vara närvarande som filmare, utan att ta över? Det är en balans jag ofta brottas med. Vill jag skildra verkligheten – eller forma den?

Efter Konferensen tänker jag mer på hur jag använder tystnad. Hur jag väljer mina inspelningsmiljöer. Hur jag läser av en grupp. Jag inser att det inte bara handlar om teknik eller planering, utan om närvaro, om att vara inkännande. Det är nästan mer psykologi än film ibland.

Jag tar också med mig ett slags tålamod. Att inte alltid vara på jakt efter nästa fråga, nästa replik. Ibland händer det viktiga precis efter att man tänkt avsluta. Och då måste man vara kvar.

Det är så lätt att underskatta det subtila. Men det är just där, i det subtila, som det riktigt mänskliga finns.

/Hemen