Truls slogs av hur mycket alla filmare bryr sig

Jag har alltid hållit läger-konceptet högt aktat och Bergmanveckan bjöd oss hela paketet. Först trevande småprat på färjan, stugfördelning, handlingsanarki, varm bussfärd över Gotland till en stugby i Sudersand på Fårö.

På Fårö rådde prunkande junisommar och ön gjorde mig berusad. Nyponrosor, tornseglare, kalkstenshärjade vallmoängar och sedan ljuset… Kände mig törstig på det där ljuset och bara glodde. Trots öns förföriska försök handlade veckan såklart främst om film och nya möten. 26 personer var vi från hela landet, alla med sina bakgrunder och relationer till filmberättande. Vi presenterade oss genom egna filmvisningar och samtal som sedan följde. Överallt surrade film: ur folks munnar och i den lilla ladubion, och tydligt blev, om jag någonsin tvivlat på det, hur mycket vi alla bryr oss.

Filmiska höjdpunkter kom med Mika Gustafsons “Paradiset brinner” med tillhörande regissörssamtal samt samtal med Renate Reinsve och Halfdan Ullman Tøndel, som berättande om deras nya film, “Armand”. Jag, Tara och Johanna smet in och såg den och den var otrolig.

En dag reste vi runt på ön och inspekterade de 60 år gamla inspelningsplatserna från Ingmar Bergmans Fårö-produktioner. Jag började verkligen förstå hans kärlek till denna plats och föreställde mig Fårös klippor och raukar i svartvitt. Sedan Bergmans hus också. Visa platser känns verkligen andaktsfulla. Bergmans hus var en sådan plats. Ett ställe som i minsta detalj var utformat för att filmer ska kläckas och växa.

Vi levde i vår egen värld, jag och Fårö och alla dessa fina människor. Dygnets timmar utnyttjades och bland alla minnesfragment finns framför allt livliga samtal om olika filmupplevelser, fotografer och regissörer, “detaljerna” och drömmar om vad vi själva vill skapa. Samtal och tankar som började på ett mingel, fortsatte på en cykel genom sommarnatten och inte ville gå till sängs vid stugtröskeln utan fortsatte ner till stranden, havet och badet.

//Truls Svenningsson