May the Bengtsforce be with us!

Under dagarna i Bengtsfors arbetade vi med vår långfilm War/Village, som befinner sig i en tidig utvecklingsfas.

Filmen följer en grupp kvinnor i trettioårsåldern som samlas kring tre ritualer: möhippa, bröllop och babyshower. Festerna är euforiska och humoristiska, men
under ytan finns konflikter och en växande osäkerhet. Samtidigt närmar sig ett krig i Europa och bryter gradvis in i deras tillvaro, vilket förstärker en existentiell oro och en känsla av att något håller på att brista. Filmen rör sig mellan dessa plan, där hyperrealistiska fester bryts av subjektiva drömsekvenser som gestaltar möjliga framtider - alla allt mindre avlägsna.

Intention utan fast plan

Under residenset ville vi komma närmare filmens kärna och formspråk. Genom att skriva scener, filma mindre sekvenser och arbeta med musik undersökte vi hur filmens olika delar kan samexistera. Vi gav oss själva uppgiften att arbetet skulle resultera i ett 7-10 minuter långt audiovisuellt verk där vi prövade filmens centrala situationer och uttryck. Parallellt utvecklade vi ljudskisser och musik för att undersöka hur ljud kan bära karaktärernas inre tillstånd och skapa
förskjutningar mellan realism och dröm.

Vi kom med en tydlig intention, men utan en fast plan. Det visade sig vara avgörande. Genom att arbeta intuitivt, utan krav på att formulera svar i förväg, kunde vi följa det som faktiskt hade energi och som kändes viktigt i stunden. Det vi hade tänkt ut i förväg visade sig ofta kännas mer "tänkt", mindre levande än det som uppstod i görandet och i kontakt med platsen.

I efterhand framträdde ett tydligt mönster: allt vi skapade kretsade kring samma tema - framtidsångest. Det är ett tema som är starkt pågående i mitt eget liv - så kanske inte överraskande - men genom arbetet blev det mer precist. 

Istället för att formulera filmens kärna i ord upptäckte vi den genom att arbeta i själva mediet och se vad som återkom. Det gjorde det också möjligt att förhålla sig känslomässigt till materialet, snarare än bara intellektuellt.

Musiken blev i detta också en central metod. I filmprocesser behöver man ofta formulera intentioner och känslor i språk, vilket riskerar att förenkla eller låsa materialet för tidigt. Musik fungerar annorlunda. Den kan etablera en känsla utan att förklara den. Genom att arbeta med musik i ett tidigt skede kunde vi tydligare registrera vad som faktiskt berörde - och låta de känslorna styra det vidare arbetet. För oss blev det ett sätt att närma oss filmens emotionella kärna innan den var språkligt definierad.

Platsen gav tydliga ramar

Trots att vi inte hade en 100% fast plan fanns tydliga ramar och begränsningar. Att vara i Bengtsfors avgränsade vad som var möjligt, men öppnade samtidigt för nya grepp. När vi till exempel (of obvious reasons) inte kunde iscensätta ett bröllop använde vi bilder från ett verkligt bröllop och skapade ett enkelt, nästan PowerPoint-liknande bildspel i kombination
med nytt ljud och musik. Det blev ett oväntat grepp som bar på en egen nerv, och som vi tar vidare in i projektet.
Mötet med andra människor var också en central del av processen. Genom intervjuer med personer i liknande livssituation - både i Bengtsfors och via telefon - fick vi nya perspektiv på teman som framtid och gemenskap. Dessa möten fungerade inte bara som research, utan som ett sätt att pröva materialet mot verkligheten. I mötet med andra blir det tydligt vad som resonerar i en själv och vad som inte gör det.

All lyssna på det som inte är formulerat

I den tidiga utvecklingsfasen uppfinner man ofta processen samtidigt som man arbetar. Det kräver att man lyssnar på projektet, snarare än att driva det mot tydlighet för tidigt. Det är en fas präglad av osäkerhet, men också av möjlighet. Att ge den tid och följa det som har energi, snarare än att söka snabba svar, gör att något mer komplext kan växa fram.

Residenset gjorde det tydligt att arbetet framåt behöver fortsätta på samma sätt, tills vi når nästa steg: nära materialet, i praktiken, och med utrymme för det som ännu inte är formulerat. Klarhet kommer senare. När den inte finns där är det viktigt att skydda det sköra stadiet, och lita på att det kommer leda en dit man ska.

När vi lämnade Bengtsfors sa vi till varandra: May the Bengtsforce be with us. En
påminnelse om att det sökande också är en kraft.