blev jag ganska paff, jag har sett film på det i efterhand, jävla paff blev jag

Min film heter The Hijacking of the Swedish conversation och handlar om hur knäppt det är att samhället är så splittrat, narcissistiskt och polariserat. Därför kretsar handlingen kring hur en helt vanlig dag kan te sig när invånarna i en liten stad tvingas agera på något som presenteras som ett direkt hot. Vissa tycker inte att det är något farligt, samtidigt som andra inte kan förstå hur man kan vara så dum att man inte tar hotet på allvar. En film som alltså handlar om det vi på språkinflationsmässigt manér kallar för samtiden. Jag åkte till Norge för att delta i Screen Talent Europes pitchtävling, med 12 deltagare från sex olika länder. Det var en oerhört gemytlig stad och festival, som jag hoppas kunna återbesöka många gånger framöver.

Då jag blivit extraordinärt intresserad av vetenskapsmannen och teologen Emanuel Swedenborg senaste tiden har jag utvecklat ett skämt med mig själv som går ut på att det ockulta är överallt om man bara kikar noga och därmed känns det som att hinnan mellan verklighet och Den Osynliga Världen är riktigt tunn och jag fnissar åt att jag är ”en mystiker” och ”ser tecken”. (Jag lanserar härmed Swedenborgiana som killversionen av Astrologi). När jag satt i flygplansstolen kände jag en dunk mot mina ben. Det var flytvästen under sätet som dundrade fram från ingenstans. Tecken på ond bråd död väl? Men snabbt förstod jag att det inte var en händelse ens värd min ockulta dagbok - det satt ju en man bakom mig med abnormt långa ben! Och han hade ogenerat sträckt ut dom och därmed sparkade till flytvästen under mitt säte. Inget paranormalt över den händelsen egentligen, förutom kanske längden på den där mannens ben. Och det osedvanligt osnygga i att sträcka ut bena så till den milda grad att hans fötter hade ögonkontakt med mig under stora delar av resan.

Väl framme i Grimstad var jag konstant jätteimponerad över att Ibsen hade bott så länge i kustsamhället och frågade glatt olika personer: Är det HÄR som ”En folkefiende” och t.ex. ”Vildanden” alltså utspelar sig? (En del sa ja, andra sa nej?) På kvällen torskar Sverige mot Serbien och den nye mittbacken i vårt landslag heter Hjalmar Ekdal, exakt samma namn som en av huvudpersonerna i Ibsens drama ”Vildanden” - Hjalmar Ekdal är väl den i pjäsen som myntar uttrycket ”livslögn”? Livslögn: Sveriges herrlandslag i fotboll är bra (jävlar vad dåliga dom är). Men: Ibsens närvaro var alltså påtaglig överallt!

Dagen före pitch inför publik och jury var det workshop med hela gruppen och två lyhörda handledare, där vi fick möjlighet att slipa på våra pitchar. En mycket givande dag som på något sätt sänkte tröskeln för att både pitcha i sig, och framför allt på det engelska språket! På torsdagseftermiddagen när pitchen var avklarad åkte vi en tur med den på förhand mycket omtalade ”räkbåten”. När jag stod ute ”på däck” kom den roliga diktraden av favoritförfattaren Thomas Bernhard till mig: ”Utan all talang betraktar jag havet”. Den där båtresan med kobbar och skär och vatten etc gjorde ingenting med mig, oberörd och utan talang försökta jag ta in miljön och fejkade fram entusiasm över de olika visuella intrycken. Fast det var verkligen jättevackert och goda räkor och så. När sen den fjärde personen gjorde ”titanic-skämtet” längst fram i båten fick jag nog. Jag gick ner och satt resten av resan under däck och drack en öl (jojo, malten ska ner) med en kille från Danmark, och även om vi, på hans initiativ, pratade om filmpolitik var det urtrevligt.

När sen vinnaren utropades och jag hörde mitt namn, för vinnaren var jag, blev jag ganska paff, jag har sett film på det i efterhand, jävla paff blev jag, så paff att jag började VINKA till en jurymedlem på scenen. Som för att säga ”hehe jupp de e jag”, fruktansvärt pinsamt agerat men skit i det egentligen så himla kul att kamma hem förstapriset. När jag traskade hemåt på kvällen och var glad så tillät jag mig att både tänka och känna: Inger Christensen hade rätt, juninatten finns!

Se prisutdelningsfilmen här.

Fotnot: Denna text är strösslad med referenser för att internreta Film i Skåne-mannen Christofer Nilsson. Som för övrigt i mitt tycke hade den bästa pitchen.