Jag kom till Stockholm med tankar kring form, form, form.

Format…

Mitt intresse för distribution, målgrupp och publik växte på mig. Flera sa hur viktigt det är tidigt i processen att ha det klart för sig och för filmens liv såklart. Saker jag tänkte på när jag såg på filmer som visades på festivalen. Är vi målgrupp? Hur når filmen sin målgrupp bäst? Är verkligen en festival det bästa visningsfönstret?

Genom panelsamtal fick jag inblick i hur olika stöd fungerar, hur urvalet ser ut, vilka plattformar eller kanaler har för olika inriktningar och uppdrag -för att hitta en match. Vi speeddejtade beslutsfattare, filmkonsulenter och festivalprogrammare, vi ville hitta en match. Det var festligt och ibland fick man acceptera att man inte passar ihop.

Bilden ovan är innan invigningen där jag står med Mohammed El Majdalawi (Uppsala) och Elias Ekstedt (Göteborg) bland massa andra. Nu när jag tänker tillbaka var det precis innan festivalen började, innan man lärde känna gruppen mer och innan man dragit av första mingel-plåstret.

Många hade funderingar med sig, mest kring formen. “Ska jag ha med min process i filmen? Är detta för lite karaktärsdrivet? Är det för mycket och slår över och blir intetsägande bildmässigt?” hörde jag några under sina presentationer. Vi presenterade våra projekt för varandra i Meet-up. En eller två representerade en region och tillsammans var det nog cirka 10 regioner representerade, kanske 8? Det är häftigt att känna att vi är många ute i landet som håller på och som har samma problem eller funderingar.

Alla i dokumentärfilm är väldigt snälla och fina, de bryr sig om medmänniskan och allas välmående. Att mötas i en sån här kontext är värdefullt när man annars kanske bara håller på själv.

I förhållande till vad jag kom hit med fick jag många idéer! Både nya berättelser, hur jag vill arbeta i processen men också konkreta klippidéer som jag ska sätta mig och göra när jag kommer hem. Form, form, form tänker jag fortfarande på och nu har jag flera nya ögon som jag kan bolla med.

Alva