Bergmanveckans talangdagar, ett slags vuxenkollo. Jag ska förklara.

Nu har det gått flera veckor sedan besöket på Fårö. Nästan hela sommaren, eller ja, snarare min ledighet. Jag sitter nu på verandan intill den gård jag jobbar som kolloledare på. Det är ett filmkollo där barnen i grupper får göra varsin film, liksom vi gjorde ute på Sudersand. När jag har berättat om Bergmanveckans talangdagar så har jag ofta liknat upplevelsen med kollo. Ett slags vuxenkollo. Jag ska förklara.

Ett gäng främlingar samlas vid sina platser på Gotlandsfärjan och till en början är de aningens blyga inför varandra. En och annan testar att sätta sig vid ett bord uppe på däck tillsammans med de andra deltagarna. Några känner varandra sedan tidigare. Andra kanske har hört talas om varandra. Väl framme i Visby så blir de indelade i sina stugor. Gruppens första uppdrag är att försöka lista ut vad de ska handla. Ska det delas? Vem har specifika preferenser? Därefter kommer främlingarna fram till husen för att välja sina sängar. Vilka delar rum? Vem sover var? Som tur är så hinner den första aktiviteten dra igång innan inflytt. Fortsättning att utforska vilka resten av dessa typer är.

De har ett fullspäckat schema som får dem att glömma vilken veckodag det är - ja, till och med om det är morgon eller kväll. Frukost, samtal, lunch, bad, samtal, paus, middag, mingel, godnatt. Och så fortsätter det. Nu när jag tänker tillbaka på veckan så känns allt som en virvelvind av cykelturer, pirr, lek, allvar, utflykt, inspiration och så vidare (Aubrey Plaza). Men framförallt en vecka fylld av lust att utforska vad film kan vara. Jag kan inte nog med att understryka hur viktigt det är att filmskapare får mötas och dela sina tankar och idéer. Trots den sociala trötthet som slår en efter talangdagarna, så är det denna typ av möten som ger energi att fortsätta driva sina projekt framåt. Framförallt så vet jag att dessa främlingar nu är personer som jag delat en lika intensiv som förtrollande vecka tillsammans med. De filmskapare jag fick hänga med under Bergmanveckan besitter viktiga berättelser som jag vill fortsätta att följa. Tur för mig att de inte är främlingar längre.

/Maja Wiezell