Ett plus ett är mer än två – Intervju med Annika Ivarsson om kollektivt filmskapande
Det är ändå något fascinerande med det kollektiva skapandet. Något som sticker ut från den auteurtradition som klamrat sig fast i Sverige sedan Bergman. Idén att summan är större än delarna. Denna tanke fastnade Annika Ivarsson för när hon beslöt sig för att göra en film tillsammans med sina filmkollegor Adele Edling och Andja Arnebäck. Det var också detta anti-auteur-fokus som väckte intresset hos FilmCloud och gjorde att Annika var en av två unga filmare som fick den första omgången produktionsstöd på 25 000 kr i början av juni.
Under sommaren har teamet spelat in i Varberg, Göteborg och Berlin och nu ligger fokus på att få klart en version av filmen i tid till Göteborg International Film Festival. FilmCloud har besökt henne i lägenheten på Pennygången i Göteborg för att få insyn i hur det egentligen går till att göra film på det här sättet.
Hur mår du nu efter en hel sommar av filminspelning?
– Jag är lättad att inspelningen är över! Det finns ju alltid en risk att allt ska skita sig men det gick förvånansvärt bra. Nu har jag börjat jobba på mitt vanliga jobb men jag hade ju tid att vila efter första inspelningen i juli innan vi åkte till Berlin och spelade in det sista.
Du har gjort den här filmen tillsammans med två andra filmare. Har du jobbat på det här sättet förut? Alltså kollektivt?
– Jag har aldrig jobbat i ett projekt där man är tre som bestämmer. Eller jo, det har jag visst det, under filmutbildningar jag har gått. Ibland är det svårt när man jobbar i grupp och man inte kan bestämma vem som är regissör. Då blir det ju mer survival of the fittest, den som är mest envis som får sin vilja igenom. Och så kanske det har varit i det här projektet också, vad vet jag?
Brukar du jobba med andra i filmprojekt eller gillar du hellre att göra saker själv?
– Jag brukar alltid jobba med andra eftersom min egen drivkraft är så låg, jag måste ha någon med en piska, någon jag kan leverera till. Ibland gör jag små projekt som bara är mina egna där jag bestämmer allt och gör allt. Nu till exempel håller jag på med ett projekt om min mormor. När hon dog hittade vi ett kassettband där min syster hade intervjuat henne för ett skolprojekt och det var roligt när hon berättade historien om när hon blev Hedemoras första lucia. Jag tänkte att det vore kul att göra en animation om detta. Men den ska inte bli så lång, max två minuter.
Hur har det praktiskt gått till, att skriva manus, producera och regissera när man är tre personer?
– Manuset spånade vi på fram tillsammans. Vi har skrivit olika scener, skickat det mellan oss, skrivit om. Själva manusprocessen har gått bra, vi har varit överens när det kommer till alla kreativa beslut. Men det har trots allt tagit nära två år att bli klar med det. Inför inspelningen hade vi delat upp scenerna mellan oss och vi bestämde att den som är regissör har beslutanderätt, men de andra kan komma med förslag och vara stöd.
Vad gjorde du under de scener som du inte var regissör på?
– Vi gjorde så att de två som inte regisserade skulle turas om att vara scripta och inspelningsledare, men att rotera rollen som inspelningsledare gick lite sådär.
Blev det för mycket att hålla reda på eller?
– I teorin skulle man ju fokusera på dagens roll, men i praktiken var man allting hela tiden. Det kändes splittrat och gick ut över inspelningsledarrollen eftersom man behövde fokuserade på regin och förbereda sina dagar. Det funkar inte riktigt att byta funktioner på det sättet.
Hade du velat göra något annorlunda när det gäller uppdelningen av ansvar, såhär i efterhand?
– Framförallt hade vi behövt ha en inspelnings- eller produktionsledare som hade ett övergripande ansvar för inspelningen, över hela produktionen. Men det är ju en kostnadsfråga, vi hade inte råd att anställa någon för det eftersom vi var tre regissörer. Vi behövde ju spara in på någonting.
Vad har det inneburit att producera filmen tillsammans?
– Vi har delat upp producerandet efter vad vi är bra på, skriva ansökningar, juridiska dokument, skriva avtal. Eftersom det är mitt bolag har jag stått för mycket av det praktiska hanterandet av pengar och skött bokföringen.
Just dom grejerna brukar ju folk inte tycka är så roliga, att fixa med allt det praktiska kring pengar. Hur har du upplevt det?
– Jag tycker att det har varit kul att producera och jag har lärt mig väldigt mycket. Allt från kring hur man betalar ut löner, hur man skickar rekvisitioner till SFI, vad man måste ha för försäkringar. Allt! Det är mäktigt att jag har hanterat en halv miljon kronor i mitt lilla företag. Men det är löjligt hur lite de pengarna räcker till när man ska göra en film egentligen.
Hur uppstod idén till det här projektet? Att det var den här berättelsen och det här sättet ni skulle arbeta på?
– Jag har jobbat med både Andja och Adele tidigare i andra projekt, främst som manusförfattare, och när vi av en händelse träffades alla tre föreslog Adele att vi skulle göra något tillsammans. Jag minns att vi hade ett kollegieblock och satt i vardagsrummet och spånade. Jag hade just varit på en resa där jag hade fått upp mitt intresse för konst och konstnärer, så det blev min ingång. Vi ville göra det lite som ett experiment. Jag minns inte riktigt men vi pratade i alla fall om att det är en motvikt till den ensamma, ofta manliga, geniet som gör film. Man gör ju film tillsammans, det är ju inte sant att det är en ensam upphovsman som gör allt. Vi kallade det för att vi var anti-auteurer.
Finns det en liknelse i att filmen handlar om tre personer som bundit ihop sig med ett rep och att ni är tre personer som gjort filmen?
– Ja, det är roligt att det speglar sig. Det finns ju något genialt i det. På ett sätt har vi tagit hand om varsin karaktär och de reflekterar ju något av oss själva. Det komiska är att folk efter hand började poängtera att det fanns likheter mellan oss regissörer och de tre skådespelarna!
Vilka utgångspunkter har ni haft när ni jobbat med manuset? Vad är det ni velat berätta med den här filmen?
– Den handlar om att det är svårt att leka tre. Att man i kärleksrelationer kan bli överkörd. Det är egentligen upp till publiken, men våra utgångspunkter har varit sexualitet, att bli vuxen, hur man ska leva tillsammans. Om att huvudpersonen måste våga fatta sina egna beslut och gå sin egen väg. Hemligheter, rädsla att svika varandra. Hur man ska leva. Den speglar någon slags idé om relationsanarki. Det kanske inte är så anarkistiskt att vara tre i en relation och det är nödvändigtvis inte det som filmens karaktärer vill. De är mer tre personer som älskar och vill leva med varandra.
Du har ju nämnt lite av nackdelarna när man är fler upphovsmakare, att det kan bli många hattar under inspelning. Vad har du för andra erfarenheter från att genomför ett sådant här projekt som ett kollektiv?
– Det är ganska ensamt att vara regissör själv, idén om att det är regissörens film gör att man blir lite isolerad och man själv tar ansvar för resultatet. Här är vi tre som står för filmen och försvarar den, det är ganska skönt. Men allt det har ju mer att göra med hur omvärlden ser på oss och på filmen. Det kan såklart vara svårt att vara fler regissörer om man inte kommer överens alls och sen ska dela på det kreativa konstnärliga ansvaret, men att ha fler hjärnor som spinner loss tycker jag är bra. Det är viktigt att man har tillit till varandra eftersom man måste lämna ifrån sig väldigt mycket. Det behöver inte vara ett problem att man har olika smak eller utgångspunkter för när man blandar sina influenser så blir det bättre. Ett plus ett är lika med mer än två, man vågar göra helt nya saker. Jag hade aldrig gjort den här filmen själv, det här är verkligen ett resultat av oss tre.
Tills sist, standardfråga – har du något tips till andra som vill göra film på ett liknande sätt?
– Skaffa en yttre fiende som svetsar er samman, då blir det mindre tjafs inom gruppen!
Håll utkik efter kortfilmen Rope piece, förhoppningsvis har du chansen att se den på GIFF i början på nästa år. Vill du se eller läsa mer av Annika Ivarsson kan du gå in på hennes blogg eller Vimeo-sida. Vi på FilmCloud kan bland annat rekommendera hennes prisbelönta kortfilm Världens sämsta hästtjej som ni veteraner kanske såg på Frame Filmfestival 2010. För mer information om Rope piece kan du gilla deras Facebook-sida, så håller du dig uppdaterad på vad som händer.
Du vet väl också att det finns möjlighet att söka nytt projektstöd från FilmCloud? Deadline är 30:e september och stödet ligger på 25 000 kr. Läs mer om riktlinjer och ansök här på vår hemsida.
Bilder från inspelningen av Rope piece:
