Vänskapen gjorde pitchandet till något kul, snarare än något att bäva inför.

Nils åkte till Norska Kortfilmsfestivalen för att pitcha på Screen Talent Europe Pitching Forum

Man vet aldrig vad man kommer möta på såna här resor, och det var med viss skepticism och bävan som jag anlände i Grimstad, en av de mysigaste byar jag någonsin stött på. Dag ett bestod av en workshop i pitchande, ledd av filmarbetarna Guro och Anniken. De gjorde ett beundransvärt jobb att få oss deltagare att lära känna och bli vänskapliga med varandra, innan de fortsatte att i små doser få oss att (utan att vi riktigt märkte det) utveckla vår pitch, dels genom att skriva om den, dels genom att ställa frågor till varandra om våra projekt. I slutet av dagen hade vi alla fördjupat vår pitch, utan att riktigt kunna sätta fingret på exakt hur det hänt.

Ovanligt nog var jag inte det minsta nervös inför min pitch. Jag skulle tro att det dels hade att göra med Anniken och Guros workshop dagen innan, och dels för att det tekniska repet innan pitchen var så proffsig. Vi fick alla gå igenom och öva med ljudtekniken, och prova att stå på scenen innan det var dags. Dessutom hölls pitchen på förmiddagen istället för kvällen, vilket sparade oss alla ifrån att  gå och oroa oss hela dagen innan det var dags. Men kanske framförallt, så hade vi deltagare alla blivit vänner vid det här laget, och kunde skoja med varandra under repet och lätta upp stämningen tillsammans.

På fritiden tog jag en tur runtom Grimstad, utforskade gränder och kullerstensbackar, och spanade in den charmiga gamla träkyrkan på toppen av byn. På torsdag eftermiddag anordnades en båttur utanför Grimstad, inte på någon bullrande färja, utan på ett vackert träskepp. Dessutom bjöds det på öl och tilltugg. Fantastiskt.

Min oro inför vistelsen i Grimstad var verkligen i onödan. Jag har bara positiva saker att säga om resan: Mediefabrikken tog hand om oss på bästa sätt. Workshopen i pitchning var ett nöje att genomföra. Vänskapen som uppstod bland deltagarna gjorde pitchandet till något kul, snarare än något att bäva inför.

/Nils Alatalo