Talangdagarna ett långkok

När vi kom fram till Fårö var det grått och mulet, men stämningen var bubblig och förväntansfull bland oss. En av de första sakerna vi gjorde var att presentera oss för varandra i Sudersandsbion och dela med oss av våra filmer. Det var väldigt fint och spännande att få se vad hela Sveriges unga filmgeneration skapade i sina olika delar av landet. Det var tydligt att programmet för talangdagarna är ett långkok, programsättarna vet vad vi unga filmare behöver. Motivation att ta agens för sitt eget skapande, praktisk information om hur finansiering fungerar samt olika infallsvinklar av den kreativa processen. De enda som saknades var kanske lite mera Bergmanfilm.

Det mest givade var ändå de samtal mellan oss talanger in på småtimmarna. Jag pratade länge med Noel från Småland om vikten av att göra film som utmanar tittaren politiskt men även existensiellt, jag talade med Alva från Göteborg om dödshjälp och klurigheterna med dokumentära processer. Kalle från Öland om att berätta från en personlig ståndpunkt och mytologisera sin familj. Det var fina samtal som jag saknat lite i andra mingel sammanhang, men här på Fårö kom de naturligt. Närheten till varandra i stugorna vi bodde i samt de spännande programpunkterna vi slungas mellan gav frukt till goda samtal.

Dagarna gick väldigt fort förbi, tillslut kom solen fram de sista dagarna. Det fanns ett sus av vemod i gruppen när veckan närmade sig sitt slut. Jag skulle gärna åka igen om jag hade kunnat, men nu får vi bjuda in varandra till våra regioner istället. När jag skriver detta är jag faktiskt i Malmö hos Alice som jag mötte på talangdagarna, och vi konstaterade att vi bara kännt varan i 9 dagar men att Bergmanveckan fått det att känna som år.
/Aya Sakurai