Efter låga dagar och korta nätter, motorstopp på safari

Det finns för mycket att berätta om för att få plats med allt här, så ni får dagen då allt gick fel tills att det inte gjorde det:

Det var dags för Bergmansafari, den näst sista dagen, ett par timmar där man får åka runt på ön till ställen viktiga för Bergman som person, för hans konst, eller båda. Man börjar känna att bränslet sinar, dagarna har varit långa, nätterna korta, och på förmiddagen har det varit workshop i speeddejtande, sedan samtal med en passionerad Noomi Rapace, sedan snabb cykeltur hem, mot Ica för proviantering, snabb lunch och sedan iväg på tur. Jag har ansvar att köra den ena minibussen men kvällen innan har något hänt, den är plötsligt omöjlig att få igång utan att bli igångrullad, startsladdar effektlösa.

Film på Gotlands konsulent Ville tar på sig att starta bussen när den rullas innan jag tar över, vi ligger redan något efter i schemat och jag är för ängslig för att göra fel trots fem år med körkort. “Vrid INTE av bilen när vi stannar sen, då måste vi rulla igång den igen” får jag höra och tar uppdraget på djupaste allvar. När vi kommer fram till Fårö kyrka för att se Bergmans grav vrider jag inte av motorn men glömmer att växla till friläge och bilen dör. En svordom blixtrar sig genom mitt huvud och förbi mina läppar. När vi står samlade runt gravstenen hör jag bara fragment om valet av plats på kyrkogården och hur Ingmars käresta Ingrid till slut hamnade här med honom, för min hjärna befinner sig i minibussen. Dessutom står filminstitutets delegation av konsulenter runt om och lyssnar de också, vi delar tydligen på safarin tillsammans med dem ihop med tre långa norrmän som verkar ha vunnit Bergman-quizet häromdagen – och det är jag som har orsakat att de alla kommer få vänta extra länge på att ta sig vidare till nästa ställe. Axel Petersén kommer bli helt förkrossad.

När bilen ska rullas igång gör mina vänner sig redo att putta, och i ett plötsligt infall av hävdbehov testar jag för första gången att starta själv, men övertänker. När bussen börjar rulla på parkeringen är det som om hand-öga-koordinationen har lämnat min kropp för gott. Ville får återigen äran. Kyrkan ligger på en höjd och bussen tar sikte på nedförsbacken mot Bergmancenter. Jag ser på när den rullar fram snabbare och snabbare men utan att den ger ifrån sig något ljud, motorn vill inte. Nu har den lagt av helt och det är mitt fel hinner jag tänka ungefär hundrafemtio gånger men så brummar den till. Ville kommer tillbaka, lämnar över ratten till mig och nu finns det inget jag inte vet att undvika med den här bussen. Vi kör vidare, stannar vid Bergmans privata biograf för en kort titt, motor på, vi kör vidare över snirkliga kustgrusvägar för titt på Persona-miljö, motor på, vi kör vidare in i skogen och kommer till slut fram till infarten vid Bergmans hem: motor av.

Tallarnas låga sus tar över och ansvaret för bilen är inte längre mitt. Vi går mot det bruna enplanshuset och får komma in. En guidad visning på insidan ger inblick i människan Bergman. Beige heltäckningsmatta, treglasfönster, tak designat för att hålla solen ute i alla vinklar. Han skrev ut sin ångest på allt – ord, fraser, meningar finns nedklottrade på stolar, väggar, nattduksbord. Svordomarna haglar tätt. På toalettgolvet står i rosa versaler “AKTA, HALT SOM FAN”. Det är roligt och lite sorgligt och känns fint att få ta del av. Visningen tar slut, vi går ut på baksidan där vi får fika. Dagen är helt stilla och solig och mellan huset och havet uppenbarar sig den vita kalkstensstranden. Den är enorm. Jag går ut på den, det klirrar under fötterna med varje steg. Jag stannar, tar in allt. Vilken fantastisk dag.

//Natanael