Gästbloggen

En viktig läxa om att pitcha ett projekt

Det är inte alltid helt enkelt att hitta den första, ursprungliga idén till något man hållit på med i ett år. Det är en särskild känsla som kommer ur att man försöker. Så mycket växer ur den enda sak som satte igång det. Det är väl den saken som är idén men när det vuxit till ett projekt är det svårt att sätta fingret exakt på vad det är allt kommit ur.

Man kan säga att det är idén till plotten till en film som satte igång det, men plotten är en så liten del när manuset väl är skrivet. Då kan man säga att det är den känslan inom dig du isolerat och dramatiserat, men den kommer ur karaktären som du redan har placerat i plotten. Då är det kanske karaktären? Men karaktären kom ur dig när plotten bestämde miljö. 

Det är inte svårt att minnas vad idén först var, men det är svårt att gå tillbaka till exakt den punkten då alla dessa element fick sitt fäste; då de skapade vad det än är projektet går ut på idag. Filmens hjärta kommer så mycket senare än vad idén gör. 

Jag regisserar en kortfilm i år, och under Uppsala internationella kortfilmsfestival åkte jag, tillsammans med fotograf och producent Johan Falklind, dit för att pitcha vårt projekt inför publik.

Vi hade pitchen redo, förstås. Vi visste vad filmen handlar om och vad som är bra med den, och vi var nervösa men självsäkra. Vi fick lov att provpitcha inför en liten publik kvällen innan och det var då självsäkerheten helt försvann. 

Vi drog pitchen, visade ett videoklipp för att visa upp tonen och konceptet, och tog feedback. Fan vad vi suger. Alla är så bra på att tala och visa upp sitt projekt, men vi suger. Det är känslan man får när man gör något för första gången och får lära sig att man inte är så förberedd som man trott.

Projektet är fortfarande bra, så vad gick fel? Jo, vi fokuserade på fel saker. Hela natten satt vi uppe för att finna en gemensam nämnare till alla element i filmen. Det måste finnas där. Det måste finnas någonting som allt vuxit ur. Vi hade bara den natten på oss att gräva oss tillbaka till den punkten där allt har sitt fäste. 

Man har en så stark känsla av vad filmen kommer göra. Man inbillar sig att den färdiga produkten kommer tala för sig själv, men nu stod vi där, bara timmar innan vi behövde bevisa för en publik att vårt projekt har ett värde, och filmen har ingen egen mun att tala med. Vi slet oss i håret för att finna den rösten som talat ljudlöst mellan bara oss två hela året. Det är en stark röst, men den har ännu inte bildat ord.  

På morgonen efter drog vi en ny pitch, och denna gången skulle det inte fungera om vi efteråt satt och tänkte på hur mycket vi suger, men någonting hade hänt. Vi hade kanske funnit något under natten. 

Massa människor, en jury, andra pitchare vars projekt är otroligt spännande. Vi stod framför dem och gjorde vår grej. Efteråt hade vi inte ont i magen som vi haft efter provpitchen kvällen innan. Alla verkade förstå vad idén var, och jag tror att vi förstod det då också. Det var bättre, helt enkelt för att vi tvingades inse att vi behövde en kärna att förklara projektet med. 

Jag har en så mycket högre uppskattning för att isolera den gemensamma nämnaren som borde finnas i ett projekt nu. Om den färdiga filmen kommer växa sig till den enorma, vackra trädkrona jag ser framför mig är det självklart att det sitter en stadig stam där under. Man vet alltid vad det är, men någonting så krävande; något så känslomässigt pressande som att berätta om din idé inför en publik kan verkligen ta dig till att se hur stadigt den stammen egentligen står. 

Vi vann inte den 25 000 kronorna som stod på spel, men det var många som berättade att de uppskattar vad vi försöker göra. I slutändan hade vi fortsatt med filmen oavsett om vi haft denna upplevelse eller inte, men efter den “vi suger”-upplevelsen, återfann vi verkligen vad projektet handlar om. 

Jag rekommenderar starkt att känna att din film suger en liten stund. Det kan ta dig till vart ditt hjärta stod till idén från början; till vad publiken kommer förälska sig i när den är färdig.

/Andreas Mortensen

Kan jag använda samma tekniker som vid teatern?

Jag heter David Wallstén och är en verksam skådespelare. Jag är just nu aktuell i Juno och det stora mjölkmysteriet på Kungsbyn i Västerås men har min bas i Göteborg där jag senast regisserade Besten med Unga Folkteatern i höstas.
Mitt brinnande intresse för teater, storytelling och ny teknik gjorde att jag inte behövde tveka innan jag antog Filmclouds erbjudande att få delta i NUFFs(Nordic Youth Film Festival) workshop för 360/VR-filmskapande på Tromsø i Norge. Det var en workshop där jag och 7 andra deltagare under 7 dagar skulle skapa en film tillsammans, från idé till bioduken. Eller i detta fall, VR-glasögon. Med min bakgrund som skådespelare gick jag in med ingången i att undersöka vilka likheter/olikheter VR-film har med scenen och film. Tex, när publiken kan titta var den vill i rummet, hur gör du för att få den att titta dit du vill? Kan du använda samma tekniker som i teatern?

Tromsö är helt omgiven av vildmark. Unikt ställe för 360.Det var extremt intensiva dagar där vi kämpade minst 12 timmar om dagen för att bli klara i tid. Jag tog på mig rollen som en av två regissörer innan jag fick kastas in som skådespelare då en av de vi castade hoppade av.

Det var verkligen ett tidskrävande projekt. Någonting som tog riktigt lång tid var att vi filmade med Z-Cam, en 360-kamera som skapar 360 genom att filma med 4 olika kameror i 4K upplösning, 60 bilder per sekund. 4K är ett krav då det ger samma effekt som full HD då filmerna visas så nära våra ögon. Detta skapar enormt stora filer vilket gjorde att efterarbetet tog många timmar. Filmen var 6 minuter lång och det tog över 9 timmar att rendera hela filmen. Så ifall något behövde ändras så var det bara att vänta i 9 timmar.

Själva inspelningstiden gick fort. Vi valde att göra en fiktionsfilm där kameran var som en egen karaktär. Någonting som var unikt med 360 var att man var tvungen att kunna se hela rummet, därför kunde ingen förutom de som var med i scenen finnas där. Allt som var på spelplatsen var alltså skådespelarna och i vissa fall regissören som vi kunde klippa bort i efterarbetet. Då det är svårt att byta perspektiv med 360-kameran så gjorde vi längre tagningar, den längsta ca 3 minuter lång.  När jag spelade in den kändes det mer likt en teaterföreställning än en 2D-film då man inte behövde tänka så mycket på kamerans placering då den filmade mig vad jag än gjorde. Däremot kändes det viktigt att inte vända ryggen till, mer likt en teaterpublik i den aspekten.

Den enda tekniska aspekten jag som skådespelare var tvungen att ta hänsyn till var att inte komma för nära kameran då det skapar en allt för intensiv upplevelse hos tittaren. Dessutom kunde jag hamna mellan kamerorna vilket skulle kunna skapa problem i efterarbetet då de 4 olika kamerorna "sys ihop/stitch" för att skapa en gemensam 360 bild. Blev det för nära så kunde det skapa små hack i bilden precis där "stygnen/stitches" ligger.

Rendering av fyra 4K fier är tålamodsprövande.Det vi använde oss av för att dra till oss publikens uppmärksamhet i den här filmen var att framförallt använda oss av specialeffekter och ljud, men också riktningar med blickar de få gånger skådespelarna står på olika sidor av kameran. Allt detta känns ganska likt hur det går till på scenen, förutom att du nu behöver göra det samma runtom hela publiken. En annorlunda metod vi använde oss av i sista scenen var ett spår av fjädrar som ledde till händelsernas centrum.

Något som snabbt blev en ny insikt för mig när vi pratade med vår VR-supervisor och tog del av en hel del VR-material själv var hur kort spannet var som man kunde behålla publikens fokus. Upplevelsen är så intensiv och kräver så mycket av ens fokus då både synen och hörseln är totalt kopplade till den. Detta gör att de flesta klarar av max ca 10-15 minuter innan de börjar tappa intresset. Något som intresserat mig med VR är om det vore ett fungerande alternativ till att vara på plats vid en teaterföreställning och på så sätt kunna öppna upp teatern för många fler, men denna tidsbegränsning gör den drömmen svårare att uppfylla. Så vitt jag vet har det aldrig testats fullt ut dock så jag ser fram emot möjligheten att pröva den i framtiden.

VR-tekniken går fort framåt. Den VR-expert som introducerade veckan med oss gav ett tidsspann på 6-8 månader innan tekniken för VR-Film slår igenom på allvar. En period där priserna går ner, utbudet ökar och allt fler kommer se VR upplevelser som en naturlig del av ens vardag. Det kommer troligtvis aldrig slå ut traditionell film eller teater, det är en helt ny form av upplevelse.

Jag ser starkt fram emot och är taggad inför att få vara en del av ett helt nytt berättarmedium!

David Wallstén

 

"Ja, nu hoppas jag att ingen svimmar..."

Festivalen börjar så sakteliga lida mot sitt slut och jag vet inte hur det är med er men jag är ganska slut jag med. Men herregud, jag såg Raw! Jag har aldrig suttit i en biosalong där reaktionen från publiken varit liknande.

Raw är en fransk-belgiskt film regisserad av Julia Docournau. Filmen handlar om den unga Justine som precis ska börja studera till veterinär på samma skola som sin äldre syster. Justine och hela hennes familj lever som vegetarianer men när Justine är mitt uppe i nollnings ritualerna tvingas hon smaka kaninlever och något händer med henne, hon finner finner en törst efter mänskligt kött. Kort och gott en relativt sansad film om vänskap, kärlek, familj och kannibalism.

Hur som helst, den rara personen som skulle presentera Raw för publiken skämtar lite lättsamt och säger "ja och nu hoppas jag att ingen svimmar". Ungefär 30 minuter in i filmen händer dock just precis detta och filmen pausas i ungefär 3 minuter. Haha! tänker jag, mig kan ni inte lura. Det här är ju så himla tydligt arrangerat för extra effekt. Dessvärre var det inte så och mannen som svimmat får bäras ut ur salongen.

40 minuter in i filmen reser sig personen som sitter två säten bort och ursäktar sig. "Jag måste gå på toa". När filmen sedan är slut har personen i fråga ännu inte kommit tillbaka. Vi ses utanför salongen efteråt och han berättar att han varit ute och kräkts på grund av yrsel. Jag inser även att det under filmens gång med jämna mellanrum dyker upp skuggor av människor på duken som reser sig upp och lämnar salongen. När filmen väl är slut är det i princip helt tyst för en liten stund, sedan reser sig publiken sakta upp. Det är inte förrän vi lämnat biografen som jag släpper andan och mitt fasta grepp om snusdosan: "Herregud!" Mitt sällskap instämmer: "Herregud!"

Det fanns något äkta med Raw som jag anser tidigare skräckfilmer inte haft. När jag tänker efter så vet jag inte ens om jag skulle kalla det för en skräckis. Filmen lämnar mig inte rädd eller med någon känsla av skräck utan enbart obehag. Enligt mig är det en otroligt bra film som du absolut bör se om du får chansen, men för guds skull, ta med dig en kompis! Om inte för att hålla tillbaka håret när du kräks eller bära dig ut från salongen men i alla fall för att kunna ge varandra en menande blick när filmen väl är slut - vi upplevde det här tillsammans du och jag.

Ni kan hur som helst läsa mer om filmen och dess reaktioner i GP.


Festivalen är för min del nu slut och hur ska jag kunna sammanfatta dagarna som varit, ja det vet jag inte riktigt. Det har varit en fullspäckad vecka med inte enbart festival utan även jobb och skola, förmodligen har din varit liknande. Jag har absolut inte hunnit med allt som jag planerat och en del filmer som jag tänkt se får jag helt enkelt vänta på tills dom visas på bio nästa gång.

Men det är väl just det som är charmen med festivalen, att du har chansen att se filmerna lite före alla andra. Kanske är det till och med den enda chansen att få se filmen på bio i Sverige. Det som har varit extra lärorikt och inspirerande under festivalen för just mig har varit att få gå på så många spännande seminarium, att få se unga regissörer för första gången visa sina verk på den stora duken och att under en hel vecka få djupdyka och samtala om just film.

Jag hoppas att ni har haft en underbar festival och att vi ses nästa år för den 41:e upplagan av Göteborgs Film Festival.


Det här är Louise Arvidsson som signar ut, slut!

Slopa filmen och gå på ett seminarium

Jag vet, jag vet? Det är ju Göteborgs F i l m Festival men bland alla filmer på festivalen gömmer sig även en hel del seminarium. Jag vill därför höja ett varningens finger, eller nej ett uppmanande finger för just seminarium. 

För hur mysigt och trevligt den än är att slå sig ner i en mysig biosalongsstol så är det minst lika trevligt att slå sig ner framför en gäng kunniga och insatta filmnördar som snackar just film. Visst stolarna är inte lika mjuka och popcorn är inte det givna snackset men istället bjuds du på kunskap och förmodligen en tankeställare eller två.

Det är även ett otroligt bra tillfälle att se och lyssna på de personer som faktiskt står bakom filmen som får dig att sitta i dom bekväma stolarna och äta smördräknta popcorn. 

I onsdags fick jag exempelvis djupdyka i manus tillsammans med Åsa Lantz (författare och manusförfattare för exempelvis tv-dramaserien Selma), Gudrun Giddings (producent och CEO på G4C Innovation) och Stephen Uhlander (vinnare för bästa tv-dramamanus på Göteborg Film Festival med sin serie Nobel) med Peter Zell (produktionsledaren på SVT) som moderator. 

Det pratades mycket om skillnaden mellan den amerikanska och svenska modellen för tv, men även hur amerikanarna ser på oss från Skandinavien. Gudrun som spenderar större delen av sin tid i USA tycks ha förstått att smicker alltid fungerar bra på oss och berättar att amerikanarna älskar Sverige och det sätt vi Skandinavier inte bara säger tack, kommer i tid och är allmänt trevliga utan även hur vi gör film och skriver manus. 

Men titeln för seminariet var ju Recept för vinnande film- och tv-manus sökes! Här gavs det tips om att skapa komplexa karaktärer, dvs som vi kan relatera till, känna igen oss i eller som fascinerar oss, någon som vi kan lära oss något av. Dom ger serier så som Transparent och Sex and the city som tips och nämner även att det kan ta flera år att skapa ett manus men att man ändå allt som oftast faktiskt arbetar som bäst under tidspress.

Som avslut på seminariet frågar Peter Zell deltagarna vad de vill se i framtiden när det gäller manus för film och tv. De tycks då alla vara överens om att starka karaktärer är nyckeln till ett bra manus men även att de vill se fler dramaserier med spänning utan den döda kroppen som så ofta knyter samman en dramaserie. Nu vet ni det, så börja skriv nu. Peter Zell och Gudrun Giddings väntar på att era spännande manus ska trilla in.

 

/ Louise, er festivalreporter.

 

 

Oh Deer!

I tisdags kunde du under festivalen djupdyka i VR, virtual reality. För mig har VR alltid varit något som främst har kopplats till spelvärlden. Jag har tänkt att en historia ska berättas för dig, historien ska få fortlöpa utan att du som tittare kan göra något åt det. Du ska bara kunna luta dig tillbaka och låta filmen få göra jobbet. Men under det senaste året har filmvärlden även tagit sig an denna pryl som nu låter dig som tittare få påverka filmen och själv styra över vad du vill se i den värld filmskaparen byggt upp.

Och inte tänker väl jag vara någon bakåtsträvande tråkmåns som sitter och dammar framför tvn. En jäkla soffpotatis. Nej inte jag inte. Jag valde därför att spendera min eftermiddag på Auktionsverket Kulturarena med att lyssna på seminarium och testa Oh Deer, en 4 minuter lång VR-film (eller ja 360°-film) gjord av Peter Pontikis där du ser världen som om du vore ett rådjur. Detta är faktiskt den första virtual reality-filmen som Svenska Filminstitutet gett stöd till. En rolig grej som du absolut bör prova, om inte annat än för det tuffa rådjurshuvudet, en solklar like-raket på instagram tänker jag. 

Paneldiskussion om VR, teknik och innehåll

I slutet av dagen känner jag mig faktiskt ganska intresserad av VR men fortfarande inte helt lyrisk. Jag pratade lite kort med en kvinna som peppad satt och väntade på att få dra på sig hjorthuvudet. Hon var däremot helt såld.
- Det är ju så häftigt! Nu vill jag också göra VR eller 360-filmer. Det vore så fräckt. Tänk att du ser filmen ute i skogen, känner kylan och mossan under fötterna.

Jag inser att det ligger något i det hon säger. Dessutom ser jag inte VR-tekniken som något som kommer att ersätta film på det sättet vi gör den nu, utan mer som en utveckling av berättarteknik.  

I övrigt rullar mitt festivalande på som det bör. Jag såg i måndags filmen Denial där Rachel Weisz totalt knockade mig med en fantastisk skådespelarinsats. Tanken var att jag skulle hinna se denna film som började kl 15 och sedan springa lite tidigare från filmen till Kafé Magasinet för att få känna lite på festival minglet. Men nej, jag satt som klistrad framför den 110 minuter långa filmen och kunde inte förmå mig själv att missa en minut. Jag fick därför springa till Tredje Långgatan för sedan att få smaka på en härlig öl med tillhörande mingel. 

Idag lägger festivalen lite extra fokus på Sápmi samt Gudar och människor - Tro och politik. Ni kan då passa på att fördjupa er i detta på en del olika seminarium som även dessa hålls på Auktionsverket Kulturarena. Självklart kan ni dessutom se en hel del filmer just idag med detta fokus. 

 

Allt gott.
/ Er festivalreporter Louise 

 

Kontrasternas charm

Hej Hallå!

Nu är festivalen igång på riktigt och jag började faktiskt min festival med att gå på premiär, ja hör och häpna! Det hela var egentligen ganska spontant planerat och precis som så många gånger förut gav spontaniteten mig återigen en jäkligt rolig kväll.

Efter att ha väntat ut den långa kön som slingrade sig längst röda mattan utanför Draken kunde jag få smita in i salongen. Jag slog mig ner längst bak och salongen var inte bara fylld med en känsla av förväntansfullhet och möjligtvis de klassiska nervösa svettningarna från regissör, skådespelare och producenter, utan även ångor av parfym. Det brukar irritera mig men just där och då kändes det faktiskt helt rätt. 

Vad var det för film då Louise? ja men Tom of Finland såklart. Dome Karukoski har lyckats göra en otroligt bra film fylld med känslor, humor och ett viktigt budskap. Så därför kommer här nu två tips. Tips nummer 1: om du har möjlighet inför nästa års festival så haffa biljetter till första filmen så snabbt du bara kan. Det är en speciell känsla och ett väldigt bra sätt att komma igång med sitt festivalande. Tips nummer 2: se Tom of Finland. 

Jag vet inte hur det är med er, men jag gillar kontraster. Vill man få en känsla av kontraster på festivalen så kan du exempelvis först gå och se någon av de större filmerna, i mitt fall Tom of Finland. För att sedan gå och se en lite mer stillsam film, i mitt fall Nothing Else. Om Tom of Finland verkligen sparkade igång min festival så vaggade istället Nothing Else sedan in mig i festivalens mjuka armar. För precis så mycket som jag uppskattar en händelserik och blöt fredagsnatt så behöver jag också därefter en mjuk famn och ett lugnt eftermiddagshäng dagen efter. Ett bra sätt att lägga upp festivalen på helt enkelt. 

För den kommande veckan vill jag tipsa er om att gå och se The Nobodies eftersom jag fått höra att det ”är en härlig film" och bekräftar att punken lever än! Mitt spetsade festival öra har även fångat in information om att Raw är en mycket sevärd film. Den kan du se på fredag och jag föreslår då att du ser den med en kompis. Titeln ska nämligen vara en väldigt bra beskrivning av filmen. 

Men framför allt vill jag faktiskt tipsa om att ikväll gå de Bar Talks som sker på Kafé Magasinet. Rykten säger även att Kafé Magasinet ska vara the place to be under festivalen. För förutom intressanta samtal har de också filmrelaterade quiz och poddar. 

 

/Louise 

 

 

Sju Lärdomar från pitching sessionerna på Nordisk Panorama

Nordisk Panorama är den största och mest prestigefyllda dokumentära festivalen i Norden. Förutom att bara vara en festival finns under Panoramat flera olika networkingmöjligheter och pitchsessioner. Här får några få utvalda filmskapare möjlighet att pitcha sina filmidéer till flera så kallade commissioning editors från hela världen men större delen var från Europa och Norden. Över två dagar sitter dessa CEs runt ett hästskoformat bord och lyssnar, ger kommentarer och bokar möten med de deltagande filmskaparna. Som medlem i FilmCloud fick jag möjlighet att åka ner och observera. 

Detta gav en liten insikt i hur industrin fungerar eftersom du på en plats kan höra om så många olika projekt som kommer tävla vid många av världens främsta festivaler senare. Flera IDFA vinnare och däribland An act of killing pitchades först här. Man fick höra vad de olika CE’s letar efter i framtiden. Här är de lärdomar jag tog med mig därifrån:

1. Tillgång/ingång till din/ditt karaktär/ämne.
Vid nästan varje pitch presenterade filmskaparen vilken unik ingång eller tillgång de hade till sin karaktär och ämne. Det var en genomgående trend att panelen efterfrågade det unika med ingången om det inte klart framgick av pitchen.  

Det var även av vikt att man säkrat möjligheten att över längre tid filma för att kunna göra en stark och karaktärsdriven historia. De flesta pitchar menade att de hade någon typ av unik eller exklusiv tillgång till sin historia eller karaktär som användes för att förklara hur viktig deras film var.

2. En karaktär och historia som berör.
Även med tillgång till en aktuell och bra historia behöver du en karaktär. Karaktärsdrivna dokumentärer fortsätter att vara den starkaste trenden inom den dokumentära filmen. En huvudregel är alltid att det ska vara någon du vill umgås med längre än fem minuter genom en skärm. Då räcker det inte enbart med stora och fascinerande karaktärer utan även någon som är tillgänglig för publiken. I Motlys pitch för The Waleed Ahmed Story, som handlar om en ökänd bedragare, uppkom frågan hur pålitlig karaktären skulle vara och vilken möjlighet det finns för tittaren att tycka om en karaktär som alltid ljuger och bedrar. De olika paneldeltagarna hade här olika tankar men vad som stod klart är hur viktigt det är för publiken att kunna tycka om karaktärer. Förutom att beskriva karaktärer bads man ofta även förklara och förtydliga konflikten för att försäkra forumet om att det inte skulle bli en tråkig stund under filmens gång.

3. Känn till vem du pitchar till.
Varje medlem vid bordet hade olika behov och drömprojekt. Det gick att dela in dem i grupper och detta sköttes väl av festivalen och pitchingens moderatorer. Paneldeltagarna prioriterar olika beroende på deras kulturella, sociala och geografiska perspektiv. Därför är det viktigt att på förväg tänka ut vilka olika ingångar ens pitch kan finna hos deltagarna och därefter forma sin pitch.

4. En röst till de som annars inte kan tala.
Filmer som gav en röst åt de som inte själva kunde göra sig hörda verkade genomgående vara populära. Flera projekt där så var fallet som till exempel som The Distant Barking of Dogs och Last Men in Aleppo fick mycket lovord och bokades därför på många mötet. 

5. En bra trailer säger mer än en bra pitch.
Inte så överraskande så är trailern ofta nyckeln till en lyckad pitch. Att göra en övertygande trailer är en konstform, annorlunda än att göra en bra dokumentär. Någon sa "En bra trailer är inte nödvändigtvis en bra dokumentär och vice versa”. Medan de flesta trailers var tekniskt bra, saknade en hel del flera av kännetecknen för vad filmen faktiskt kommer drivas av: en tydlig karaktärsskildring och ett utforskande av de olika lagren i handlingen. Sedan utmaningen att göra detta under två till tre minuter i en både visuellt spännande stil och underhållande form som får oss att vilja se mer och samtidigt speglar stilen i den färdiga dokumentären. 

Totalt sett var det bara en trailer som verkligen gjorde detta: My Heart Belongs to Daddy. Den var emotionellt stark, visade möjligheten till att ha tillräckligt med material och story för en hel dokumentär och var både spännande och visuellt stark. Det var dock flera dokumentärer som fick fina komplimanger om hur väl deras trailer skildrade ämnet.

Att visa din karaktär både i den intima tillgången man fått på ett visuellt iögonfallande sätt verkade vara det viktigaste och många trailers lyckades med detta. De trailers som inte lyckades överföra sin karaktär möttes ofta av stor osäkerhet ifrån forumet och kunde sällan ge tillräckliga svar på de frågor som uppstått gällande svagheter i trailern. I fallet med My Heart Belongs to Daddy  hade den en ganska svag muntlig presentation men där förde energin ifrån trailern ändå  pitchen långt.

6. Om formen är innovativ visa detta i din trailer.
I de få dokumentärer som inte var karaktärsdrivna blir trailern livsviktig och som ett proof of concept. Det finns fortfarande rum för essäer eller observationella dokumentärer bara att paneldeltagarna behöver mer bevis för att våga köpa sig in i något sånt istället för något säkrare och mer etablerat likt den karaktärersdrivna formen.

7. Din erfarenhet och ditt namn räknas.
I slutet är det stora summor pengar som ska delas ut och det finns många fler projekt än stöd. Din relation med de olika deltagarna i paneln genom de olika kanalerna, mötena och nätverksmöjligheterna är viktiga.

Likaså är ditt CV och vad du mer tar med dig till bordet viktigt. Här var Emil Trier ett tydligt exempel med en ganska svag trailer gjord från befintligt material ifrån långfilmer, en tråkig pitch men möttes ändå av stor entusiasm ifrån panelen delvis pga produktionsbolaget Motlys och Emils brors (Joachims) produktioner där. Även om det var en crime story med relativt stor massmedial uppmärksamhet fanns där ändå flera element som för mig talade emot den dokumentära idéen som pitchades. Den togs ändå emot med entusiasm  och det hjälptes nog av att Emil har ett av Nordens mest kända efternamn i filmkretsar.

Efter att ha sett de flesta av pitcharna, stod det klart att de flesta av kommissionärerna hellre säger ja till ett projekt än nej. Det första (och förmodligen svåraste) steget är att få projektet in i forumet. För att få din plats vid bordet, sätt ihop ett bra team med en stark meritlista och hitta din idé.

/Hampus

Bäst var att träffa konsulenterna

Detta var första gången jag besökte Uppsala Internationella Kortfilmfestival och Uppsala Talangdagar, så jag visste inte vad jag skulle förvänta mig riktigt. Anledningen till att jag sökte till talangdagarna var att jag förra året fick frågan om jag ville medverka på talangdagarna på Fårö, vilket jag tackade ja till. Det var en väldigt givande upplevelse, att få träffas och umgås med filmare från hela Sverige. Uppsala talangdagar kan man säga var lite mer exklusivt och lite mindre kollokänsla. Det var i rätt ordning jag åkte till dom i alla fall.

Vi var filmare från hela Sverige, vissa nybörjare och andra semiprofessionella. Men vad som var skönt var att jag delade mycket av de funderingar och osäkerheter etc. som många av deltagarna uttryckte. Det bästa med själva talangdagarna var när vi fick träffa konsulenterna. Vi fick ställa alla frågor vi hade och de berättade om de vanligaste misstagen som görs när man skickar in en ansökan.

En av höjdpunkterna från festivalen var definitivt filmen ”Oh Deer” av Peter Pontikis som var en del av ”It’s Alive”-satsningen. Filmen stod definitivt ut och var läskigast av de som visades. Hela upplevelsen var väldigt nyttig och otroligt inspirerande. Jag önskar bara att det fanns någonting liknande i Sverige som var inriktat på animation. Jag var nämligen några dagar tidigare i Sydkorea och visade en av mina filmer, och kände mig kanske lite mer ”hemma”.

/Henrik

 Huvudbild: Henrik Dahlbring & Peter Pontikis. Foto: Jimi Vall Peterson

Från romantik i New York till rocknroll i italienska swimmingpools

Sista inlägget. Nu ska jag alltså försöka sammanfatta min intensiva likaså sagolika tid som bloggare och festivaldeltagare. Jag gör det enkelt för mig och börjar med filmerna. De bästa filmer jag såg var BrooklynA Bigger Splash och Room. Imponerande rollpresentationer i alla tre. De två sistnämnda innehöll även inspelningsmiljöer som var en fröjd för ögat!

 

 

Fastän jag är riktigt färdig med att se manliga karaktärer bete sig som idioter mot kvinnliga karaktärer, så blev jag förtjust i filmen Anomalisa. Charlie Kaufman är, trots stereotypa karaktärer, en fantastisk filmskapare så jag rekommenderar er att se den om ni får chansen! Även fast att filmen är animerad så har de lyckats skapa en sexscen som känns nästan ofattbart äkta och verklig. Det förvånar mig inte ett dugg att Anomalisa är Oscar-nominerad.

Förutom att ha fått se enastående film så har jag ju haft turen att få träffa flera inspirerande människor under festivalens gång. Jag är fortfarande lite förvånad över hur enkelt det var att få kontakt med dessa etablerade aktörer, och att de så självklart ville svara på mina frågor. Så tack till er som jag fått nöjet att träffa, tack till er läsare för all härlig feedback och tusen tack till FilmCloud för att jag fick vara er gästbloggare.

 

Vi ses. Ha det gött, hej!

Text: Lianna Hallsénius

Ninja Thyberg är på rätt plats i rätt tid

I söndags träffade jag regissören tillika göteborgaren Ninja Thyberg på Hagabion. Vi pratade om bland annat om hennes kommande långfilm, vikten av utbildning och om feminism i filmbranschen. Thybergs debutlångfilm kommer handla om en ung svensk tjej som försöker slå igenom inom porrbranschen i USA. Fokus kommer ligga på att se porrindustrin ur ett kvinnligt perspektiv.

L: Ser du dig själv som en feministisk förebild?

N: Nej, inte som en förebild. Jag är en feministisk filmskapare, men det är innehållet i mina filmer. Inte jag som person.

L: När vi ändå är inne på det här med feminism, har du upplevt det som svårt att nå dit du är idag?

N: Nej, tvärtom. Det har varit rätt lätt. Jag rider på en våg just nu som massa kvinnor innan mig jobbat för. För 5-10 år sen var det något helt annat, men nu är det som någon slags propp har släppt. Jag har tvärtom fått mer resurser och varit med i talangutvecklingsprogram för tjejer. I dag satsas det mer på tjejer än tidigare därför att vi äntligen fått upp ögonen för behovet av nya bilder, nya röster och nya perspektiv. Jag har haft jättetur som varit på rätt plats, vid rätt tidpunkt.

Thyberg har bland annat studerat filmregilinjen vid Stockholms Dramatiska Högskola och Fridhems folkhögskolas två-åriga filmutbildning. Jag frågar henne om hon tycker det är viktigt med utbildning.

N: Jag tycker det är jättebra, inte för utbildningen i sig utan för att man får tillgång till utrustning och studielån vilket gör att man kan göra sina filmer. Det är svårt att försörja sig på annat håll och samtidigt kunna lägga ner den tiden till filmande. Det är snarare det skolan ger, än någon som lär en. För man lär sig genom att göra. Det viktiga är att göra film. Öva, öva, öva. Jag har säkert gjort 20 kortfilmer! 

L: Har du något tips till oss unga i filmbranschen?

N: Be om hjälp. Det värsta som kan hända är att få ett nej, men oftare än man tror säger folk ja. Som regissör är man ingenting utan andras talang och resurser. I början när man inte har pengar då måste man be folk att hjälpa en gratis. Det finns jättemånga människor som vill vara delaktiga och vill att det ska hända något.

 

Text: Lianna Hallsénius

Sidor