Gästbloggen

Branschen borde golvas av hur jäkla bra film unga skapar

Efter att i två dagar ha sett film efter film, gått på föreläsningar och träffat så mycket folk att jag nog fyllt min sociala kvot för resten av året, är jag helt slut. Men liksom efter varje år av Novemberfestivalen; så himla glad, inspirerad och nöjd.

I år fick jag chansen att representera FilmCloud och Västra Götalandsregionen på talangsatsningen Reflektor och tillsammans med 19 andra unga filmare tog jag del av både festivalen och ett separat program för oss.

På FilmClouds mingel under festivalen kan man lätt träffa vänner och göra nya bekantskaper. Kanske gör man film ihop i framtiden?Det fina med Reflektor (som arrangeras av Novemberfestivalen och Svenska Filminstitutet) var att vi var en så blandad mix av deltagare! Både i ålder, intressen och erfarenhet. Bland oss fanns allt från 3D-animatörer till klippare, manusförfattare, dokumentärfilmare, producenter och regissörer. För mig var det minst lika givande att höra de andra deltagarna berätta om sina arbeten, som de professionella föreläsarna.

Det görs så mycket kortfilm av unga precis överallt i Sverige och nu när tekniken blir bättre, billigare och till och med mobiler har bra kamera, blir filmskapande mer möjligt för alla. Det märks på just festivaler för unga; otroligt många viktiga berättelser och perspektiv fyller programmen. Hela branschen borde lära sig av Novemberfestivalen, inspireras av mångfalden och golvas av hur jäkla bra film unga skapar. Novemberfestivalen är därför något som alla unga filmare borde uppleva minst en gång och genom Reflektor får fler chansen att gå på festivalen som annars innebär boende-, rese- och biljettkostnader.

Tillgänglighet till kultur är otroligt viktigt och om du som läser detta är, eller vill bli filmskapare vill jag tipsa om att kolla upp vad för kulturverksamhet, föreningar och satsningar som finns i din region. Vem som helst kan göra film! Stöd, tips, workshops och teknik går att få hos regionala plattformar så som FilmCloud. Hoppas att vi ses på festivalen nästa år!

/Olivia

 

Att höra andras med- och motgångar, visioner och framtidsprojekt gav en mycket kraft

Jag (Emelia Hansson) och Camilla Topuntoli blev utvalda till Uppsala Talangdagar 2018. Vi fick båda hjälp med resestöd från FilmCloud, något som vi är oerhört tacksamma för! Det var några otroligt inspirerande dagar för oss båda. Vi kommer från olika bakgrunder. Emelia är skådespelare och regissör, Camilla fotograf. Något som kändes extra spännande med Uppsala talangdagar var att det var för unga verksamma inom film, men med olika utgångspunkter. Som grupp kunde vi ha spännande diskussioner! Vi var en blandning av producenter, regissörer, klippare och fotografer - alla i början på våra karriärer och med olika utbildningar och projekt i ryggsäcken. Första dagen blev en introduktionsdag, till festivalen, programmet och varandra. Vi fick visa filmer vi gjort tidigare  och de tio minuter vi fick se av varandra väckte många frågor och stor nyfikenhet. Ganska snart ordnade vi en Facebook grupp där vi delade med oss av hela filmer och tips. Det fanns en öppenhet och givmildhet som är väldigt värdefull då man många gånger annars är ganska ensam i sitt skapande! Resterande dagar fylldes av spännande möten med producenter, konsulenter och verksamma inom branchen. Vi var på en masterclass i filmfoto med fotografen Ita Zbroniec-Zajt där hon pratade om sin process, om sina misslyckanden och sina vinster på ett öppet och ärligt sätt! 

Anna Erlandsson vann Uppsala Kortfilmspitch med Skön-Hets-Byrån. Emelia tog med sig hur olika pitchar kan framföras och att formen är kopplat till innehållet.Vi hade samtal med WIFT och lyssnade på regissörerna Julia Thelin och Sosi Chamoun om att våga bryta normer i film. Och att man som normbrytare sällan tänker på att man går mot strömmen förrän man möter redaktioner från andra/konsulenter/publik. Vi lyssnade på kortfilmspitcharna, dem som tävlar om 25 000 kronor från svenska film institutet. Det var 7 bra pitcher och vi hade alla inom vårt program (Uppsala Talangdagar) olika favoriter - det var ytterst svårt att gissa sig till vem vinnaren skulle bli. Att höra sju olika idéer, sju olika regissörer/producenter pitcha på sju olika sätt var lärorikt! Jag (Emelia) tar med mig att varje projekt behöver sin egen pitch och att man ska våga följa filmens röst även i presentationen. De allvarligare filmerna hade allvarligare presentationer i motsatts till de mer komiska, som ofta fick oss i publiken att skratta.

Här nedan kan man se våra programpunkter. Det var intensiva dagar som alla följdes åt av mingel på festivalpuben! 

  • Introduktion
  • Möt producenterna
  • Seminarium med WIFT – Julia Thelin och Sosi Chamoun i samtal med Valentina Chamorro Westergårdh
  • Seminarium och mingel med OFF – Johan Seth och Therese Högberg om Green Cards
  • Festivalmiddag
  • Kortfilmspitch
  • Möt konsulenterna
  • Masterclass om filmfoto med Ita Zbroniec-Zajt
  • Seminarium med Festivalcentrum – Daniel Ebner, Maja Kekonius, Eva Thunell, Olle Agebro i samtal med Ulrika Bandeira.
  • Seminarium om filmfinansiering med Ruth Reid
  • EFA möter talangerna
  • Frukost med festivale
  • Would you buy this?

Vi skulle båda vilja uppmana alla att söka Uppsala Talangdagar! Att befinna sig på en festival med filmskapare är alltid inspirerande, men när man är på plats och ingår i ett program får man en samhörighet med sina fellow-partners i programmet. Mötena mellan oss i gruppen var det absolut bästa! Att höra andras med- och motgångar, visioner och framtidsprojekt gav en mycket kraft till sina egna drömmar! 

Så till er som läser det här: SÖK NÄSTA ÅR! SÖK ÅRET DÄR PÅ! 

Och ett stort tack till Filmcloud som gav oss möjligheten att åka! :)

/Emelia och Camilla

 

Jag har alltid velat kombinera mitt filmskapande med att resa

Att jag nu har varit i Palestina och producerat en kortfilm från början till slut tillsammans med filmare från olika länder är fortfarande ganska surrealistiskt för mig.

Vi spelade in vår film i ett magiskt vackert ökenlandskap. Palestiniern Ibrahim Anton Handal var fotograf på vår film. Foto: Caroline ErikssonNordic-Palestinian young film makers workshop har gett mig ett större perspektiv på både mitt eget liv och mitt filmskapande. Jag och Mia från Göteborg fick lära känna, och bo tillsammans med filmare från de nordiska länderna och Palestina, bli indelade i två grupper och gemensamt skapa en kortfilm under två veckors tid. Jag lärde mig extremt mycket i processen att skapa något kreativt tillsammans med individer jag aldrig träffat tidigare. Att i ett kollektivt filmskapande behöva lyssna, förstå och ta hänsyn till andras åsikter, samtidigt som man försöker lära känna helt nya personer, var tidvis väldigt utmanande och frustrerande, men samtidigt otroligt roligt och utvecklande. 

 

 

Mia Herman var också FilmClouds deltagare på workshopen i Ramallah. Här på vägen tillbaka till Ramallah från Döda havet. Foto: Caroline Eriksson

Förutom att göra en kortfilm tillsammans åkte vi även på mindre dagsturer. Bland annat till Jerusalem, Bethlehem och Döda Havet. Att spendera varje dag tillsammans med de andra filmskaparna gjorde att man kom varandra nära och fick dela många personliga erfarenheter och upplevelser. 

Nordic Palestinian young film makers workhop var den första film-workshop jag deltagit i, och jag förväntade mig inte de känslor som uppstod under tiden jag var där, eller när vi alla skulle skiljas åt. Att få uppleva allt detta i just Palestina har hela tiden varit en ganska stor grej för mig. Genom mötet med palestinierna har jag lärt mig att uppskatta det privilegierade liv jag faktiskt lever hemma i Sverige. Det har varit en ögonöppnande erfarenhet att få se hur vardagen ser ut i ett så pass konfliktdrabbat land. 

Ibrahim Anton Handal från Palestina, Maria Guldbrandsø Tórgarð från Färöarna och Anne-Marie Bjerre Koch från Danmark hänger i skuggan efter en välförtjänt lunch under en av inspelningsdagarna. Foto: Caroline ErikssonTack vare workshopen har jag mött helt fantastiska individer som blivit nya vänner, och filmare som jag hoppas kunna samarbeta med i framtiden. Jag är jätteglad och tacksam till FilmCloud över att jag fick chansen att delta och ser verkligen fram emot att delta i liknande workshops i framtiden.

Caroline Eriksson

Artikelbild på Caroline Foto: Ibrahim Anton Handal 

VR och AR kommer att revolutionera sättet vi berättar historier på

Hösten 2016 kom jag i kontakt med VR för första gången. Helsingborgsbaserade Boost; Sveriges ledande resurscentrum för transmedia och XR (Virtual Reality/Augmented Reality/Mixed Reality) arrangerade då ett VR-labb där personer med intresse för mediet fick ta del av föreläsningar och mötas i grupper för att ta fram prototyper i sann hackathonanda. Det har gått två år sen dess - och även fast VR varken nått en massadaption eller ett formspråk som tydligt definierar var mediet är på väg; har jag efter helgens äventyr kommit fram till att jag är övertygad. VR och AR kommer att revolutionera sättet vi berättar historier på; och jag vill vara med!

Titeln för helgens äventyr var "The Boost XR Knytkalas" med undertexten "You bring your knowledge and we all share freely"; vilket var precis vad som hände. Över 20 deltagare med olika erfarenhetsnivåer och bakgrunder (storytellers/visual artists/regissörer/360-producenter/programmerare/3D-artister/AR-utvecklare/mediastrateger/problemlösande teknikfantaster) slussades ut till ett bed&breakfast i skånska Jonstorp och knytkalaset var igång.

Jag fick bland annat uppleva workshops i 360-video, workshops i binaural audio, i att designa en fysisk XR-upplevelse utefter ett spatialt tänkande, en workshop i AR-utveckling och en workshop där vi tog fram en 360-video som kombinerades med en prototyp på en sensorisk väst som dels kunde göra så att man kände ett tryck på kroppen (t.ex. användbart om du blir skjuten av en pil i en XR-upplevelse och vill få deltagaren att känna träffen på den fysiska kroppen) och dels kunde sända ut dofter som kunde förstärka XR-upplevelsen. Parallellt med dessa workshops pågick workspaces som styrdes upp av deltagare som kände att de hade kunskaper de ville dela med sig av. Jag hann bland annat göra mitt första 3D-träd i Blender och deltog också när Herman Fredlund (en sann XR-entusiast som verkligen experimenterar och älskar att hitta kreativa lösningar inom det framväxande mediet) lät gruppen scanna in sig själva som 3D-modeller till den virtuella datorvärlden. Maxat.

Det kändes som ett roligt läger jag inte ville lämna. Och den som läser detta kanske tänker att XR inte är mer än ett läger för technördar som älskar teknologi - vilket jag till viss del har känt när jag varit på liknande tillställningar tidigare - men helgen i Jonstorp var någonting annat. Folk var öppna och drivna i en gemensam ambition att lära sig. Oavsett erfarenhetsnivå fanns det en känsla av att utgångspunkten var densamma; hur gör vi för att hitta och utforma språket i XR?

Christine T. Berger, Emmynominerad för hennes VR-verk Wonder Buffalo, var också på plats. Det var riktigt fett att få uppleva det verket. Efteråt utbrast jag till några andra deltagare; "Det är det här jag har väntat på! Ett VR-verk som utnyttjar mediets kraft fullt ut!" Det var efter Wonder Buffalo som jag bestämde mig för att satsa på VR. 

Jag är otroligt glad över att få uppleva den kontext och den miljö av gemensamt lärande som uppstod under XR-knytkalaset. De möten och de samtal som ägt rum har inspirerat och fött idéer på många fronter. Det känns som att det bubblar i oss alla som deltog. Som att detta bara är början på en resa och ett XR-community som kommer bli större och större. Det finns en sägning (som inte är sann men ändå funkar ganska bra i det här fallet) om att den första närbilden i film uppfanns först efter 50 års filmskapande. Vi är knappt tio år in i VR-språkets historia och blotta tanken på att ha chansen att vara en del av att utforska och forma det nya mediets språk känns otroligt spännande. Jag tackar Boost som håller gnistorna vid liv!

Ismaila Jallow

Att Beröra - på Håskö

Efter 40 mil i bil från Göteborg anländer vi till Fyruddens hamn i Gryts skärgård på östkusten. Vi möter upp okända ansikten som inom några timmar blir till inspirerande kollegor och vänner. Boel, Eva, Melo, Robban, Sarah, Gisela, Mika, Kevin och Soni Jorgensen som är workshopens ledare. Efter en frisk båttur mellan skären kliver vi iland på Håskö. Kossor och katter tar emot och vi tilldelas olika små stugor. 

Med sig har alla med varsitt projekt. Det är allt ifrån animerad sci-fi till skräckfilm och svensk action och komedi. De flesta är tänkta som långfilmslängd och det är också detta som workshopen till största del handlar om. Projekten är i helt olika faser. Från synopsis på ett halvt A4 till 30 sidor manus. Förutom en längre föreläsning får alla en timme öppen konsultation om respektive projekt med Soni. Hon har läst alla projekt innan, gjort en nedbrytning och förberett frågeställningar och bra input. Att sitta med under de övriga deltagarnas genomgångar berikade ens egna projekt mycket då man verkligen kan applicera det mesta som sägs på vilken historia som helst. Det dramaturgiska berättandet är universellt.

Soni utgår i sitt arbete och i dessa analyser från det Organiska Berättandet och Frank Daniels idéer om huvudkaraktärens want och need. Alltså vad din karaktär vill och vad din karaktär egentligen behöver. Den yttre viljan mot det inre behovet. De är sällan samma och kan med dramaturgisk fördel vara varandras motsatser. Som till exempel i ett av hennes filmexempel, Little Miss sunshine. Där huvudkaraktären, pappan i familjen, vill ta sin familj till en skönhetstävling där dottern också ska vinna tävlingen. Men vad han egentligen behöver är att inse att livet inte handlar om att vinna. Soni berättade om det organiska berättandet och visade en del exempel från andra filmer i olika genrer såsom Bourne Identity, Suffragette och Mustang. Vitt skilda filmer men som i de flesta fall har många likheter när de bryts ner.

När det inte var för kallt hölls föreläsningar och genomgångar under bar himmel och när de kalla vindarna drog in flyttade vi in i en fin timmerstuga. Måltiderna ingick till viss del och bestod då av råvaror från vattnet runtom. Sik, lax, abborre och räkor. De som drev stället rökte i det egna rökeriet och allt smakade förstås fantastiskt gott.

Vårt egna projekt som går under arbetsnamnet Att Beröra eller Touching Humans fick stöpas i Soni och Frank Daniels Want- och Needform precis som alla andra. Vad vill egentligen Alva och framför allt, vad behöver hon? Vårt filmprojekt är precis som vår förra film, Småstad, en slags hybridfilm mellan dokumentär och fiktion där en hel del autentiskt material ska in i en fiktiv historia. I Att Beröra flirtar vi också lite med superhjältegenren. Något som vi också bör ta i beaktande när vi jobbar vidare dramaturgiskt. Ska vi jämföra vår Alva med Clark Kent och Bruce Wayne? Tjänar historien på att få in en liten kärlekshistoria? Behöver vi förklara hur Alva har fått sin gåva?

Detta och många andra tankar vi tar med oss från fyra otroliga dagar på Håskö. Vi tar också med oss nya vänner och inspiration. Det är underbart hur alla bjuder på sig själva och sina projekt. De flesta av helgens nio projekt har en personlig förankring hos sina kreatörer. Alla vill förstås att alla ska lyckas och att samtliga filmer ska se dagens ljus och biosalongens mörker. 

Vi tackar Film i Öst och Filmcloud för dessa fantastisk dagar och en rejäl skjuts för vårt projekt. 

Anna Potter & Johan Löfstedt

 

Vikten av att vara förberedd

Under årets filmfestival i Cannes fick jag möjligheten att delta i programmet YNPC, Young Nordic Producer Club som drivs av den danska filmskolan och danska filminstitutet. 

Programmet är till för producenter som nylighet startat sitt egna produktionsbolag, eller är anställda på ett större bolag och finner sig i början av sin karriär. YNPC pågick under 4 intensiva dagar där vi fick besök av internationella säljagenter, distributörer, press, festivalprogrammerare och producenter.

Förutom deltagandet i programmet gav det en stor insyn i hur världens största festival med focus på bransch funkar, med alla olika tävlingssektioner, filmmarknaden, alla distributörer som förhandlar och köper in film samt alla festivaler som marknadsför sig här. Cannes är en festival där folk i branschen träffas och hittar samarbeten, så det är bra om du tycker om att nätverka.

Jag är supernöjd med programmet och jag kom hem med massa ny och uppfräschande kunskap, och jag är glad över att ha fått träffa andra producenter som befinner sig i samma stadie i sin karriär. Om jag ska ge ett enda tips till dig som kanske ska dit nästa år, så skulle det vara att förbereda så mycket som möjligt innan festivalens start och boka upp möten, kolla igenom programmet ordentligt mm. Väl på plats finns det ingen tid för det. Tack FilmCloud för resestödet! 

/ Maida Krak

 

Foto: 2018 års deltagare i YNPC, Maida Krak längst till höger.

 

Inspirerande möten under Tempo Meetup

I början av mars fick jag ett mejl från FilmCloud om att jag valts ut som en av två deltagare från Göteborg, som skulle få chansen att åka på Tempo Meetup i Stockholm. Tillsammans med fjorton andra dokumentärfilmare deltog jag i filmvisningar, seminarier och samtal under tre intensiva dagar. Jag har aldrig tidigare varit på Tempo Dokumentärfestival, men som dokumentärfilmare är det en festival jag länge velat besöka. Därför är jag mycket tacksam över att jag äntligen fick möjlighet till det genom FilmCloud.

Branchmingel med samtal på Hornhuset. Foto: Charlotte BerglinNär jag först kom fram till Stockholm och filmkontoret, efter långa tågförseningar, kastades jag rakt in i deltagarpresentationer och visningar av klipp från tidigare eller pågående projekt. Schemat var väldigt tajt och därför fick vi inte chansen att reflektera eller ställa frågor om varandras arbeten under första dagen. Något jag gärna annars hade velat ha mer avsatt tid för.

På schemat ingick bland annat filmvisningar med efterföljande samtal, work in progress och speed-dating med nyckelpersoner i branschen, varav det sistnämnda, enligt mig var en av de mest givande punkterna. Att få chansen att träffa representanter från bland annat SVT, Svenska Filminstitutet och Ylva Swedenborg, publicist på Cinema Sweden kändes väldigt fördelaktigt och uppskattat.

Under work-in-progressblocket presenterade svenska regissörer och producenter sina pågående projekt. Här Stig Björkman (regi) och Stina Gardell (Mantaray film). Foto: Charlotte Berglin

Jag är väldigt glad över att ha fått gå på Sveriges största dokumentärfestival tillsammans med andra dokumentärfilmare från hela landet och för att summera mitt besök på Tempo och upplevelsen av Tempo Meetup skulle jag säga att utbytet mellan deltagarna var mest givande. Jag hade velat ha mer tid för reflektion och samtal oss emellan och ett lite mer flexibelt och valbart schema över aktiviteterna under festivalen. Jag är väldigt tacksam för speed-datingen, men vill också slå ett slag för branschminglet på Hornhuset, där ett öppet samtal om festivalens tema – persona, hölls och man fick möjlighet att mingla och utbyta erfarenheter med andra kreatörer och filmare.

Jag vill säga tack FilmCloud, det var verkligen givande och jag hoppas att många fortsätter att söka och utnyttja den här möjligheten.

Artikelbilden: VR-projektet Future Aleppo. En av Tempo Meetups deltagare Tove Tikkanen provar VR.

 

Genialiska regidebutanter del 2 / Festivalbloggaren checkar ut!

Jag har även sett Greta Gerwigs internationellt hyllade regidebut “Lady Bird” som smyginvigde Göteborg FIlmfestivalen den 25 januari. Greta Gerwig slog igenom som skådespelerska i Noah Baumbachs film “Greenberg” och har även skrivit manus till fantastiska “Frances Ha” och “Mistress America” av samma regissör. Jag brukar irritera mig på skådisar som alltid är typecastade, men jag älskar Greta Gerwigs unika utstrålning och personlighet som lyser igenom såväl hennes roller som manus och nu även filmen hon regisserat. 

Saoirse Ronan spelar Christine "Lady Bird" McPherson som till sin mammas förtret bara vill kallas det namn hon givit sig själv. Hon är 17 år, bor i urtråkiga Sacramento i Kalifornien, går sista året på en katolsk high school som hon vantrivs på och har en stormig relation med sin mamma (Laurie Metcalf). Det är en perfekt indierulle om att växa upp, om klass och vara en “missplaced” nästan-vuxen som inte vet vart hon är på väg i livet. 

Det är härligt att kunna spegla sig ordentligt i en film för en gångs skull. Vi kulturtanter bär ju egentligen upp hela kulturen men får sällan se oss själva representerade på ett flerdimensionellt sätt. Det måste finnas utrymme för att fler än vita medelklass cis-män ska få sina berättelser berättade, och jag tror att en förutsättning för detta är att en större del av filmens upphovsmän inte bara utgörs av denna grupp. 

En som delar min uppfattning är Aline Brosh McKenna som i förra veckan startade den amerikanska producenten uppropet #FemaleFilmmakerFriday. McKenna hade  i en intervju hört just Saoirse Ronan, huvudpersonen i “Lady Bird”, berätta att när hon såg Greta Gerwig regissera fick det henne att känna att hon en dag också skulle kunna göra det. Uppropet går ut på att via sociala medier sprida bilder av kvinnliga regissörer in action för att inspirera unga blivande filmskapare på samma sätt som Ronan blev inspirerad av Gerwig. McKenna summer det hela så här enkelt: “The world needs to see images of women directing. It’s hard to become what you do not see.” 

Detta går i linje med något Oprah Winfrey inledde sitt tacktal på Golden Globes-galan med. Winfrey berättade om när hon som liten flicka såg Sidney Poitier bli den första afro-amerikanska skådespelaren att vinna en Oscar 1964, och att detta förändrade hennes liv och gjorde att hon följde sina skådespelardrömmar. 

 

Det är dags för mig att tacka för mig för den här gången! Det har varit en grym vecka med många fantastiska filmer, samtal, många yogis och korv-med-bröd-middagar i farten mellan programpunkter. Den här småbarnsmamman somnade inte på en enda film det här året!

Tack och hej, vi ses kanske i en biosalong!
/ Kajsa Finn, eder festivalreporter

 

Bild: Till vänster festivalbloggaren Kajsa Finn, till höger Mai Zetterling (Svensk Filmdatabas)

Bergmans dåliga samvete

I sommar skulle Ingmar Bergman fyllt 100 år, vilket Göteborgs Filmfestival sett till att varenda festivalbesökare känner till. Under Filminstitutets seminariedag presenterade Erika Wasserman, nuvarande kortfilmskonsulent på Filminstitutet, slutresultatet av projektet Bergman Revisited. Projektet initierades av Filminstitutets tidigare kortfilmskonsulent Andreas Fock tillsammans med SVT för att fira Bergmans jubileum, och dessa gav sex erfarna regissörer finansiellt stöd och möjligheten att göra varsin kortfilm som på något sätt skulle ha med Bergman att göra. 

Personligen är jag ingen Bergmanfantast, jag har sett ett par filmer som sig bör men aldrig varit på Fårö eller Bergmanveckan. Men nyligen läste jag ut Linn Ullmans fina bok De Oroliga som handlar om hennes uppväxt med (och utan) sin far Ingmar Bergman och sin mor Liv Ullman. Boken gav mersmak, så jag bestämde mig för att ta med min bror och se premiären av kortfilmerna i BR-projektet.

Tunga namn som exempelvis Pernilla August, Liv Strömquist, Lisa Aschan, Patrik Eklund och Tomas Alfredson är de som fått producera kortfilmerna i Bergmans anda. Samtliga var på plats under seminariet under lördagseftermiddagen, till och med Liv Strömqvist som hade med sig sin nyfödda bebis.   

Filmerna höll hög kvalitet, men jag tycker kortfilm ibland är ett svårt format att på så kort tid hinna bygga upp karaktärer och en historia som berör. Det grepp som är lättast att lyckas med är humor, och det märktes även bland de Bergmanska kortfilmerna. De som tilltalade mig mest var de hysteriskt roliga Fettknölen och Infektionen. 

Den kortfilm som fick mig att skratta högst vad Patrik Eklunds Infektionen. Filmen inleds med skräckinjagande bilder från ett minimalistiskt överklasshus och en inzoomning på en hotfull diskmaskin. Klipp till en parterapi-session med två känslomässiga analfabeter, där Kristina (Ruth Vega Fernandez) och Krister (Magnus Krepper) berättar om sina äktenskapsproblem där en stor fråga är Kristers oförmåga att skölja av tallriken innan han sätter in den i diskmaskinen. 

En filmskapare som har en feministisk analys av Bergman är Lisa Aschan med sin kortfilm Guds tystnad. Filmen är en egen tolkning av Bergmans Tystnaden, där de två kvinnliga karaktärerna gör samma resa som i den förra filmen fast 30 år senare och de upptäcker en mer än vänskaplig attraktion. Aschan berättade under seminariet att hon i processen inför sin Bergmanska kortfilm funderade på vad kvinnor i Bergmans filmer får och inte får göra. Hon upptäckte att kvinnorna aldrig rapar, aldrig har mens, aldrig onanerar, kissar eller äter.  Aschan ville befria de kvinnliga skådespelerskorna från den manliga blicken, och göra de kvinnliga karaktärerna mer mänskliga. Det är härligt när Nina Gunke i Guds tystnad snarkar och vinglar hem full i en hotellkorridor. En intressant utgångspunkt, även om filmen lämnade en del i övrigt att önska. 

Samtal med Jane Magnusson och Liv Strömquist. Foto: Kajsa Finn

Jane Magnusson har regisserat Fettknölen utifrån manus och teckningar gjorda av Liv Strömqvist. Idén till filmen kom när Jane Magnusson arbetade med sin nya Bergman-dokumentär (som har premiär senare i år). När hon studerade hundratals bilder av regissören upptäckte hon en fettknöl på hans vänstra kind som bara växte och växte. Men hon upptäckte att fettknölen försvann från bilderna från 60-talet, för att sedan komma tillbaka på bilder från 90-talet. Då fick Magnusson idén om att göra en kortfilm om detta fenomen, och kontaktade Liv Strömqvist som nappade direkt. I kortfilmen symboliserar fettknölen Bergmans samvete över att han beter sig som ett svin mot kvinnor, ett samvete som han försökte göra sig av med men som ändå kom tillbaka mot slutet av hans liv. Filmen är väldigt kul, och att den är “based on a true story” gör det hela ännu roligare. Det är uppfriskande att bland alla okritiska hyllningar få se Bergmans svinerier lyftas fram och analyseras, speciellt nu i efterskalvet av #MeToo-rörelsen. 

/Kajsa Finn

FilmClouds festivalreporter haffar tag i två filmkonsulenter från Filminstitutet

Under Svenska Filminstitutets seminariedag i lördags passade jag på att ställa tre snabba frågor till filmkonsulenterna Calle Marthin och Helen Ahlsson i förbifarten.

Vad har ni för tips till unga filmare som vill ta sig in i filmbranschen och så småningom få stöd från någon av er på Svenska Filminstitutet?
Calle: Gör så mycket film ni kan! Allt typ av film, men gärna längre än en minut. Med mobilkamera, iPad, allt ni kommer över! Kör på!
Helen: Följ era hjärtan! <3

Vilken film såg ni senast på bio?
Calle: Paddington.. eller nej förresten! Star Wars!
Helen: Igår såg jag Amatörerna! Den var helt sjukt bra!

Vad ser ni fram emot att se nu under festivalen eller senare på bio?
Calle: Jag åker direkt upp och ner så jag kommer inte hinna se en enda film :( Men jag ser fram emot att se Euphoria!
Helen: Lady Bird av Greta Gerwig är jag svintaggad på att se!

 

/Kajsa Finn

Sidor