Gästbloggen

Inspirerande möten under Tempo Meetup

I början av mars fick jag ett mejl från FilmCloud om att jag valts ut som en av två deltagare från Göteborg, som skulle få chansen att åka på Tempo Meetup i Stockholm. Tillsammans med fjorton andra dokumentärfilmare deltog jag i filmvisningar, seminarier och samtal under tre intensiva dagar. Jag har aldrig tidigare varit på Tempo Dokumentärfestival, men som dokumentärfilmare är det en festival jag länge velat besöka. Därför är jag mycket tacksam över att jag äntligen fick möjlighet till det genom FilmCloud.

Branchmingel med samtal på Hornhuset. Foto: Charlotte BerglinNär jag först kom fram till Stockholm och filmkontoret, efter långa tågförseningar, kastades jag rakt in i deltagarpresentationer och visningar av klipp från tidigare eller pågående projekt. Schemat var väldigt tajt och därför fick vi inte chansen att reflektera eller ställa frågor om varandras arbeten under första dagen. Något jag gärna annars hade velat ha mer avsatt tid för.

På schemat ingick bland annat filmvisningar med efterföljande samtal, work in progress och speed-dating med nyckelpersoner i branschen, varav det sistnämnda, enligt mig var en av de mest givande punkterna. Att få chansen att träffa representanter från bland annat SVT, Svenska Filminstitutet och Ylva Swedenborg, publicist på Cinema Sweden kändes väldigt fördelaktigt och uppskattat.

Under work-in-progressblocket presenterade svenska regissörer och producenter sina pågående projekt. Här Stig Björkman (regi) och Stina Gardell (Mantaray film). Foto: Charlotte Berglin

Jag är väldigt glad över att ha fått gå på Sveriges största dokumentärfestival tillsammans med andra dokumentärfilmare från hela landet och för att summera mitt besök på Tempo och upplevelsen av Tempo Meetup skulle jag säga att utbytet mellan deltagarna var mest givande. Jag hade velat ha mer tid för reflektion och samtal oss emellan och ett lite mer flexibelt och valbart schema över aktiviteterna under festivalen. Jag är väldigt tacksam för speed-datingen, men vill också slå ett slag för branschminglet på Hornhuset, där ett öppet samtal om festivalens tema – persona, hölls och man fick möjlighet att mingla och utbyta erfarenheter med andra kreatörer och filmare.

Jag vill säga tack FilmCloud, det var verkligen givande och jag hoppas att många fortsätter att söka och utnyttja den här möjligheten.

Artikelbilden: VR-projektet Future Aleppo. En av Tempo Meetups deltagare Tove Tikkanen provar VR.

 

Genialiska regidebutanter del 2 / Festivalbloggaren checkar ut!

Jag har även sett Greta Gerwigs internationellt hyllade regidebut “Lady Bird” som smyginvigde Göteborg FIlmfestivalen den 25 januari. Greta Gerwig slog igenom som skådespelerska i Noah Baumbachs film “Greenberg” och har även skrivit manus till fantastiska “Frances Ha” och “Mistress America” av samma regissör. Jag brukar irritera mig på skådisar som alltid är typecastade, men jag älskar Greta Gerwigs unika utstrålning och personlighet som lyser igenom såväl hennes roller som manus och nu även filmen hon regisserat. 

Saoirse Ronan spelar Christine "Lady Bird" McPherson som till sin mammas förtret bara vill kallas det namn hon givit sig själv. Hon är 17 år, bor i urtråkiga Sacramento i Kalifornien, går sista året på en katolsk high school som hon vantrivs på och har en stormig relation med sin mamma (Laurie Metcalf). Det är en perfekt indierulle om att växa upp, om klass och vara en “missplaced” nästan-vuxen som inte vet vart hon är på väg i livet. 

Det är härligt att kunna spegla sig ordentligt i en film för en gångs skull. Vi kulturtanter bär ju egentligen upp hela kulturen men får sällan se oss själva representerade på ett flerdimensionellt sätt. Det måste finnas utrymme för att fler än vita medelklass cis-män ska få sina berättelser berättade, och jag tror att en förutsättning för detta är att en större del av filmens upphovsmän inte bara utgörs av denna grupp. 

En som delar min uppfattning är Aline Brosh McKenna som i förra veckan startade den amerikanska producenten uppropet #FemaleFilmmakerFriday. McKenna hade  i en intervju hört just Saoirse Ronan, huvudpersonen i “Lady Bird”, berätta att när hon såg Greta Gerwig regissera fick det henne att känna att hon en dag också skulle kunna göra det. Uppropet går ut på att via sociala medier sprida bilder av kvinnliga regissörer in action för att inspirera unga blivande filmskapare på samma sätt som Ronan blev inspirerad av Gerwig. McKenna summer det hela så här enkelt: “The world needs to see images of women directing. It’s hard to become what you do not see.” 

Detta går i linje med något Oprah Winfrey inledde sitt tacktal på Golden Globes-galan med. Winfrey berättade om när hon som liten flicka såg Sidney Poitier bli den första afro-amerikanska skådespelaren att vinna en Oscar 1964, och att detta förändrade hennes liv och gjorde att hon följde sina skådespelardrömmar. 

 

Det är dags för mig att tacka för mig för den här gången! Det har varit en grym vecka med många fantastiska filmer, samtal, många yogis och korv-med-bröd-middagar i farten mellan programpunkter. Den här småbarnsmamman somnade inte på en enda film det här året!

Tack och hej, vi ses kanske i en biosalong!
/ Kajsa Finn, eder festivalreporter

 

Bild: Till vänster festivalbloggaren Kajsa Finn, till höger Mai Zetterling (Svensk Filmdatabas)

Bergmans dåliga samvete

I sommar skulle Ingmar Bergman fyllt 100 år, vilket Göteborgs Filmfestival sett till att varenda festivalbesökare känner till. Under Filminstitutets seminariedag presenterade Erika Wasserman, nuvarande kortfilmskonsulent på Filminstitutet, slutresultatet av projektet Bergman Revisited. Projektet initierades av Filminstitutets tidigare kortfilmskonsulent Andreas Fock tillsammans med SVT för att fira Bergmans jubileum, och dessa gav sex erfarna regissörer finansiellt stöd och möjligheten att göra varsin kortfilm som på något sätt skulle ha med Bergman att göra. 

Personligen är jag ingen Bergmanfantast, jag har sett ett par filmer som sig bör men aldrig varit på Fårö eller Bergmanveckan. Men nyligen läste jag ut Linn Ullmans fina bok De Oroliga som handlar om hennes uppväxt med (och utan) sin far Ingmar Bergman och sin mor Liv Ullman. Boken gav mersmak, så jag bestämde mig för att ta med min bror och se premiären av kortfilmerna i BR-projektet.

Tunga namn som exempelvis Pernilla August, Liv Strömquist, Lisa Aschan, Patrik Eklund och Tomas Alfredson är de som fått producera kortfilmerna i Bergmans anda. Samtliga var på plats under seminariet under lördagseftermiddagen, till och med Liv Strömqvist som hade med sig sin nyfödda bebis.   

Filmerna höll hög kvalitet, men jag tycker kortfilm ibland är ett svårt format att på så kort tid hinna bygga upp karaktärer och en historia som berör. Det grepp som är lättast att lyckas med är humor, och det märktes även bland de Bergmanska kortfilmerna. De som tilltalade mig mest var de hysteriskt roliga Fettknölen och Infektionen. 

Den kortfilm som fick mig att skratta högst vad Patrik Eklunds Infektionen. Filmen inleds med skräckinjagande bilder från ett minimalistiskt överklasshus och en inzoomning på en hotfull diskmaskin. Klipp till en parterapi-session med två känslomässiga analfabeter, där Kristina (Ruth Vega Fernandez) och Krister (Magnus Krepper) berättar om sina äktenskapsproblem där en stor fråga är Kristers oförmåga att skölja av tallriken innan han sätter in den i diskmaskinen. 

En filmskapare som har en feministisk analys av Bergman är Lisa Aschan med sin kortfilm Guds tystnad. Filmen är en egen tolkning av Bergmans Tystnaden, där de två kvinnliga karaktärerna gör samma resa som i den förra filmen fast 30 år senare och de upptäcker en mer än vänskaplig attraktion. Aschan berättade under seminariet att hon i processen inför sin Bergmanska kortfilm funderade på vad kvinnor i Bergmans filmer får och inte får göra. Hon upptäckte att kvinnorna aldrig rapar, aldrig har mens, aldrig onanerar, kissar eller äter.  Aschan ville befria de kvinnliga skådespelerskorna från den manliga blicken, och göra de kvinnliga karaktärerna mer mänskliga. Det är härligt när Nina Gunke i Guds tystnad snarkar och vinglar hem full i en hotellkorridor. En intressant utgångspunkt, även om filmen lämnade en del i övrigt att önska. 

Samtal med Jane Magnusson och Liv Strömquist. Foto: Kajsa Finn

Jane Magnusson har regisserat Fettknölen utifrån manus och teckningar gjorda av Liv Strömqvist. Idén till filmen kom när Jane Magnusson arbetade med sin nya Bergman-dokumentär (som har premiär senare i år). När hon studerade hundratals bilder av regissören upptäckte hon en fettknöl på hans vänstra kind som bara växte och växte. Men hon upptäckte att fettknölen försvann från bilderna från 60-talet, för att sedan komma tillbaka på bilder från 90-talet. Då fick Magnusson idén om att göra en kortfilm om detta fenomen, och kontaktade Liv Strömqvist som nappade direkt. I kortfilmen symboliserar fettknölen Bergmans samvete över att han beter sig som ett svin mot kvinnor, ett samvete som han försökte göra sig av med men som ändå kom tillbaka mot slutet av hans liv. Filmen är väldigt kul, och att den är “based on a true story” gör det hela ännu roligare. Det är uppfriskande att bland alla okritiska hyllningar få se Bergmans svinerier lyftas fram och analyseras, speciellt nu i efterskalvet av #MeToo-rörelsen. 

/Kajsa Finn

FilmClouds festivalreporter haffar tag i två filmkonsulenter från Filminstitutet

Under Svenska Filminstitutets seminariedag i lördags passade jag på att ställa tre snabba frågor till filmkonsulenterna Calle Marthin och Helen Ahlsson i förbifarten.

Vad har ni för tips till unga filmare som vill ta sig in i filmbranschen och så småningom få stöd från någon av er på Svenska Filminstitutet?
Calle: Gör så mycket film ni kan! Allt typ av film, men gärna längre än en minut. Med mobilkamera, iPad, allt ni kommer över! Kör på!
Helen: Följ era hjärtan! <3

Vilken film såg ni senast på bio?
Calle: Paddington.. eller nej förresten! Star Wars!
Helen: Igår såg jag Amatörerna! Den var helt sjukt bra!

Vad ser ni fram emot att se nu under festivalen eller senare på bio?
Calle: Jag åker direkt upp och ner så jag kommer inte hinna se en enda film :( Men jag ser fram emot att se Euphoria!
Helen: Lady Bird av Greta Gerwig är jag svintaggad på att se!

 

/Kajsa Finn

Genialiska regidebutanter värda att vänta på / Del 1

Jag vet att en bör passa på att se en massa film från hela världen när det är Filmfestival i Göteborg i år igen. Men varje år bestämmer jag mig ändå för att satsa på säkra kort och (bland annat) se stora indiefilmer som garanterat kommer visas på svenska biografer senare samma år. Jag kan helt enkelt inte hålla mig, jag vill se dem först av alla. Därför passade jag på att redan under Stockholm Filmdagar i mitten på januari smygtitta på två filmer av två unga kvinnliga regidebutanter som visas nu på festivalen i Göteborg.

I nästan tre år har jag taggat för att se göteborska Fanni Metelius debutfilm Hjärtat som våren 2015 prydde Nöjesguidens framsida svincool i löshår och rosa fuskpäls. Hon är mest känd som skådespelerska från Turist där hon spelar den rödhåriga norrmannen från Game of Thrones’ 25-åriga flickvän. Men Metelius har även regisserat en massa fina kortfilmer, och tog examen från Akademin Valand film 2014. Jag älskar kortfilmen Banga inte!, en kortfilm som i perfektion gestaltar ett ungdomsgäng från milleniumskiftet i Göteborg. Neonstring, nättröjor och minimala ögonbryn, med Robyn’s Do you really want me ur en bergsprängare under en viadukt i Majorna. Det var _exakt_ så det var och såg ut 1999, och en vän till mig sa träffande att om det någon gång ska göras en svensk remake av den norska ungdomsserien Skam hade Metelius varit given som regissör.

Hjärtat, som Metelius skrivit manus till, regisserat, klippt och spelar huvudrollen i, handlar om kärlek, intimitet och maktförhållanden. En skön “frisläppt” fotograf-tjej blir träffar en härlig musiker-snubbe. De blir ihop och hon flyttar till honom i Stockholm där han är typ den enda hon känner, och det visar sig snart att han inte tänder på att hon tar sexuella initiativ och bara vill spela tv:spel istället för att ligga. Genom ett konstant avvisande och en oförmåga att sätta sig in i hennes situation smular han sönder hennes självförtroende och får henne att tro att relationens tillkortakommanden är hennes fel för att det är hon som har så höga krav på honom. Jag har aldrig sett den här typen av relation gestaltas så bra, och jag har aldrig känt igen mig mer från mina tidiga relationer i en film.

Det kanske är en trött liknelse, men Metelius blir med denna träffsäkra långfilmsdebut Sveriges egna Lena Dunham. Fast utan den skruvade glättiga stilen, Hjärtat är vackrare och mer vemodig. Fanni Metelius, tillsammans med Amanda Kernell och Rojda Sekersöz, utgör idag filmbranschens framtidshopp och Sveriges mest intressanta regissörer just nu.

/Kajsa Finn

 

En viktig läxa om att pitcha ett projekt

Det är inte alltid helt enkelt att hitta den första, ursprungliga idén till något man hållit på med i ett år. Det är en särskild känsla som kommer ur att man försöker. Så mycket växer ur den enda sak som satte igång det. Det är väl den saken som är idén men när det vuxit till ett projekt är det svårt att sätta fingret exakt på vad det är allt kommit ur.

Man kan säga att det är idén till plotten till en film som satte igång det, men plotten är en så liten del när manuset väl är skrivet. Då kan man säga att det är den känslan inom dig du isolerat och dramatiserat, men den kommer ur karaktären som du redan har placerat i plotten. Då är det kanske karaktären? Men karaktären kom ur dig när plotten bestämde miljö. 

Det är inte svårt att minnas vad idén först var, men det är svårt att gå tillbaka till exakt den punkten då alla dessa element fick sitt fäste; då de skapade vad det än är projektet går ut på idag. Filmens hjärta kommer så mycket senare än vad idén gör. 

Jag regisserar en kortfilm i år, och under Uppsala internationella kortfilmsfestival åkte jag, tillsammans med fotograf och producent Johan Falklind, dit för att pitcha vårt projekt inför publik.

Vi hade pitchen redo, förstås. Vi visste vad filmen handlar om och vad som är bra med den, och vi var nervösa men självsäkra. Vi fick lov att provpitcha inför en liten publik kvällen innan och det var då självsäkerheten helt försvann. 

Vi drog pitchen, visade ett videoklipp för att visa upp tonen och konceptet, och tog feedback. Fan vad vi suger. Alla är så bra på att tala och visa upp sitt projekt, men vi suger. Det är känslan man får när man gör något för första gången och får lära sig att man inte är så förberedd som man trott.

Projektet är fortfarande bra, så vad gick fel? Jo, vi fokuserade på fel saker. Hela natten satt vi uppe för att finna en gemensam nämnare till alla element i filmen. Det måste finnas där. Det måste finnas någonting som allt vuxit ur. Vi hade bara den natten på oss att gräva oss tillbaka till den punkten där allt har sitt fäste. 

Man har en så stark känsla av vad filmen kommer göra. Man inbillar sig att den färdiga produkten kommer tala för sig själv, men nu stod vi där, bara timmar innan vi behövde bevisa för en publik att vårt projekt har ett värde, och filmen har ingen egen mun att tala med. Vi slet oss i håret för att finna den rösten som talat ljudlöst mellan bara oss två hela året. Det är en stark röst, men den har ännu inte bildat ord.  

På morgonen efter drog vi en ny pitch, och denna gången skulle det inte fungera om vi efteråt satt och tänkte på hur mycket vi suger, men någonting hade hänt. Vi hade kanske funnit något under natten. 

Massa människor, en jury, andra pitchare vars projekt är otroligt spännande. Vi stod framför dem och gjorde vår grej. Efteråt hade vi inte ont i magen som vi haft efter provpitchen kvällen innan. Alla verkade förstå vad idén var, och jag tror att vi förstod det då också. Det var bättre, helt enkelt för att vi tvingades inse att vi behövde en kärna att förklara projektet med. 

Jag har en så mycket högre uppskattning för att isolera den gemensamma nämnaren som borde finnas i ett projekt nu. Om den färdiga filmen kommer växa sig till den enorma, vackra trädkrona jag ser framför mig är det självklart att det sitter en stadig stam där under. Man vet alltid vad det är, men någonting så krävande; något så känslomässigt pressande som att berätta om din idé inför en publik kan verkligen ta dig till att se hur stadigt den stammen egentligen står. 

Vi vann inte den 25 000 kronorna som stod på spel, men det var många som berättade att de uppskattar vad vi försöker göra. I slutändan hade vi fortsatt med filmen oavsett om vi haft denna upplevelse eller inte, men efter den “vi suger”-upplevelsen, återfann vi verkligen vad projektet handlar om. 

Jag rekommenderar starkt att känna att din film suger en liten stund. Det kan ta dig till vart ditt hjärta stod till idén från början; till vad publiken kommer förälska sig i när den är färdig.

/Andreas Mortensen

Kan jag använda samma tekniker som vid teatern?

Jag heter David Wallstén och är en verksam skådespelare. Jag är just nu aktuell i Juno och det stora mjölkmysteriet på Kungsbyn i Västerås men har min bas i Göteborg där jag senast regisserade Besten med Unga Folkteatern i höstas.
Mitt brinnande intresse för teater, storytelling och ny teknik gjorde att jag inte behövde tveka innan jag antog Filmclouds erbjudande att få delta i NUFFs(Nordic Youth Film Festival) workshop för 360/VR-filmskapande på Tromsø i Norge. Det var en workshop där jag och 7 andra deltagare under 7 dagar skulle skapa en film tillsammans, från idé till bioduken. Eller i detta fall, VR-glasögon. Med min bakgrund som skådespelare gick jag in med ingången i att undersöka vilka likheter/olikheter VR-film har med scenen och film. Tex, när publiken kan titta var den vill i rummet, hur gör du för att få den att titta dit du vill? Kan du använda samma tekniker som i teatern?

Tromsö är helt omgiven av vildmark. Unikt ställe för 360.Det var extremt intensiva dagar där vi kämpade minst 12 timmar om dagen för att bli klara i tid. Jag tog på mig rollen som en av två regissörer innan jag fick kastas in som skådespelare då en av de vi castade hoppade av.

Det var verkligen ett tidskrävande projekt. Någonting som tog riktigt lång tid var att vi filmade med Z-Cam, en 360-kamera som skapar 360 genom att filma med 4 olika kameror i 4K upplösning, 60 bilder per sekund. 4K är ett krav då det ger samma effekt som full HD då filmerna visas så nära våra ögon. Detta skapar enormt stora filer vilket gjorde att efterarbetet tog många timmar. Filmen var 6 minuter lång och det tog över 9 timmar att rendera hela filmen. Så ifall något behövde ändras så var det bara att vänta i 9 timmar.

Själva inspelningstiden gick fort. Vi valde att göra en fiktionsfilm där kameran var som en egen karaktär. Någonting som var unikt med 360 var att man var tvungen att kunna se hela rummet, därför kunde ingen förutom de som var med i scenen finnas där. Allt som var på spelplatsen var alltså skådespelarna och i vissa fall regissören som vi kunde klippa bort i efterarbetet. Då det är svårt att byta perspektiv med 360-kameran så gjorde vi längre tagningar, den längsta ca 3 minuter lång.  När jag spelade in den kändes det mer likt en teaterföreställning än en 2D-film då man inte behövde tänka så mycket på kamerans placering då den filmade mig vad jag än gjorde. Däremot kändes det viktigt att inte vända ryggen till, mer likt en teaterpublik i den aspekten.

Den enda tekniska aspekten jag som skådespelare var tvungen att ta hänsyn till var att inte komma för nära kameran då det skapar en allt för intensiv upplevelse hos tittaren. Dessutom kunde jag hamna mellan kamerorna vilket skulle kunna skapa problem i efterarbetet då de 4 olika kamerorna "sys ihop/stitch" för att skapa en gemensam 360 bild. Blev det för nära så kunde det skapa små hack i bilden precis där "stygnen/stitches" ligger.

Rendering av fyra 4K fier är tålamodsprövande.Det vi använde oss av för att dra till oss publikens uppmärksamhet i den här filmen var att framförallt använda oss av specialeffekter och ljud, men också riktningar med blickar de få gånger skådespelarna står på olika sidor av kameran. Allt detta känns ganska likt hur det går till på scenen, förutom att du nu behöver göra det samma runtom hela publiken. En annorlunda metod vi använde oss av i sista scenen var ett spår av fjädrar som ledde till händelsernas centrum.

Något som snabbt blev en ny insikt för mig när vi pratade med vår VR-supervisor och tog del av en hel del VR-material själv var hur kort spannet var som man kunde behålla publikens fokus. Upplevelsen är så intensiv och kräver så mycket av ens fokus då både synen och hörseln är totalt kopplade till den. Detta gör att de flesta klarar av max ca 10-15 minuter innan de börjar tappa intresset. Något som intresserat mig med VR är om det vore ett fungerande alternativ till att vara på plats vid en teaterföreställning och på så sätt kunna öppna upp teatern för många fler, men denna tidsbegränsning gör den drömmen svårare att uppfylla. Så vitt jag vet har det aldrig testats fullt ut dock så jag ser fram emot möjligheten att pröva den i framtiden.

VR-tekniken går fort framåt. Den VR-expert som introducerade veckan med oss gav ett tidsspann på 6-8 månader innan tekniken för VR-Film slår igenom på allvar. En period där priserna går ner, utbudet ökar och allt fler kommer se VR upplevelser som en naturlig del av ens vardag. Det kommer troligtvis aldrig slå ut traditionell film eller teater, det är en helt ny form av upplevelse.

Jag ser starkt fram emot och är taggad inför att få vara en del av ett helt nytt berättarmedium!

David Wallstén

 

"Ja, nu hoppas jag att ingen svimmar..."

Festivalen börjar så sakteliga lida mot sitt slut och jag vet inte hur det är med er men jag är ganska slut jag med. Men herregud, jag såg Raw! Jag har aldrig suttit i en biosalong där reaktionen från publiken varit liknande.

Raw är en fransk-belgiskt film regisserad av Julia Docournau. Filmen handlar om den unga Justine som precis ska börja studera till veterinär på samma skola som sin äldre syster. Justine och hela hennes familj lever som vegetarianer men när Justine är mitt uppe i nollnings ritualerna tvingas hon smaka kaninlever och något händer med henne, hon finner finner en törst efter mänskligt kött. Kort och gott en relativt sansad film om vänskap, kärlek, familj och kannibalism.

Hur som helst, den rara personen som skulle presentera Raw för publiken skämtar lite lättsamt och säger "ja och nu hoppas jag att ingen svimmar". Ungefär 30 minuter in i filmen händer dock just precis detta och filmen pausas i ungefär 3 minuter. Haha! tänker jag, mig kan ni inte lura. Det här är ju så himla tydligt arrangerat för extra effekt. Dessvärre var det inte så och mannen som svimmat får bäras ut ur salongen.

40 minuter in i filmen reser sig personen som sitter två säten bort och ursäktar sig. "Jag måste gå på toa". När filmen sedan är slut har personen i fråga ännu inte kommit tillbaka. Vi ses utanför salongen efteråt och han berättar att han varit ute och kräkts på grund av yrsel. Jag inser även att det under filmens gång med jämna mellanrum dyker upp skuggor av människor på duken som reser sig upp och lämnar salongen. När filmen väl är slut är det i princip helt tyst för en liten stund, sedan reser sig publiken sakta upp. Det är inte förrän vi lämnat biografen som jag släpper andan och mitt fasta grepp om snusdosan: "Herregud!" Mitt sällskap instämmer: "Herregud!"

Det fanns något äkta med Raw som jag anser tidigare skräckfilmer inte haft. När jag tänker efter så vet jag inte ens om jag skulle kalla det för en skräckis. Filmen lämnar mig inte rädd eller med någon känsla av skräck utan enbart obehag. Enligt mig är det en otroligt bra film som du absolut bör se om du får chansen, men för guds skull, ta med dig en kompis! Om inte för att hålla tillbaka håret när du kräks eller bära dig ut från salongen men i alla fall för att kunna ge varandra en menande blick när filmen väl är slut - vi upplevde det här tillsammans du och jag.

Ni kan hur som helst läsa mer om filmen och dess reaktioner i GP.


Festivalen är för min del nu slut och hur ska jag kunna sammanfatta dagarna som varit, ja det vet jag inte riktigt. Det har varit en fullspäckad vecka med inte enbart festival utan även jobb och skola, förmodligen har din varit liknande. Jag har absolut inte hunnit med allt som jag planerat och en del filmer som jag tänkt se får jag helt enkelt vänta på tills dom visas på bio nästa gång.

Men det är väl just det som är charmen med festivalen, att du har chansen att se filmerna lite före alla andra. Kanske är det till och med den enda chansen att få se filmen på bio i Sverige. Det som har varit extra lärorikt och inspirerande under festivalen för just mig har varit att få gå på så många spännande seminarium, att få se unga regissörer för första gången visa sina verk på den stora duken och att under en hel vecka få djupdyka och samtala om just film.

Jag hoppas att ni har haft en underbar festival och att vi ses nästa år för den 41:e upplagan av Göteborgs Film Festival.


Det här är Louise Arvidsson som signar ut, slut!

Slopa filmen och gå på ett seminarium

Jag vet, jag vet? Det är ju Göteborgs F i l m Festival men bland alla filmer på festivalen gömmer sig även en hel del seminarium. Jag vill därför höja ett varningens finger, eller nej ett uppmanande finger för just seminarium. 

För hur mysigt och trevligt den än är att slå sig ner i en mysig biosalongsstol så är det minst lika trevligt att slå sig ner framför en gäng kunniga och insatta filmnördar som snackar just film. Visst stolarna är inte lika mjuka och popcorn är inte det givna snackset men istället bjuds du på kunskap och förmodligen en tankeställare eller två.

Det är även ett otroligt bra tillfälle att se och lyssna på de personer som faktiskt står bakom filmen som får dig att sitta i dom bekväma stolarna och äta smördräknta popcorn. 

I onsdags fick jag exempelvis djupdyka i manus tillsammans med Åsa Lantz (författare och manusförfattare för exempelvis tv-dramaserien Selma), Gudrun Giddings (producent och CEO på G4C Innovation) och Stephen Uhlander (vinnare för bästa tv-dramamanus på Göteborg Film Festival med sin serie Nobel) med Peter Zell (produktionsledaren på SVT) som moderator. 

Det pratades mycket om skillnaden mellan den amerikanska och svenska modellen för tv, men även hur amerikanarna ser på oss från Skandinavien. Gudrun som spenderar större delen av sin tid i USA tycks ha förstått att smicker alltid fungerar bra på oss och berättar att amerikanarna älskar Sverige och det sätt vi Skandinavier inte bara säger tack, kommer i tid och är allmänt trevliga utan även hur vi gör film och skriver manus. 

Men titeln för seminariet var ju Recept för vinnande film- och tv-manus sökes! Här gavs det tips om att skapa komplexa karaktärer, dvs som vi kan relatera till, känna igen oss i eller som fascinerar oss, någon som vi kan lära oss något av. Dom ger serier så som Transparent och Sex and the city som tips och nämner även att det kan ta flera år att skapa ett manus men att man ändå allt som oftast faktiskt arbetar som bäst under tidspress.

Som avslut på seminariet frågar Peter Zell deltagarna vad de vill se i framtiden när det gäller manus för film och tv. De tycks då alla vara överens om att starka karaktärer är nyckeln till ett bra manus men även att de vill se fler dramaserier med spänning utan den döda kroppen som så ofta knyter samman en dramaserie. Nu vet ni det, så börja skriv nu. Peter Zell och Gudrun Giddings väntar på att era spännande manus ska trilla in.

 

/ Louise, er festivalreporter.

 

 

Oh Deer!

I tisdags kunde du under festivalen djupdyka i VR, virtual reality. För mig har VR alltid varit något som främst har kopplats till spelvärlden. Jag har tänkt att en historia ska berättas för dig, historien ska få fortlöpa utan att du som tittare kan göra något åt det. Du ska bara kunna luta dig tillbaka och låta filmen få göra jobbet. Men under det senaste året har filmvärlden även tagit sig an denna pryl som nu låter dig som tittare få påverka filmen och själv styra över vad du vill se i den värld filmskaparen byggt upp.

Och inte tänker väl jag vara någon bakåtsträvande tråkmåns som sitter och dammar framför tvn. En jäkla soffpotatis. Nej inte jag inte. Jag valde därför att spendera min eftermiddag på Auktionsverket Kulturarena med att lyssna på seminarium och testa Oh Deer, en 4 minuter lång VR-film (eller ja 360°-film) gjord av Peter Pontikis där du ser världen som om du vore ett rådjur. Detta är faktiskt den första virtual reality-filmen som Svenska Filminstitutet gett stöd till. En rolig grej som du absolut bör prova, om inte annat än för det tuffa rådjurshuvudet, en solklar like-raket på instagram tänker jag. 

Paneldiskussion om VR, teknik och innehåll

I slutet av dagen känner jag mig faktiskt ganska intresserad av VR men fortfarande inte helt lyrisk. Jag pratade lite kort med en kvinna som peppad satt och väntade på att få dra på sig hjorthuvudet. Hon var däremot helt såld.
- Det är ju så häftigt! Nu vill jag också göra VR eller 360-filmer. Det vore så fräckt. Tänk att du ser filmen ute i skogen, känner kylan och mossan under fötterna.

Jag inser att det ligger något i det hon säger. Dessutom ser jag inte VR-tekniken som något som kommer att ersätta film på det sättet vi gör den nu, utan mer som en utveckling av berättarteknik.  

I övrigt rullar mitt festivalande på som det bör. Jag såg i måndags filmen Denial där Rachel Weisz totalt knockade mig med en fantastisk skådespelarinsats. Tanken var att jag skulle hinna se denna film som började kl 15 och sedan springa lite tidigare från filmen till Kafé Magasinet för att få känna lite på festival minglet. Men nej, jag satt som klistrad framför den 110 minuter långa filmen och kunde inte förmå mig själv att missa en minut. Jag fick därför springa till Tredje Långgatan för sedan att få smaka på en härlig öl med tillhörande mingel. 

Idag lägger festivalen lite extra fokus på Sápmi samt Gudar och människor - Tro och politik. Ni kan då passa på att fördjupa er i detta på en del olika seminarium som även dessa hålls på Auktionsverket Kulturarena. Självklart kan ni dessutom se en hel del filmer just idag med detta fokus. 

 

Allt gott.
/ Er festivalreporter Louise 

 

Sidor