Gästbloggen

GoKinema inspirerade

Jag började festivalen med att ge mig ut i snöovädret för att ta mig till GoKinema på Gothenburg Film Studios. Som filmskapare är det perfekt ställe att suga åt sig inspiration och snappa upp saker här och var.

Under lördagen var det ganska packat trots all snö som fallit under natten och morgonen. Deras största studio var full med bås där olika företag och filmrelaterade saker fanns representerade. Det var mycket intressant att gå förbi alla de olika båsen, titta på nya kameror och teknik. Jag smet även och kollade lite på Open set där dom spelar in kortfilmsmanus på typ 3 sidor. Flera jag känner medverkade, så kul att få se dom arbeta, speciellt utan att dom vet att man ser dom!

Det jag tog åt mig mest av under dagen var nog ett av seminarierna: Film Environments: ”We are all suckers, and we want it no other way – How film enviroments are used to manipulate the audience feelings”. Detta seminarie hölls av Marcus Hindborg och han pratade om hur ljus och färger på ljus påverkar tittarens känslor beroende på hur det används. Även hur textur och form påverkar vad man känner för saker man ser på film. Det var intressant då han hade många filmsnuttar då han visade exempel på hur ett blåaktigt ljus med stark kontrast upplevs annorlunda från gult soft ljus. Det var väl lite trögt ibland, men i sin helhet så var seminariet givande och roligt att höra hur de som satt och lyssnade reagerade på olika klipp när de frågades av Marcus. Man lär sig lite hur folk tolkar vissa saker lika och hur de ibland tolkar det olika.

Så, det var väl det för min första dag. Nästa gång så ska jag ha försökt kolla på en del kortfilmer och förhoppningsvis något animerat, så håll koll på bloggsidan. Här turas jag och Christin med att skriva ett inlägg varannan dag under hela festivalen.

Se till att se mycket film nu!

 

/Jens Broström

 

Första filmen avklarad

Igår kväll gick startskottet för 38:e upplagan av Göteborg Film Festival. Peppen är hög! Första filmen och den enda filmen för mig den kvällen blev Red Rose av Sepideh Farsi. En film som trots sin ganska trista titel överraskade. Red Rose utspelar sig i Iran 2009, efter det riggade valet, under det som kom att kallas den gröna revolutionen. I filmen får vi följa mötet mellan Sara, en ung demonstrant och Ali som var aktiv under 70-talets revolution men som nu har valt att isolera sig från händelserna. Filmen varvas med autentiska mobilfilmade klipp från demonstrationerna och Saras tweets. Tweets som till viss del är tagna från 2009. I Red Rose får vi som tittare förutom att följa ett intressant möte mellan två generationer av oppositionella i Iran se normbrytande sexscener och en gränslös Sara.

 

Tips! Under filmfestivalen så är det inte bara GFF som anordnar filmvisningar och seminarium utan även andra aktörer. Idag, lördag 24/1 kl 16.00 bjuder kulturföreningen Andishe’ in till ett samtal mellan regissören Sepideh Farsi och medförfattaren Javad Djavaheri. Fokus för samtalet är filmen Red Rose, filmskapande i exil och ta tempen på Iransk film i allmänhet.
 
För den som är sugen på att se filmen så visas den två gånger till:

227: söndag: 25/1 12.45, Biopalatset
976: söndag: 1/2 12.30, Pedagogen
 
Dagens uppmaning: Vela inte mellan två filmer, risken är att det blir ingen
Dagens konstaterade: Tur att det bara är första dagen på festivalen
 
/Christin som längtar efter en hel lördag med bara massa film

 

Välkommen till gästbloggen!

Talang. Talang? Talanguppsaladagar.

Uppsalas 33:e Internationella kortfilmsfestival drog igång den 20:e oktober samtidigt som vintern började göra sig påtagligt mer påmind i östra Sverige.

Vi var cirka 15 deltagare från olika län som tog del av föreläsningar, filmvisningar och 6 av oss fick även pichta varsitt filmprojekt inför en jury och publik. Jag var inte en av dessa pirriga men hoppfulla pitchare men hoppas få bli det nästa år då jag gärna återbesöker Uppsala och dess talangdagar. Vinnaren av pitchen blev Elin Övergaard med sin film BRA ATT DU KOM HEM I TID som fick 25 000 kr till sitt nästa filmprojekt. Jag önskar alla pitchare framgång med sina inspelningar!

Festivalen var glesa biosalonger, endast fyllda med bioälskare som tog plats i en alltför tyst biograf. Prasselljud och lysande mobilskärmar som man är van vid på SF:s biografer var som obefintliga. Fullbokade vandrarhem, fyllda med gäster från hela världen. Alla kontinenter fanns representerade i biograferna Regina och Grand fram till sen eftermiddag. Nätverkandet och handslagen tog rum i den strama puben Agave.

På en föreläsning ekade meningen "Jag har haft tur att få göra 58 filmer vid åldern 46", sagd av Ewa Cederstam som är känd för Armbryterskan från Ensamheten (2004) och Våga minnas (2012). Jag räckte upp handen och frågade hur man skiljer på tur och talang.

Jag fick ett lovande ekande svar ut från mikrofonen i Grand; "Alla är talangfulla. Sticker man ut hakan kan man få en smäll i ansiktet". Förhöjda risker, som du själv bara kan avgöra om du och din film är värd att sticka ut hakan för. För om Ewa har rätt och vi är alla talangfulla, är konkurrenterna oändliga. Hur svårt är det då att inte göra film? 

/Katerina Pavlou

Angående fotografiet: 
Under Talangdagarna fick vi 2 övningar, den första var att presentera sig med valfritt foto och berätta hur detta har formats en filmskapande. Här står jag i Fyrisbiografen och berättar om ett foto som jag tog under 2012 i Tyskland med min kompaktkomaera. Det är mitt bästa foto. Jag hann bara ta en bild av denna flicka, tur eller talang? 

I love you, kortfilm

Som vi vet kommer det sällan något nytt eller originellt ur att hålla sig till reglerna. Ändå är filmskapande ofta en lång process av att rätta sig efter idéer om hur berättelser skall berättas och film skall göras. 

Jag blir alltid lika inspirerad och glad av att höra Ewa Cederstam. Under Uppsala talangdagar i år slog hon ett slag för att bryta mot dessa regler som alla alltid påminner en om. Ewa visar i sina filmer att man visst kan göra bra film med oskarpa bilder, eller med lite för många flygbilder, eller om tunga ämnen "som ingen orkar se”. 

Just kortfilm är ett utomordentligt format för att ta ut svängarna och testa sådant som ej är lika uppskattat med en fyrtiomiljonersbudget. Till exempel obekväma dialoger, för långa tagningar och cheesy soundtrack. Och det är ju också precis sådan kortfilm som i slutändan brukar bli fantastisk.

Så till alla mina fellow filmskapare där ute: bryt mot reglerna, break bad!

 

/Parvin Yazdani

Foto: LEGO Breaking Bad The Video Game parody 

Topp 5 från Uppsala

Sitter på på Blå Tåget på väg hem från Uppsala Talangdagar. Trött, sliten och lycklig. Här har jag listat Topp 5 Best of Uppsala 2014:

 

1. Träffa folk! Det är därför de här tillfällena är så viktiga. För att få träffa andra filmare och lyssna till varandras tankar och drömmar. Inte minst för att utmanas lite i sina egna tankegångar. Plus att folk är kul.

2. Pitchen. Det var så fint att lyssna till alla vitt skilda filmidéer och visioner. Jag ser fram emot att se dem om ett år eller tre.

3. I filmpasset "Kärlek bortom normen 2" visades flera fina filmer. (Nästan) alla är klart sevärda! Håll utkik efter "Je t'aime" om du också är svag för musikal och stora grupper som försöker sig på koreograferad dans.

4. Festivalpuben. Yes.

5. När Ewa Cederstam under sin föreläsning visade deras hysteriska slutproduktion från DI: "Lortsverige" om svenskars städvanor. Gillar tanken på att inget hindrar henne från att göra både allvarlig film om våldtäkt och bisarr film om smuts.

 

Så, tack alla arrangörer, deltagare och föreläsare för inspirerande dagar!

/Amanda Leissner

Uppsala Talangdagar och Pitch 2014

I år representeras FilmCloud och Västra Götaland av filmarna Amandra Leissner, Parvin Yazdani och Katerina Pavlou på Uppsala kortfilmsfestivals talangdagar! Här på gästbloggen kommer de dela med sig av sina tankar och reflektioner från veckan.

Happy ending in Cannes

Somnade med cynismens härligt bittra smak i munnen men vaknade oväntat glad till det sista dygnet på Rivieran. Idag skulle jag se en film och sen bara se var kvällen tog mig. Samt göra ett nytt försök att träffa Henrik igen. Och framförallt, ikväll skulle jag byta om till den svarta långklänningen. Har jag köpt den och släpat den hela vägen hit, ja då måste jag ju ha på mig den också, inte bara ha den nerpackad.

På vägen till stan passerar vi ett syndikalistiskt demonstrationståg som protesterar mot nedskärningar. Bra kontrast till yachterna som guppar i närheten. Jag tar det som ett gott tecken för dagen. Efter lite missförstånd och några omvägar möter jag äntligen Henrik utanför McDonalds och jag blir så himla glad att se honom. Det är något visst med att möta vänner på främmande platser. Henrik berättar om sina äventyr hittills och visar upp högen med visitkort. Det bästa kortet (i min mening) har han fått av Lloyd Kaufmann, el presidente på Troma Films, filmbolaget som är kända för sina kult-b-skräck-gore-komedier-med vissa samhällskritiska inslag - titlar som Surf Nazis Must Die, Toxic Avenger och Cannibal the musical. Jag tyckte det var så coolt att jag tog ett kort på Henrik med visitkortet.

Sen gick vi och såg Jessica Hausners Amour Fou. En dagen efter-visning som alla med festivalpass kan komma in på, bara man köar ett slag innan. I vårt fall ungefär 40 minuter. Efteråt var vi alla oense om ifall det var en svart komedi, ett misslyckat pekoral, eller ett välgjort drama. Jag tyckte mycket om den i alla fall. Rollbesättningen var fantastisk. Jag skrattade varje gång den manliga huvudkaraktären var i bild. Stärkta av att ha sett en bra film och fått se lite mer av det Cannes som ändå handlar om filmkonst var planen att sneaka oss in på festen på skandinaviska paviljongen.

Efter att ha bytt om till evening dress på en närbelägen toalett och efter att ha smilat snällt och väntat lite fick jag komma in trots att jag inte stod på listan. Minglar glatt med alla möjliga människor, får en komplimang för min pirate bay-tatuering på överarmen från en engelsk producent. Och vem är där om inte Mr Troma himself? Han är världens trevligaste (kanske hjälper det lite att Henrik presenterar mig som en scriptwriter som har gjort mycket gory-blood-horror-films) och jag får både inbjudan till Tromafesten (yey, en inbjudan!) signerad DVD och ta en bild med Lloyd. Resans roligaste ögonblick. Resten av kvällen seglar jag som små moln med fladdrande viscose runt benen. Så glad att det blev ett happy ending i Cannes.

 

/Annika

P.S. Skandinaviska paviljongen ligger inte på croisetten, utan vid hamnen på andra sidan om Le Palais. Man kan leta sig fram efter den svenska, danska och norska flaggan. Rådet om att regissörer inte ska gå på sina egna visningar för att undvika depression gäller framförallt Marketvisningar. På filmerna som visas i tävlingen eller Un Certain Regard är publiken intresserad och mycket mer artig. Även om jag hört talas om att till exempel Vincents Gallos Brown Bunny (med rätta) blev utbuad av Cannespubliken. Publiken på Amour Fou verkade inte jätteimpad. Applåderna efteråt var korta, men de var tysta under visningen. Henriks kompis fick min inbjudan till Tromafesten och blev enligt en rapport glad för det. Själv fick jag åka hem och det var faktiskt ganska skönt.


Annika med Mr Troma himself.

FILM:14 Stå upp för vad du åstadkommit!

Efter en helg väl spenderad på ett av Sveriges kanske bästa event för unga filmskapare sitter jag nu på tåget och pustar ut.

Det återkommande filmglappet, eller FILM:14 som det kallades i år är en mötesplats för unga filmskapare från Sveriges alla hörn och ett event som verkligen bevisar hur mycket Sveriges olika resurscentrum tillsammans med SFI satsar på oss unga filmare. Filmglappet är under två dagar i filmhuset i Stockholm och fokuserar främst på att unga filmare ska knyta nya samarbeten, kontakter och vänner genom workshops, seminarium och en massa filmtittande av varandras filmer. Men något som jag märkt i år men också förra året då jag deltog även då, är att vi unga filmskapare är väldigt blyga av oss när det gäller att prata om vad vi åstadkommit inom film. Det känns som att vi är rädda att bli dömda av personer som kommit längre, eller att vi skäms över våra ”Dåliga” filmer. Jag anser att vi ska vara stolta oavsett om man gjort en film eller tjugo. Bara för att någon gjort mer än du, så betyder det inte att hen har gjort något bättre. En filmare med dyr teknik behöver inte göra bra film. Kolla bara på vissa storfilmer från Hollywood, är alla verkligen bra? Det jag vill ha sagt är att vi borde ta tillfällena i akt att visa upp oss och vara stolta över vad vi åstadkommit. Och om något är dåligt så är det ändå något du borde vara stolt över för man lär sig utav sina misstag. Och respons från andra stärker oss som individer. Jag berömde många filmer jag såg under helgen men fick oftast reaktioner i stil med ”Kul att du gillade den, men den är faktiskt inte så bra, Jag skäms för den” “Vad har själv gjort?” Vi ska aldrig skämmas för våra verk. Vi ska vara stolta. Men vi ska inte heller tävla med varandra. Filmskapande är ett intresse man ska brinna för och tycka är roligt att genomföra och hellre arbete tillsammans, istället för mot varandra. Det är dock lättare att sitta här och skriva att man ska vara stolt över sig själv när jag vet att jag är likadan själv. En perfektionist som aldrig blir nöjd med sina filmer och jämför sig mycket med andra, det är jag det. Men samtidigt kan jag erkänna att samtidigt som jag inte gillar vissa av mina verk så är jag så nöjd över vad jag åstadkommit. Det handlar inte om att alltid lyckas med allt man gör. Alla gör misstag och ”dåliga” filmer men att visa sin stolthet och fortsätta kämpa är bättre än att dra ner sig i förtvivlan. I filmbranschen är ju inget serverat på silverfat och därför borde vi alla fortsätta kämpa mot våra drömmar samtidigt som vi stöttar varandra. 

/Chrille Z

FILM:14 med fokus på ljud, börjar med stumfilm.

FILM:14 (förut kallad Filmglappet) är en nationell mötesplats för unga filmare, med mingel, samtal, föreläsningar och filmvisningar. Detta år fokuserar man särskilt på ljud och musik i film. Från Västra Götalandsregionen skickades sex filmare från FilmCloud.

Den första dagen började med en filmhistorisk odyssé från stumfilm till 30-tal, vilket var mycket intressant i flera aspekter. Dels är det en något som är outforskat i Sverige men också en period där stora förändringar sker; från ambulerande biografer med levande musiker till ljudfilm. Det är tydligen omtvistat huruvida musik användes under själva stumfilmernas visningar eller om musik spelades före och efter enbart för att locka publik. I början av ljudfilmens utveckling fick orkestermusikerna vara med under själva inspelningarna, då man inte kunde lägga på ljud i efterhand. Tänk att vara musiker och stå mitt i kylan i en skog!

Vi fick också göra oss bekanta med namn på kända kapellmästare under denna tid. Själv blev jag förvånad över namnet Otto Trobäck, kanske en släkting till Göteborgs symfonikers konsertmästare Sara Trobäck Hesselink? Denna föreläsning väckte också intressanta funderingar om relationen mellan film och musik. Vi gjorde ett spännande blindtest där vi först fick höra en låt till en svartruta och sedan skulle gissa hur bilden skulle se ut. Många gissade på vilda västern – och det stämde! Frågan man kan ställa sig är om det berodde på att musiken verkligen förmedlade en känsla av vilda västern, eller om man kände igen musiken från en annan film med liknande genre, alltså att man har lärt sig vad olika sorters musik representerar.

Senare på dagen fick vi bland annat besök av den Guldbaggebelönade regissören och manusförfattaren Lisa Langseth som står bakom filmen Hotel. Hon berättade mycket om ljudläggningen och kommunikationen mellan regissör, ljudläggare och kompositör. I hennes film användes en naturalistiskt ljudbild, där ljudsättaren omsorgsfullt spelade in ljud på rätt sätt för att förmedla rätt känsla. Den minimalsitiska idén att inte ha någon musik som styr tittarens känslor gör det hela mer naket, men är det mer berörande? Langseth berättade också mycket om sitt öppna förhållningssätt till sina skådespelare och gav konkreta tips på hur man kan jobba bättre i team.

Under dagen fanns flera filmpass med filmer från många olika regioner. Jag var överraskad över den höga konstnärliga kvaliteten och det fanns flera filmer som hade ett budskap som berörde på djupet. En av representanterna från FilmCloud, Naures Sager, visade sin kortfilm I am Reva som också har visats på Göteborg International Film Festival.

Adrian

Sidor