Gästbloggen

En knuff åt animation!

Jag var och tittade på ett gäng animerade kortfilmer igår som var sammanställda i ett och samma pass. Det var ganska kul att luta sig tillbaka och få se animerad kortfilm efter kortfilm faktiskt. Avslappnande men samtidigt gav det mig en knuff att fokusera mer på animation igen, något som jag lagt lite vid sidan av hittills.

De filmer som visades var: Aprikoser, Gunnar fångar en uggla, Gömd, Blue-Karma-Tiger, Aldrig som första gången, Las Palmas och Simhall. Här kommer en kort redogörelse för mina intryck av filmerna:

Aprikoser: Gullig film, intressanta tekniker som använts. Men kändes lite trög i sitt berättande.

Gunnar fångar en uggla: Roliga inslag, men inte den mest givande filmen.

Gömd: Intressant dokumentär som var animerad utifrån en riktig intervju. Sorglig för det mesta, men med en gnutta hopp i slutet.

Blue-Karma-Tiger: Ytterligare en animerad dokumentär kan man säga. Stilen på stopmotion animationen kanske inte tilltalade mig så mycket, men tekniker och sättet dom animerade var riktigt snyggt och välgjort.

Aldrig som första gången: Olika intervjuer då folk berättade om då dom förlorade oskulden, var som små berättelser med animationer som visade det dom pratade om och hur dom kände. Välgjord och häftig.

Las Palmas: Jag hade bara sett delar av Las Palmas innan detta faktiskt. Jag tycker det var en rolig film, häftigt gjord med dockorna, fick hela omgivningen att kännas levande. Jag är dock kluven på om jag tycker den ska räknas som animation.

Simhall: Grymt bra stopmotion, sättet den utfördes fick mig att tänka på Wes Anderson’s: Fantastic Mr. Fox. Var väl dock inte den mest intressanta storyn, men grymt hantverk i animationen.

 

That’s it from me!

/ Jens Broström

 

Dagens topplista

Dagens bästa dokumentär: On the bride’s side av Khaled Soliman Al Nassiry, Gabriele Del Grande, Antonio Augugliaro. En viktig dokumentär som skildrar en grupp syriska flyktingar som iscensätter ett bröllop för att kunna ta sig till Sverige. En resa som är allt annat än enkel men som fick mig att både skratta och gråta.

Dagens bästa drama: Rättegången - Amsalem vs Amsalem av Ronit Elkabetz, Shlomi Elkabetz. Elisha och Viviane Amsalem har inte levt ihop i många år. Viviane vill skilja sig, något som hennes man vägrar att gå med på. Utan hans medgivande kan inte den israeliska rabbindomstolen fatta ett beslut. Vi får följa processen i domstolen under flera år. Frustrationen Viviane känner är påtaglig, jag kan inte låta bli att sitta och vrida mig i stolen men känner mig oerhört priviligierad över att inte behöva befinna mig i samma absurda situation.

Dagens bästa kortfilm: Audition av Lovisa Sirén. Audition visas under paketet Startsladden som är en kortfilmstävling. Manliga skådespelare kallas till provfilmning, den kvinnliga regissören gräver efter något de inte vill visa på grund av mansnormen. Nytänkande och aktuell film.

Dagens bästa komedi: Zero Motivation av Talya Lavie. I den här filmen får vi följa kvinnliga soldater, som inte så förvånande jobbar med administration. Men det som förvånar och som leder till mycket skratt är den bristande arbetsmoralen och en av karaktärernas besatthet av att spela Harpan och MS röj på arbetstid. En skruvad komedi som är ett måste.

Dagens besvikelse: Seminariet ”Integration i Sverige – hur mår den?” Det spännande mötet mellan Mona Sahlin, Belinda Olsson, Filip Hammar och Fredrik Wikingsson uteblev. Istället blev det ett tråkigt och rörigt samtal där frågor som ”Vad är svenskt?” och "Visst är bandy en svensk sport?"dök upp.

Dagens lärdom: Gå aldrig på ett samtal om "integration" framför en film.

Tips för morgondagen: 52 Tuesdays och Margareta with a straw

Veckans tips: Radikal filmfestival på Syndikalistisk forum, gratis film i sex dagar.

 

 

Allt gott!

/Christin Talani

GoKinema inspirerade

Jag började festivalen med att ge mig ut i snöovädret för att ta mig till GoKinema på Gothenburg Film Studios. Som filmskapare är det perfekt ställe att suga åt sig inspiration och snappa upp saker här och var.

Under lördagen var det ganska packat trots all snö som fallit under natten och morgonen. Deras största studio var full med bås där olika företag och filmrelaterade saker fanns representerade. Det var mycket intressant att gå förbi alla de olika båsen, titta på nya kameror och teknik. Jag smet även och kollade lite på Open set där dom spelar in kortfilmsmanus på typ 3 sidor. Flera jag känner medverkade, så kul att få se dom arbeta, speciellt utan att dom vet att man ser dom!

Det jag tog åt mig mest av under dagen var nog ett av seminarierna: Film Environments: ”We are all suckers, and we want it no other way – How film enviroments are used to manipulate the audience feelings”. Detta seminarie hölls av Marcus Hindborg och han pratade om hur ljus och färger på ljus påverkar tittarens känslor beroende på hur det används. Även hur textur och form påverkar vad man känner för saker man ser på film. Det var intressant då han hade många filmsnuttar då han visade exempel på hur ett blåaktigt ljus med stark kontrast upplevs annorlunda från gult soft ljus. Det var väl lite trögt ibland, men i sin helhet så var seminariet givande och roligt att höra hur de som satt och lyssnade reagerade på olika klipp när de frågades av Marcus. Man lär sig lite hur folk tolkar vissa saker lika och hur de ibland tolkar det olika.

Så, det var väl det för min första dag. Nästa gång så ska jag ha försökt kolla på en del kortfilmer och förhoppningsvis något animerat, så håll koll på bloggsidan. Här turas jag och Christin med att skriva ett inlägg varannan dag under hela festivalen.

Se till att se mycket film nu!

 

/Jens Broström

 

Första filmen avklarad

Igår kväll gick startskottet för 38:e upplagan av Göteborg Film Festival. Peppen är hög! Första filmen och den enda filmen för mig den kvällen blev Red Rose av Sepideh Farsi. En film som trots sin ganska trista titel överraskade. Red Rose utspelar sig i Iran 2009, efter det riggade valet, under det som kom att kallas den gröna revolutionen. I filmen får vi följa mötet mellan Sara, en ung demonstrant och Ali som var aktiv under 70-talets revolution men som nu har valt att isolera sig från händelserna. Filmen varvas med autentiska mobilfilmade klipp från demonstrationerna och Saras tweets. Tweets som till viss del är tagna från 2009. I Red Rose får vi som tittare förutom att följa ett intressant möte mellan två generationer av oppositionella i Iran se normbrytande sexscener och en gränslös Sara.

 

Tips! Under filmfestivalen så är det inte bara GFF som anordnar filmvisningar och seminarium utan även andra aktörer. Idag, lördag 24/1 kl 16.00 bjuder kulturföreningen Andishe’ in till ett samtal mellan regissören Sepideh Farsi och medförfattaren Javad Djavaheri. Fokus för samtalet är filmen Red Rose, filmskapande i exil och ta tempen på Iransk film i allmänhet.
 
För den som är sugen på att se filmen så visas den två gånger till:

227: söndag: 25/1 12.45, Biopalatset
976: söndag: 1/2 12.30, Pedagogen
 
Dagens uppmaning: Vela inte mellan två filmer, risken är att det blir ingen
Dagens konstaterade: Tur att det bara är första dagen på festivalen
 
/Christin som längtar efter en hel lördag med bara massa film

 

Välkommen till gästbloggen!

Talang. Talang? Talanguppsaladagar.

Uppsalas 33:e Internationella kortfilmsfestival drog igång den 20:e oktober samtidigt som vintern började göra sig påtagligt mer påmind i östra Sverige.

Vi var cirka 15 deltagare från olika län som tog del av föreläsningar, filmvisningar och 6 av oss fick även pichta varsitt filmprojekt inför en jury och publik. Jag var inte en av dessa pirriga men hoppfulla pitchare men hoppas få bli det nästa år då jag gärna återbesöker Uppsala och dess talangdagar. Vinnaren av pitchen blev Elin Övergaard med sin film BRA ATT DU KOM HEM I TID som fick 25 000 kr till sitt nästa filmprojekt. Jag önskar alla pitchare framgång med sina inspelningar!

Festivalen var glesa biosalonger, endast fyllda med bioälskare som tog plats i en alltför tyst biograf. Prasselljud och lysande mobilskärmar som man är van vid på SF:s biografer var som obefintliga. Fullbokade vandrarhem, fyllda med gäster från hela världen. Alla kontinenter fanns representerade i biograferna Regina och Grand fram till sen eftermiddag. Nätverkandet och handslagen tog rum i den strama puben Agave.

På en föreläsning ekade meningen "Jag har haft tur att få göra 58 filmer vid åldern 46", sagd av Ewa Cederstam som är känd för Armbryterskan från Ensamheten (2004) och Våga minnas (2012). Jag räckte upp handen och frågade hur man skiljer på tur och talang.

Jag fick ett lovande ekande svar ut från mikrofonen i Grand; "Alla är talangfulla. Sticker man ut hakan kan man få en smäll i ansiktet". Förhöjda risker, som du själv bara kan avgöra om du och din film är värd att sticka ut hakan för. För om Ewa har rätt och vi är alla talangfulla, är konkurrenterna oändliga. Hur svårt är det då att inte göra film? 

/Katerina Pavlou

Angående fotografiet: 
Under Talangdagarna fick vi 2 övningar, den första var att presentera sig med valfritt foto och berätta hur detta har formats en filmskapande. Här står jag i Fyrisbiografen och berättar om ett foto som jag tog under 2012 i Tyskland med min kompaktkomaera. Det är mitt bästa foto. Jag hann bara ta en bild av denna flicka, tur eller talang? 

I love you, kortfilm

Som vi vet kommer det sällan något nytt eller originellt ur att hålla sig till reglerna. Ändå är filmskapande ofta en lång process av att rätta sig efter idéer om hur berättelser skall berättas och film skall göras. 

Jag blir alltid lika inspirerad och glad av att höra Ewa Cederstam. Under Uppsala talangdagar i år slog hon ett slag för att bryta mot dessa regler som alla alltid påminner en om. Ewa visar i sina filmer att man visst kan göra bra film med oskarpa bilder, eller med lite för många flygbilder, eller om tunga ämnen "som ingen orkar se”. 

Just kortfilm är ett utomordentligt format för att ta ut svängarna och testa sådant som ej är lika uppskattat med en fyrtiomiljonersbudget. Till exempel obekväma dialoger, för långa tagningar och cheesy soundtrack. Och det är ju också precis sådan kortfilm som i slutändan brukar bli fantastisk.

Så till alla mina fellow filmskapare där ute: bryt mot reglerna, break bad!

 

/Parvin Yazdani

Foto: LEGO Breaking Bad The Video Game parody 

Topp 5 från Uppsala

Sitter på på Blå Tåget på väg hem från Uppsala Talangdagar. Trött, sliten och lycklig. Här har jag listat Topp 5 Best of Uppsala 2014:

 

1. Träffa folk! Det är därför de här tillfällena är så viktiga. För att få träffa andra filmare och lyssna till varandras tankar och drömmar. Inte minst för att utmanas lite i sina egna tankegångar. Plus att folk är kul.

2. Pitchen. Det var så fint att lyssna till alla vitt skilda filmidéer och visioner. Jag ser fram emot att se dem om ett år eller tre.

3. I filmpasset "Kärlek bortom normen 2" visades flera fina filmer. (Nästan) alla är klart sevärda! Håll utkik efter "Je t'aime" om du också är svag för musikal och stora grupper som försöker sig på koreograferad dans.

4. Festivalpuben. Yes.

5. När Ewa Cederstam under sin föreläsning visade deras hysteriska slutproduktion från DI: "Lortsverige" om svenskars städvanor. Gillar tanken på att inget hindrar henne från att göra både allvarlig film om våldtäkt och bisarr film om smuts.

 

Så, tack alla arrangörer, deltagare och föreläsare för inspirerande dagar!

/Amanda Leissner

Uppsala Talangdagar och Pitch 2014

I år representeras FilmCloud och Västra Götaland av filmarna Amandra Leissner, Parvin Yazdani och Katerina Pavlou på Uppsala kortfilmsfestivals talangdagar! Här på gästbloggen kommer de dela med sig av sina tankar och reflektioner från veckan.

Happy ending in Cannes

Somnade med cynismens härligt bittra smak i munnen men vaknade oväntat glad till det sista dygnet på Rivieran. Idag skulle jag se en film och sen bara se var kvällen tog mig. Samt göra ett nytt försök att träffa Henrik igen. Och framförallt, ikväll skulle jag byta om till den svarta långklänningen. Har jag köpt den och släpat den hela vägen hit, ja då måste jag ju ha på mig den också, inte bara ha den nerpackad.

På vägen till stan passerar vi ett syndikalistiskt demonstrationståg som protesterar mot nedskärningar. Bra kontrast till yachterna som guppar i närheten. Jag tar det som ett gott tecken för dagen. Efter lite missförstånd och några omvägar möter jag äntligen Henrik utanför McDonalds och jag blir så himla glad att se honom. Det är något visst med att möta vänner på främmande platser. Henrik berättar om sina äventyr hittills och visar upp högen med visitkort. Det bästa kortet (i min mening) har han fått av Lloyd Kaufmann, el presidente på Troma Films, filmbolaget som är kända för sina kult-b-skräck-gore-komedier-med vissa samhällskritiska inslag - titlar som Surf Nazis Must Die, Toxic Avenger och Cannibal the musical. Jag tyckte det var så coolt att jag tog ett kort på Henrik med visitkortet.

Sen gick vi och såg Jessica Hausners Amour Fou. En dagen efter-visning som alla med festivalpass kan komma in på, bara man köar ett slag innan. I vårt fall ungefär 40 minuter. Efteråt var vi alla oense om ifall det var en svart komedi, ett misslyckat pekoral, eller ett välgjort drama. Jag tyckte mycket om den i alla fall. Rollbesättningen var fantastisk. Jag skrattade varje gång den manliga huvudkaraktären var i bild. Stärkta av att ha sett en bra film och fått se lite mer av det Cannes som ändå handlar om filmkonst var planen att sneaka oss in på festen på skandinaviska paviljongen.

Efter att ha bytt om till evening dress på en närbelägen toalett och efter att ha smilat snällt och väntat lite fick jag komma in trots att jag inte stod på listan. Minglar glatt med alla möjliga människor, får en komplimang för min pirate bay-tatuering på överarmen från en engelsk producent. Och vem är där om inte Mr Troma himself? Han är världens trevligaste (kanske hjälper det lite att Henrik presenterar mig som en scriptwriter som har gjort mycket gory-blood-horror-films) och jag får både inbjudan till Tromafesten (yey, en inbjudan!) signerad DVD och ta en bild med Lloyd. Resans roligaste ögonblick. Resten av kvällen seglar jag som små moln med fladdrande viscose runt benen. Så glad att det blev ett happy ending i Cannes.

 

/Annika

P.S. Skandinaviska paviljongen ligger inte på croisetten, utan vid hamnen på andra sidan om Le Palais. Man kan leta sig fram efter den svenska, danska och norska flaggan. Rådet om att regissörer inte ska gå på sina egna visningar för att undvika depression gäller framförallt Marketvisningar. På filmerna som visas i tävlingen eller Un Certain Regard är publiken intresserad och mycket mer artig. Även om jag hört talas om att till exempel Vincents Gallos Brown Bunny (med rätta) blev utbuad av Cannespubliken. Publiken på Amour Fou verkade inte jätteimpad. Applåderna efteråt var korta, men de var tysta under visningen. Henriks kompis fick min inbjudan till Tromafesten och blev enligt en rapport glad för det. Själv fick jag åka hem och det var faktiskt ganska skönt.


Annika med Mr Troma himself.

Sidor