Gästbloggen

Välkommen till gästbloggen!

Talang. Talang? Talanguppsaladagar.

Uppsalas 33:e Internationella kortfilmsfestival drog igång den 20:e oktober samtidigt som vintern började göra sig påtagligt mer påmind i östra Sverige.

Vi var cirka 15 deltagare från olika län som tog del av föreläsningar, filmvisningar och 6 av oss fick även pichta varsitt filmprojekt inför en jury och publik. Jag var inte en av dessa pirriga men hoppfulla pitchare men hoppas få bli det nästa år då jag gärna återbesöker Uppsala och dess talangdagar. Vinnaren av pitchen blev Elin Övergaard med sin film BRA ATT DU KOM HEM I TID som fick 25 000 kr till sitt nästa filmprojekt. Jag önskar alla pitchare framgång med sina inspelningar!

Festivalen var glesa biosalonger, endast fyllda med bioälskare som tog plats i en alltför tyst biograf. Prasselljud och lysande mobilskärmar som man är van vid på SF:s biografer var som obefintliga. Fullbokade vandrarhem, fyllda med gäster från hela världen. Alla kontinenter fanns representerade i biograferna Regina och Grand fram till sen eftermiddag. Nätverkandet och handslagen tog rum i den strama puben Agave.

På en föreläsning ekade meningen "Jag har haft tur att få göra 58 filmer vid åldern 46", sagd av Ewa Cederstam som är känd för Armbryterskan från Ensamheten (2004) och Våga minnas (2012). Jag räckte upp handen och frågade hur man skiljer på tur och talang.

Jag fick ett lovande ekande svar ut från mikrofonen i Grand; "Alla är talangfulla. Sticker man ut hakan kan man få en smäll i ansiktet". Förhöjda risker, som du själv bara kan avgöra om du och din film är värd att sticka ut hakan för. För om Ewa har rätt och vi är alla talangfulla, är konkurrenterna oändliga. Hur svårt är det då att inte göra film? 

/Katerina Pavlou

Angående fotografiet: 
Under Talangdagarna fick vi 2 övningar, den första var att presentera sig med valfritt foto och berätta hur detta har formats en filmskapande. Här står jag i Fyrisbiografen och berättar om ett foto som jag tog under 2012 i Tyskland med min kompaktkomaera. Det är mitt bästa foto. Jag hann bara ta en bild av denna flicka, tur eller talang? 

I love you, kortfilm

Som vi vet kommer det sällan något nytt eller originellt ur att hålla sig till reglerna. Ändå är filmskapande ofta en lång process av att rätta sig efter idéer om hur berättelser skall berättas och film skall göras. 

Jag blir alltid lika inspirerad och glad av att höra Ewa Cederstam. Under Uppsala talangdagar i år slog hon ett slag för att bryta mot dessa regler som alla alltid påminner en om. Ewa visar i sina filmer att man visst kan göra bra film med oskarpa bilder, eller med lite för många flygbilder, eller om tunga ämnen "som ingen orkar se”. 

Just kortfilm är ett utomordentligt format för att ta ut svängarna och testa sådant som ej är lika uppskattat med en fyrtiomiljonersbudget. Till exempel obekväma dialoger, för långa tagningar och cheesy soundtrack. Och det är ju också precis sådan kortfilm som i slutändan brukar bli fantastisk.

Så till alla mina fellow filmskapare där ute: bryt mot reglerna, break bad!

 

/Parvin Yazdani

Foto: LEGO Breaking Bad The Video Game parody 

Topp 5 från Uppsala

Sitter på på Blå Tåget på väg hem från Uppsala Talangdagar. Trött, sliten och lycklig. Här har jag listat Topp 5 Best of Uppsala 2014:

 

1. Träffa folk! Det är därför de här tillfällena är så viktiga. För att få träffa andra filmare och lyssna till varandras tankar och drömmar. Inte minst för att utmanas lite i sina egna tankegångar. Plus att folk är kul.

2. Pitchen. Det var så fint att lyssna till alla vitt skilda filmidéer och visioner. Jag ser fram emot att se dem om ett år eller tre.

3. I filmpasset "Kärlek bortom normen 2" visades flera fina filmer. (Nästan) alla är klart sevärda! Håll utkik efter "Je t'aime" om du också är svag för musikal och stora grupper som försöker sig på koreograferad dans.

4. Festivalpuben. Yes.

5. När Ewa Cederstam under sin föreläsning visade deras hysteriska slutproduktion från DI: "Lortsverige" om svenskars städvanor. Gillar tanken på att inget hindrar henne från att göra både allvarlig film om våldtäkt och bisarr film om smuts.

 

Så, tack alla arrangörer, deltagare och föreläsare för inspirerande dagar!

/Amanda Leissner

Uppsala Talangdagar och Pitch 2014

I år representeras FilmCloud och Västra Götaland av filmarna Amandra Leissner, Parvin Yazdani och Katerina Pavlou på Uppsala kortfilmsfestivals talangdagar! Här på gästbloggen kommer de dela med sig av sina tankar och reflektioner från veckan.

Happy ending in Cannes

Somnade med cynismens härligt bittra smak i munnen men vaknade oväntat glad till det sista dygnet på Rivieran. Idag skulle jag se en film och sen bara se var kvällen tog mig. Samt göra ett nytt försök att träffa Henrik igen. Och framförallt, ikväll skulle jag byta om till den svarta långklänningen. Har jag köpt den och släpat den hela vägen hit, ja då måste jag ju ha på mig den också, inte bara ha den nerpackad.

På vägen till stan passerar vi ett syndikalistiskt demonstrationståg som protesterar mot nedskärningar. Bra kontrast till yachterna som guppar i närheten. Jag tar det som ett gott tecken för dagen. Efter lite missförstånd och några omvägar möter jag äntligen Henrik utanför McDonalds och jag blir så himla glad att se honom. Det är något visst med att möta vänner på främmande platser. Henrik berättar om sina äventyr hittills och visar upp högen med visitkort. Det bästa kortet (i min mening) har han fått av Lloyd Kaufmann, el presidente på Troma Films, filmbolaget som är kända för sina kult-b-skräck-gore-komedier-med vissa samhällskritiska inslag - titlar som Surf Nazis Must Die, Toxic Avenger och Cannibal the musical. Jag tyckte det var så coolt att jag tog ett kort på Henrik med visitkortet.

Sen gick vi och såg Jessica Hausners Amour Fou. En dagen efter-visning som alla med festivalpass kan komma in på, bara man köar ett slag innan. I vårt fall ungefär 40 minuter. Efteråt var vi alla oense om ifall det var en svart komedi, ett misslyckat pekoral, eller ett välgjort drama. Jag tyckte mycket om den i alla fall. Rollbesättningen var fantastisk. Jag skrattade varje gång den manliga huvudkaraktären var i bild. Stärkta av att ha sett en bra film och fått se lite mer av det Cannes som ändå handlar om filmkonst var planen att sneaka oss in på festen på skandinaviska paviljongen.

Efter att ha bytt om till evening dress på en närbelägen toalett och efter att ha smilat snällt och väntat lite fick jag komma in trots att jag inte stod på listan. Minglar glatt med alla möjliga människor, får en komplimang för min pirate bay-tatuering på överarmen från en engelsk producent. Och vem är där om inte Mr Troma himself? Han är världens trevligaste (kanske hjälper det lite att Henrik presenterar mig som en scriptwriter som har gjort mycket gory-blood-horror-films) och jag får både inbjudan till Tromafesten (yey, en inbjudan!) signerad DVD och ta en bild med Lloyd. Resans roligaste ögonblick. Resten av kvällen seglar jag som små moln med fladdrande viscose runt benen. Så glad att det blev ett happy ending i Cannes.

 

/Annika

P.S. Skandinaviska paviljongen ligger inte på croisetten, utan vid hamnen på andra sidan om Le Palais. Man kan leta sig fram efter den svenska, danska och norska flaggan. Rådet om att regissörer inte ska gå på sina egna visningar för att undvika depression gäller framförallt Marketvisningar. På filmerna som visas i tävlingen eller Un Certain Regard är publiken intresserad och mycket mer artig. Även om jag hört talas om att till exempel Vincents Gallos Brown Bunny (med rätta) blev utbuad av Cannespubliken. Publiken på Amour Fou verkade inte jätteimpad. Applåderna efteråt var korta, men de var tysta under visningen. Henriks kompis fick min inbjudan till Tromafesten och blev enligt en rapport glad för det. Själv fick jag åka hem och det var faktiskt ganska skönt.


Annika med Mr Troma himself.

FILM:14 Stå upp för vad du åstadkommit!

Efter en helg väl spenderad på ett av Sveriges kanske bästa event för unga filmskapare sitter jag nu på tåget och pustar ut.

Det återkommande filmglappet, eller FILM:14 som det kallades i år är en mötesplats för unga filmskapare från Sveriges alla hörn och ett event som verkligen bevisar hur mycket Sveriges olika resurscentrum tillsammans med SFI satsar på oss unga filmare. Filmglappet är under två dagar i filmhuset i Stockholm och fokuserar främst på att unga filmare ska knyta nya samarbeten, kontakter och vänner genom workshops, seminarium och en massa filmtittande av varandras filmer. Men något som jag märkt i år men också förra året då jag deltog även då, är att vi unga filmskapare är väldigt blyga av oss när det gäller att prata om vad vi åstadkommit inom film. Det känns som att vi är rädda att bli dömda av personer som kommit längre, eller att vi skäms över våra ”Dåliga” filmer. Jag anser att vi ska vara stolta oavsett om man gjort en film eller tjugo. Bara för att någon gjort mer än du, så betyder det inte att hen har gjort något bättre. En filmare med dyr teknik behöver inte göra bra film. Kolla bara på vissa storfilmer från Hollywood, är alla verkligen bra? Det jag vill ha sagt är att vi borde ta tillfällena i akt att visa upp oss och vara stolta över vad vi åstadkommit. Och om något är dåligt så är det ändå något du borde vara stolt över för man lär sig utav sina misstag. Och respons från andra stärker oss som individer. Jag berömde många filmer jag såg under helgen men fick oftast reaktioner i stil med ”Kul att du gillade den, men den är faktiskt inte så bra, Jag skäms för den” “Vad har själv gjort?” Vi ska aldrig skämmas för våra verk. Vi ska vara stolta. Men vi ska inte heller tävla med varandra. Filmskapande är ett intresse man ska brinna för och tycka är roligt att genomföra och hellre arbete tillsammans, istället för mot varandra. Det är dock lättare att sitta här och skriva att man ska vara stolt över sig själv när jag vet att jag är likadan själv. En perfektionist som aldrig blir nöjd med sina filmer och jämför sig mycket med andra, det är jag det. Men samtidigt kan jag erkänna att samtidigt som jag inte gillar vissa av mina verk så är jag så nöjd över vad jag åstadkommit. Det handlar inte om att alltid lyckas med allt man gör. Alla gör misstag och ”dåliga” filmer men att visa sin stolthet och fortsätta kämpa är bättre än att dra ner sig i förtvivlan. I filmbranschen är ju inget serverat på silverfat och därför borde vi alla fortsätta kämpa mot våra drömmar samtidigt som vi stöttar varandra. 

/Chrille Z

FILM:14 med fokus på ljud, börjar med stumfilm.

FILM:14 (förut kallad Filmglappet) är en nationell mötesplats för unga filmare, med mingel, samtal, föreläsningar och filmvisningar. Detta år fokuserar man särskilt på ljud och musik i film. Från Västra Götalandsregionen skickades sex filmare från FilmCloud.

Den första dagen började med en filmhistorisk odyssé från stumfilm till 30-tal, vilket var mycket intressant i flera aspekter. Dels är det en något som är outforskat i Sverige men också en period där stora förändringar sker; från ambulerande biografer med levande musiker till ljudfilm. Det är tydligen omtvistat huruvida musik användes under själva stumfilmernas visningar eller om musik spelades före och efter enbart för att locka publik. I början av ljudfilmens utveckling fick orkestermusikerna vara med under själva inspelningarna, då man inte kunde lägga på ljud i efterhand. Tänk att vara musiker och stå mitt i kylan i en skog!

Vi fick också göra oss bekanta med namn på kända kapellmästare under denna tid. Själv blev jag förvånad över namnet Otto Trobäck, kanske en släkting till Göteborgs symfonikers konsertmästare Sara Trobäck Hesselink? Denna föreläsning väckte också intressanta funderingar om relationen mellan film och musik. Vi gjorde ett spännande blindtest där vi först fick höra en låt till en svartruta och sedan skulle gissa hur bilden skulle se ut. Många gissade på vilda västern – och det stämde! Frågan man kan ställa sig är om det berodde på att musiken verkligen förmedlade en känsla av vilda västern, eller om man kände igen musiken från en annan film med liknande genre, alltså att man har lärt sig vad olika sorters musik representerar.

Senare på dagen fick vi bland annat besök av den Guldbaggebelönade regissören och manusförfattaren Lisa Langseth som står bakom filmen Hotel. Hon berättade mycket om ljudläggningen och kommunikationen mellan regissör, ljudläggare och kompositör. I hennes film användes en naturalistiskt ljudbild, där ljudsättaren omsorgsfullt spelade in ljud på rätt sätt för att förmedla rätt känsla. Den minimalsitiska idén att inte ha någon musik som styr tittarens känslor gör det hela mer naket, men är det mer berörande? Langseth berättade också mycket om sitt öppna förhållningssätt till sina skådespelare och gav konkreta tips på hur man kan jobba bättre i team.

Under dagen fanns flera filmpass med filmer från många olika regioner. Jag var överraskad över den höga konstnärliga kvaliteten och det fanns flera filmer som hade ett budskap som berörde på djupet. En av representanterna från FilmCloud, Naures Sager, visade sin kortfilm I am Reva som också har visats på Göteborg International Film Festival.

Adrian

”You don't need to meet more broke people”

Okej, det är fredag och bara två dagar kvar. Dags att försöka ta mig an den här festivalen som en plikt tänkte jag och begav mig till Short Film Corners mötesplats. Där bjöds det på espresso, men var rätt tomt så här mitt på dagen. Varje dag 17.00 ska det vara happy hour (gratis bar) eventuellt kanske det kan locka hit fler, men jag börjar av någon anledning känna mig smått trött på alkohol.

En amerikansk tjej kommer fram och börjar prata med mig. Yessika, som hon heter, brukar egentligen jobba som filmfotograf men har regisserat sin första kortfilm och kommit hit till Cannes för att visa den. Hon ger mig en flyer till sin film och jag säger att jag inte hunnit fixa någon till min film. Hon frågar om jag har något visitkort. Jag svarar nej och skrattar lite generat. Då berättar hon om vad en kille sagt till henne (tänk med en dryg röst) ”Oh, I don't do cards”. Istället för visitkort hade han gjort en kontakt med sig själv i telefonen, och skrivit dit företag, mailadress och hemsida. Ett e-card. Jag skapar genast mitt egna e-card och börjar öva på att på ett övertygande sätt säga ”Oh, I don't do cards”. Härskartekniker, de är jobbiga när de används mot dem, men kan vara användbara. Sen ska jag skicka mitt ”e-card” till Yessika, men nej, det går ju inte utan internet. Och den gode Cannes bjussar ju gärna på alkohol men inte på wi-fi, inte till vanliga dödliga (kortfilmare) som oss i alla fall. Så där föll den goda idén.

Det sista Yessika säger till mig innan vi skiljs åt är att undvika Short Film Corner, resten av festivalen. ”You don't need to meet more broke people” och sen skrattar hon. (Hon syftar på andra kortfilmare alltså). Jag går in och tittar på hennes film, den handlar om en 70-årig kvinna som separerar från sin man och för första gången lever själv. Den är rätt fin.

Jag sms:ar med min kompis Henrik som är här för att sälja sin skräckfilm Feed the light. Vi kommer överens om att ses på skandinaviska paviljongen. Det är ett mingel där som heter ”Meet stockholm”. Mer gratis rosé och gratis rabarberdrink. Jag ser Richard Hobert och får en komplimang för min klänning. (alltså, ej av Hobert, utan av en okänd kvinna) Killen som blandar min drink visar sig äga baren i Oslo som är med i Joachim Triers film Oslo 31 August. Det tycker jag är oproportionerligt kul. Men sen tycker jag att det är en asbra film också.

Klipp till: ett antal glas senare. Henrik sms:ar att han inte kommer. Jag ger upp skandinaviska paviljongen. (Som för övrigt inte ligger på Croisetten, det där hade jag missförstått). Går och äter en jättelik falafeltallrik, (det bästa jag hittills ätit i Cannes) tar en öl på Petite majestique, ja egentligen bredvid då, på det billiga stället. Går längs croisetten, som alltmer börjar spärras av med kravallstaket och poliser. Det är fullt med folk och stämningen är lite kaosartad. Snart ska filmstjärnorna gå på röda mattan. Jag ger upp för idag och åker hem till hotellet. Tänker att om det här är det finaste, det bästa som man kan få uppleva som filmare, då är jag fan inte intresserad.

/Annika


Skandinaviska paviljongen.


Ännu ett glas gratis rosé.

Som en taskig tonårsfylla

Ganska mycket av undergångskänslan från morgonen besannades när jag äntligen kom fram till Le Palais för att hämta ut min bricka. I datorn fanns nämligen varken jag eller min film Rope Piece. Fransmannen på andra sidan disken hade svårt att dölja skadeglädjen (det aset). Han bad mig komma tillbaka om en halvtimme för att prata med hans chef. Bra start på festivalen ey. Jag gick och käkade pizza och misströstade en aning. Tack vare att jag lyckades hitta ett mail med filmen id-nummer i dröjer det bara tre timmar och många turer fram och tillbaka tills jag får min bricka.  Jag ombeds le in i webkameran, utttorkad, obortstat hår, sömnbrist och ett stelt leende från kind till kind. Jag ser med andra ord helt galen ut på bilden. Nåväl. Här i Cannes går alla med baksidan på brickan utåt.  

Åker till hotellet som verkligen är tjusigt om man gillar öststatsarkitektur som fått förfalla. Ja och förresten, bussbolaget strejkar, vi är ju ändå i Frankrike. Som tur är kommer det ändå en buss. Den är löjligt fullsmockad. Ingen kliver av, för varje hållplats kommer det bara fler personer som kliver på. En amerikan bakom mig drar ett opassande skämt om att vi alla kommer köras ut nånstans och avrättas med nacksskott. 

En timmes sömn och en dusch på hotellet. Sen går vi in mot palatset igen. Möter upp med några distributörer från Sverige och Finland och dricker ett glas vin. De visar mig runt på croisetten och stora Grand Hotel, där drickan är svindyr, men stämningen är egentligen inte lyxigare än att folk sitter i uppblåsbara vita soffor på en gräsmatta och försöker se glamourösa ut. (Svårt). Vi går runt bakom Grand Hotel till Petite Majestique. Som egentligen är en ganska tom bar. Folk står på gatan utanför istället och dricker öl. Är man extra smart går man och köper billigare burköl i en närbelägen affär. Vi är extra smarta. Men jag tycker inte riktigt den glamourösa känslan har infunnit sig än. Det här känns mer som när man var sexton och drack folköl i en park.

En av distributörerna sa till mig att regissörer aldrig borde gå på sina visningar här, om de inte vill bli deprimerade. Folk går efter fem minuter om de tycker filmen verkar dålig. Om de stannar och även om de tycker filmen är bra, så sitter de med sina mobiler. I värsta fall kanske de till och med ringer ett samtal. Jag börjar fatta mer och mer att Cannes filmfestival inte är en festival för regissörer, utan det handlar om att sälja och köpa film. Distributörerna verkar ha det kul. Det här är deras festival. Själv blir jag mer och mer osäker på vad jag gör här.

/Annika

Sidor