Gästbloggen

En mullrande känsla av undergång

Jag har en mullrande känsla av undergång i magen. Jag är på flygplatsen i Köpenhamn på väg till filmfestivalen i Cannes. Jag har verkligen ingen aning om vad som ska hända. Men den här resan verkar dra fram varenda ruttet mindervärdeskomplex jag har i kroppen.

Det började redan när jag letade boende. Det visade sig att minsta lägenhet hyrdes ut för 1500 € och i minst en vecka. Jag övervägde mina möjligheter. Är det verkligen olagligt att tälta på stranden? Skulle jag hyra en bil och sova i? Eller bara åka ner och chansa? Det kändes lite väl äventyrligt. Till slut bokade jag med hjärtat i halsen ett överprisat skabbigt hotell en halvmil från "kroasetten". I recensionerna för hotellet står det bland annat att "Tall people will have a problem in the shower".

Under dagarna som följer får jag diverse råd från folk jag känner som varit i Cannes under festivalen. En del motsägelsefulla. Strandpromenaden – Croisetten - är galen och bör undvikas, men där ligger å andra sidan Skandinaviska paviljongen, där rosén är gratis fram till midnatt. Vart man ska efterfesta. Vad man ska göra för att möjligen komma in på galapremiär med Hollywoodkändisarna. (Man kan tydligen inte köpa biljetter till filmer eller fester, utan det gäller att vara snabb och ha tur eller lära känna någon som kan fixa in en.) Ackrediteringen till Cannes ska vara löjligt hierarkisk och antagligen kommer färgen på mitt festivalpass inte ta mig nånstans.

Ett råd jag får är att alltid ha med dig en långklänning och ett läppstift så man när som helst kan byta om till galapremiär snabbt. Jag tänker att det är ett bra råd. Stålman möter scout - alltid redo för ett snabbt ombyte. Men blir brydd, vad gör man med kläderna man har på sig då? I 9 fall av 10 borde de ta mer plats än den tunna långklänningen man har i väskan. Jag äger inte ens en långklänning. Plötsligt handlar väldigt mycket om hur jag ska se ut och väldigt lite om filmen som jag har gjort. Men osäker som jag är till min natur cyklade jag ändå till Frölunda torg och köpte en svart långklänning på Monkirean. För säkerhets skull.

Försöker läsa på om Cannes, som mest ter sig obegripligt och lite skrämmande. Dekadens och glamour. Inte gör det saken bättre att alla guider till festivalen heter nåt med ”survival”.

Nu går planet om en timme. Istället för att förbereda mig på andra sätt igår la jag tid på att klippa ihop en trailer till Rope Piece, i vad man skulle kunna kalla, Godards anda.

/Annika

 

Berömma, applådera, stötta och FIRA!

"Inte meningen att konkurrera, vi vill ju alla att konst och kreativitet ska finnas."
(Amanda Leissner. Regissör för Fireworks. Förstaprisvinnare av Frame Tungvikt 2014). 

Underbart sagt! Jag tycker verkligen att det är viktigt att vi stöttar varandra, hjälper varandra om vi har möjlighet. Jag blev så glad av att se och höra folk gå fram och berömma varandras filmer. Uppmanar till att vi fortsätter att sprida generositetens anda vidare. Berömma, applådera, stötta och FIRA varandras insatser för filmkultur! - Efterfesten på Koloni var grym! Gratulerar till 10 fyllda år!

Känner mig hedrad och mycket glad över att ha mottagit WIFT/Shoot & Posts specialpris och Tungviktsklassens andra pris av juryn. STORT TACK!

Och vilket gött och tappert gäng som kämpat för festivalen, team Frame bra jobbat! Jag tycker det är oerhört viktigt med mötesplatser som Frame. Att se andras filmer, prata med andra filmare och publik är inspirerande. Höra hur andra har uppfattat ens egna film ger nya perspektiv och sätter igång nya funderingar. En viktig del för filmens fortsatta liv.

"Fint att kunna visa filmer så här."
(Albin Abrahamsson. Regissör för P.M.S 2).

Håller verkligen med. Jag älskar att det händer något med filmen efter att den färdigställts. Att andra människor för en kort stund bjuds in till en annan plats. Att vi får möjlighet att visa upp det vi har gjort!

Ska vi balansera upp den goda energin i detta inlägg så kan vi berätta att vädret inte var på vår sida i år. Lite mulet hade inte skadat den här helgen. Hoppas på att träffa många av er på nästa års Frame!

HEJA OSS OCH VÅRA FILMER TILLS DESS!
GOA OCH GLADA TANKAR FRÅN FRAME FESTIVALEN 2014!

 

/Viana Mikkelsen

Viana när hon mottog pris på Frame i helgen. Den översta bilden föreställer tungviktsvinnaren Amanda Leissner som gömmer sig bakom sin vinstbukett. Foto: Andreas Luukinen

Panelsamtal om kortfilm på Frame filmfestival

Det är lördag 26/4-14, första dagen för Frame filmfestival. Idag är det mellan och tungviktsklasserna som visas på bio Capitol.  Filmpass 1 och 2 har avslutats och ett panelsamtal ska hållas. Panelsamtalets innehåll är kortfilm, tanken är att filmare i panelen skulle diskutera och prata kring kortfilm i allmänhet, om sina erfarenheter och förhoppningsvis komma med några konkreta tips.

De medverkande i panelen är: Victor Lindgren, Andreas Fock och Maja Kekonius som hoppar in som ersättare för Lovisa Sirén och panelens moderator är Jessika Jankert.

Jessika börjar med att fråga alla i panelen hur dom arbetar med film. Victor Lindgren berättar om att han har ett produktionsbolags Bautafilm med tre andra, där dom arbetar tillsammans för att göra film. Victor själv inriktar sig mest på fiktion kortfilm och känner att han har stor frihet i det. Han berättar hur i produktionsbolaget dom har det ganska kollektivt. Dom delar på alla pengar på fyra, så alla får samma summa.

Maja Kekonius förklarar att hon arbetar med dokumentär kortfilm och att hennes sätt att arbeta är det man oftast hör talas om. Man arbetar tillsammans och hjälper till lite överallt, kämpar på, söker finansiering bland annat. Hon nämner också att hon gått från att förr tycka att kvinnor i film hade det riktigt dåligt förr medan nu tycker hon att det är bättre för kvinnor och har själv fått pengar som är märkta enbart för kvinnor inom film.

Andreas Fock arbetar med film från andra hållet kan man säga, istället för att göra film direkt så arbetar han hos SFI som kortfilmskonsult och hand han om de kortfilmsprojekt som ansöker om pengar. 

Jessika leder sen in panelen att diskutera kring hur man får pengar till sin film och vad som kan vara bra att tänka på. Victor berättar om hur han i början när han skickade in ansökningar tyckte det var jobbigt och man lätt kunde känna sig låst i blanketterna man ska fylla i. Men att han nu har ett slags färdigt kit som han bara kopierar och klistrar in så att det förenklar ansökningsprocessen då främst till festivaler så det blir enkelt att helt enkelt skicka iväg sin film. Han berättar också om hans senaste film ”Ta av mig” som han fick ett stöd innan som han använde till filmen, men fick sen också stöd efter filmen var klar och kunde då betala ut löner och distrubition av filmen till festivaler. Andreas flickar då in att många tror man bara kan få stöd innan filmen är klar, men att man kan söka stöd och pengar för sin film även efter den är klar, dock får man inte ansöka när filmens visats på en festival. Han berättar att runt 300-350 ansökningar brukar komma in varje år och 10% av dom brukar vara filmer som redan är klippta och klara. Han förklarar också av de 300-350 ansökningar så är det runt 10% som får pengar, ungefär 30-35 stycken.

Maja börjar prata om hur hon tycker det hjälper att bara prata ut och tänka på sitt projekt själv innan man ansöker om pengar och tycker att blanketten hjälper till att få ner ens idé på ett konkret vis, att man bör tänka på ”varför man gör” filmen och att det behöver framgå i ens ansökan. Vilket både Victor och Andreas håller med om.

Panelen pratar sedan om hur det kan vara svårt att komma med i festivaler, Andreas tycker att även om man inte kommer in med sin film på festivaler så betyder inte det att filmen är dålig, det kan bero på massor av andra anledningar. Victor förklarar att när man får in filmer på festivaler så kan dom leva väldigt länge, han ger flera exempel på filmer som visats men inte fått några priser på festival, sen flera månader efter så är det någon som ser den, tycker om den och ger den uppmärksamhet, så plötsligt får man priser och utmärkelser. Maja förklarar att man kan tänka på hur ens film talar till en viss typ av publik, att filmer tolkas och tas emot olika beroende på land, så att en film kan gå väldigt bra i skandinaviska filmfestivaler men gå sämre utomlands.

När panelsamtalet börjar avrundas så vill Andreas säga att kortfilmer är annorlunda från långfilmer på det sättet att det nästan är friare att göra kortfilm och att när man söker ska man tänka på det. Att kortfilm är ett speciellt format och kan vara med radikalt, skruvat och fritt. Att man inte ska följa någon mall utan göra sin egen kortfilm så som man vill. Maja tycker att man ska se mycket kortfilm för att bli inspirerad, att man bör tänka på varför man just gör filmen man gör just för tillfället och behöver också ta ansvar för filmer man gör. Victor säger att han tycker man ska bara sprida ut sina filmer, så att folk ser dom, för det är ju det man vill, att folk ska se ens filmer. En bra sak som Maja också säger är ”ni ska inte ge er” när det gäller att söka pengar, göra sin film och få den visad.

För er som är intresserade av att söka pengar för kortfilmer så ville också Andreas säga att man inte behöver ha en producent när man söker för kortfilm. Att det är många som söker som sig själv som producent, så att man ska inte lägga för mycket tanke i det. Han vill också meddela att blanketten dom har för ansökan är samma för kortfilm som för långfilm och kan vara komplicerad, men att när man söker för kortfilm inte behöver fylla i allt då allt inte är relevant just för kortfilm. Det finns utvecklingsstöd och produktionsstöd att söka för kortfilm. Har man frågor så kan man kontakta SFI.

Panelen avslutar med att visa kortfilmer dom tycker är bra, men hinner bara visa Victors val då tiden gick fort och det varit mycket bra tips och diskussioner. Så kortfilmerna som valts ut kommer finnas på frame.nu och länkas på frame filmfestivalens facebook sida, så det tipsar jag er om att kolla upp.

Publiken applåderar, panelen avslutar inne i biografen men de som kunde stannade kvar för lite extra diskussion kring kortfilmen som Victor visade i foaljén. Ett givande panel samtal för de som håller på med kortfilm och jag hoppas ni får ut något från detta blogginlägg, tack för mig.

 

/Jens Broström

Prestigelös festival för alla

I lördags gästades Hey it's Enricos Palazzos lokaler av GBG SHORTS. Nio bidrag visades upp med en kommentar från varje filmskapare. Filmutbudet på kvällen var högt och lågt, brett och smalt, humoristiskt och allvarsamt. En film var gjord med mobilkamera, en annan var fullspäckad med specialeffekter och under kvällen gång slets publiken mellan glädje, sorg, spänning och tillbaks till glädje igen. Denna känslomässig pong-match kan inte ha lämnat någon besökare pigg på söndagsmorgonen, vare sig filmskapare eller publik. Det var också något med de trånga bänkraderna, soppan som serverades med nybakat bröd och det faktum att alla filmskapare masade sig ner med sitt sällskap på de fyllda bänkraderna som gjorde hela kvällen väldigt intim.

Bakom festivalen står ingen förening eller bolag, utan bara fyra filmintresserade killar. Deras humor och oputsade presentationer gjorde att stämningen under hela kvällen var prestigelöst och avslappnad. Det är också en bra summering av festivalen, prestigelös, avslappnad och kul! Jag skulle verkligen tipsa andra (läs alla) att vara med under nästa års upplaga av GBG SHORTS. För det är verkligen en festival som är till för alla, allt är välkommet, oavsett visioner och oavsett tekniska specifikationer.

 

/Fredrik Fridlund

 

Vinnaren av juryns pris

 

Fredrik Fridlunds bidrag till GBG Shorts (som kom tvåa i publikens omröstning):

Human nature from Fredrik Fridlund on Vimeo.

Over and out GIFF 2014

Ja, då var det dags för mig att säga hejdå också.

Jag summerade väl egentligen allt jag tänker och känner i mitt senaste blogginlägg men det finns förstås ännu fler ord att ta till om filmens storhet. 

Efter elva dagar, 26 filmer och totalt fyra öl tar jag av mig hatten för årets festival. Stort tack för de antagligen finaste elva dagarna på hela 2014 (lite tragiskt va, med tanke på att det är så långt kvar av året...). Föreställ dig att du tar det bästa du vet (leka i bollhav, åka motorcykel, sitta på tak, grilla i skogen, spela tevespel eller vad du nu älskar att göra) och det är det enda du behöver tänka på och göra dygnet runt i över en vecka. Det finns ingenting i hela världen som kan slå det. 
 
I går såg jag den finaste (delad förstaplats med Short Term 12) av de 26 filmerna: Letter to the King av norska Hisham Zaman. En otroligt ärlig, genuin och varm film med ett smart manus, fantastisk regi och skådespeleri och välsvarvat foto och ljud som bara går rakt in i hjärtat. Filmen skildrar några flyktingar som åker på utflykt till Oslo. Där får man följa dem i deras individuella uppdrag - som är både spännande och totalt övertygande. Jag hade varit så himla stolt om jag hade gjort den här filmen, och jag är så stolt över Zaman. Det är ett tungt bidrag i invandrardebatten. Zamans film vann också välförtjänt Dragon Award Best Nordic Film. Men varför blev den inte Norges Oscarsbidrag? Den är smart, klyschfri och jävligt viktig - i motsats till filmen som faktiskt blev det norska bidraget. Jag ska skriva till den norska kungen och fråga. Alltså kungen Zaman. 
 
Over and out GIFF 2014 och bloggläsare, det har varit ett kärt nöje!
/Parvinpuss på pannan!

The End

Snipp snapp snut, så var 500 filmer, 500 sätt att se på världen slut.

Finns det något som kallas lyckligt vemod? I så fall så är jag lyckligt vemodig nu. Även ganska tom. Tom på ord. Ordtom. 

När jag vinkade av min stockholmska b-friend på Centralstationen igår såg jag även skådespelerskan från den svartvita festivalfilmen sitta och vänta på sitt tåg på Starbucks. Det var ett så fint ögonblick. Trotts att jag kände en stark känsla av att vilja hälla min kaffe över henne (jag är nog inte ensam om att störa mig relativt mycket på ”Vova! Vova!” repliken efter att ha hört den non-stop i en vecka), trotts denna starka impuls hejdade jag mig och njöt istället av att se henne lämna festivalen i färg.

Några av er kanske avslutade ert festivalande för flera dagar sedan, några kanske sitter och tittar på en av slutvisningarna just nu, men jag kastade in handduken igår jag. Efter avslutningsfesten på Lindholmen Sciencepark i lördags var jag helt förstörd när jag vaknade i söndags. Det enda jag ville göra var att åka hem till mig själv och äta grönsallad i en månads tid. Att se film och dricka sig härligt mingelberusad 9 dagar i sträck tar inte bara på kroppen, utan även psykiskt. Jag var fullkomligt tom i huvudet.

Kanske blir det så när man proppar sig till bredden full med intryck och kreativitet, att man till sist inte klarar av mer och zoonar ut? Jag har nog aldrig stirrat tomt ut i intet så många gånger som jag gjort de senaste dagarna. Nu handlar det väl huvudsakligen om att försöka ta sig tillbaka till verkligheten långsamt och försiktigt. Börja röra på sig och kost som inte bara består av lättsaltade mingeljordnötter och grillkorv.

Nu känner jag mig väldigt pessimistisk, eller tråkigt, eller bara tjötig. Men jag vill bara intyga er om att jag haft en fantastisk festival. Absolut. Men man blir ju alltid lite post-deppig när man haft skitkul.

Här är i alla fall mina topp fem upplevelser från festivalen som gått:

  1. Såg min pojkväns nya långfilm Remake inför biopublik för första gången.
  2. Hade ett givande möte med Moving Sweden konsulent Andra Lasmanis.
  3. Spelade skivor och drack mig superberusad på gratisöl på invigningsfesten.
  4. Gjorde en festival(fest)runda tillsammans med min kille. Moscow Mule – Film i Västfest – Götafilmfest – Rivertondrink – däcka.
  5. Startsladden. Älskade årets utbud. Verkligen. Massa brudar också. Yäh.

Nu börjar mitt nya liv. De som inte gjorde filmfestivalen 2014 kanske började med sina nyårslöften den första januari, men skall man gå all in på GIFF måste man skjuta upp sådana restriktioner. Men nu, när det är snipp snapp snut på det här sättet att se världen på, skall jag ta tag i mitt liv lite mer.

Jag vill bara tacka Filmcloud och alla som läst de här inläggen för er tid, tacka GIFF för alla bra seminarium, filmer, fester och alla fantastiska människor jag fått möjlighet att träffa. Jag är så jävla glad för de här dagarna. Lite grönsallad på detta och snart skall jag börja bearbeta alla intryck på riktigt. Nästa år kanske min film visas där? Fan vad fett det hade varit. Vi säger helt enkelt så.

Ses nästa år.

/Linda

Film är större än hela livet.

Det är allt jag har att säga i dag.

Eller nej, en sak till: En av de finaste scener jag sett i mitt liv finns i filmen Short Term 12 av Destin Daniel Cretton. Se den.
/Parvin

Unga tjejer, tågstationer och nördar!

Hörni, jag har fått till en sån disciplin! Jag har fått superkrafter och detta multitaskar jag samtidigt om dagarna: Tre till fyra festivalfilmer, skola och patientarbete (pluggar psykologi), jobb, möten, vårdcentralbesök - ajajaj :( - och umgås med mamma. Plus bloggandet här. Och så minglandet; på Pustervik, på Skybar och på branschfesterna (även om det är mingel på mitt småautistiska, korta och koncisa sätt; hej, hejdå). Har som kommit in i ett flow där det bara är gå från ett ställe till ett annat, från 8 på morgonen till 24 på natten. Och jag hinner med mer än jag någonsin gör annars. Jag har till och med fått till matrutiner och (nästan) tillräckligt många timmar sömn nu! Jag känner mig som en kung!

Första filmen jag såg i dag var Gare Du Nord av franska Claire Simon. Det är en av två filmer av henne (den andra heter Human Geography och är en dokumentär) som utspelar sig på järnvägsstationen Gare Du Nord i Paris. En av mina filmidéer som varit med mig länge är just en film som utspelar sig helt på en stor tågstation. Jag älskar verkligen miljön och stämningen på tågstationer. Det händer så mycket där hela tiden och jag är barnsligt förtjust i att observera alla människor som är på väg. På väg. Bort, hem, till Kanada, till Norrland, till kalas, till intervju, till begravning, till en dejt, till att köpa hundvalp, till operan. Stämningen i luften är som dagen innan julafton; mycket skall göras klart, många samtal, många avslut, många tankar, många KÄNSLOR. Men trots att Gare Du Nord är en kärlekshistoria mellan två personer på tågstationen fångar den mig inte helt känslomässigt, den fångar inte den där magin i luften. Det ska dock bli spännande att se dokumentären, kanske lyckas den med det.

Sedan fortsatte dagen med iranska förtecken. Först hände detta: Danmark + Iran + dokumentär. Fattar ni vilken grej! Den spännande och rörande dokumentären Sepideh av danska Berit Madsen handlar om en 17-årig tjej som bor i Iran och drömmer om att bli astronaut. Den handlar samtidigt om iranska traditioner som till exempel hur viktigt det är för en tjej att tidigt hitta en man att gifta sig med. Men den handlar också om Sepidehs starka band till sin pappa. Och om att följa sin dröm. Och jag är superblödig för allt det här: 

1. Unga och starka tjejer som går emot normer. Kanske i synnerhet i Iran. Jag har en kusin i Iran som är väldigt lik Sepideh. Hon ville inte gifta sig när det var förväntat, utan i stället göra annat hon tyckte var kul. Och nu när hon är närmare 30 år och ogift och folk snackar skit om henne, vad gör hon då? Sånt hon tycker är kul. Hon är kung.

2. Unga tjejer som har speciella band till sina fäder. Min pappa är min gud. Och så fort någon nämner något fint minne om relationen till sin pappa börjar jag böla. Jag tror att Freud var
något på spåren.

3. Nördar. Alla slags nördar som brinner för något och inte behöver bli klappade på ryggen när de gör sin grej_. I detta fall astronominördar som kan allt om alla stjärnor i rymden.

Den andra filmen jag såg var den iranska filmen Trapped - en debutfilm av Parviz (NÄSTAN PARVIN!) Shahbazi som handlar om vänskap och svek, men också om fattigdomen och jakten på pengar i Iran. Den innehåller MYCKET BRA REGI OCH SKÅDESPELERI! Och älskvärda karaktärer. Och det tillsammans ger filmen en väldigt varm och genuin känsla. Ni vet en "jag vill vara i den världen"-känsla. OCH DET VAR JU PÅ TIDEN med tanke på att de spelfilmer jag tidigare sett på denna festival legat långt efter dokumentärfilmerna i beröringsgrad!

Man blir så jävla inspirerad av att gå på filmfestival! Jag ser så många av mina idéer på vita duken - som andra gjort film av! Och så blir jag såhär: men shit, nu går jag hem och gör film av den där idén, och av den där idén, och den där idén, och den där idén. Som efter i dag tänkte jag att jag måste göra min centralstationfilm, och min Iranfilm, och så min magisk-realistiska film. Men först måste jag ju göra klart den film jag håller på med nu! Huvudet bubblar av tusen idéer samtidigt. Tänk om jag producerade film lika snabbt som huvudet producerar filmidéer.

Gonna be nyårslöfte 2014. Och 2015, 2016, 2017, 2018, 2019 och så vidare in perpetuity.
/KUNGVIN

Prestationsångest, kaffebio och biljardavbrott.

Nu känner man verkligen i kroppen att man gjort åtta intensiva dagar. Herregud. Jag har personligen lider ju av prestationsångest pga alla valmöjligheter. Har man ackreditering får man ju gå på typ… allt. Ångest. Beslutsångest.

Det kanske bara är jag, men så fort man inte gör något filmrelaterat under GIFF känner jag mig dålig. Det är ju bara en gång om året, så man borde ju bara hålla ut. Utnyttja det faktum att allt som händer just nu, händer faktiskt här. At this moment. Ni vet, se sjukt mycket film och lyssna på alla människor som öppnar munnen. Gillar man film är det ju ett kreativt mecka runt Järntorget dessa dagar.

Men ibland måste man bara koppla bort och spela lite biljard eller något. Ångesten till trots.

Igår var nog den mest intensiva dagen hittills. Det började med frukostbio, eller morgonkaffebio för vår del. Första gången jag gjort det i mitt liv, och det var verkligen grymt. Vi såg Faro och drack varsin stor stark latte. Så himla mysigt osv. Verkligen. Ska man gå på morgonkaffebio borde man välja en ganska långsam, stilla film. En mjukstart på dagen och ingen risk och somna, hur sövande filmen än är. Tips från coachen.

Sedan såg vi två långfilmer till. Båda på draken. Det är lite synd tycker jag, med kylan som är. Den gör i alla fall mig ganska lat, så det är bekvämt att se filmerna som visas där. Dessutom har jag någon undermedveten övertygelse om att det bara visas bra film på Draken, eller festivalens guldkorn. Men det är absolut fel tanke. Så är det ju förstås inte. Våga trotsa kylan. Våga något annat än Draken Linda.

Sen, gjorde vi något banbrytande. Verkligen. Vi åkte över till Lindholmen och gick till festivalbaren på Radisson. I samarbete med filmfestivalen serverar dem lite drinkar där, så för att få lite avskild kvalitetstid begav vi oss till andra sidan älven för fyra drinkar. Sen spårade det ut.

Film i Väst hade mingel på sitt kontor på Östra Hamngatan, så dit begav vi oss sen. Jag var såklart (som alltid) yngst på stället, men med lite Gin och Tonic i blodet kände jag mig absolut lika viktig som alla andra. Det är under dessa lite hemliga mingeltillställningar det övre filmskiktet klappar varandra på ryggen och allt sånt. Men det är ju så det funkar…

Vi missade tyvärr visningen av Ettor och Nollor (trots brutal framförhållning) men man måste ju prioritera. Dock hade Göta Film lite efterfest för visningen så efter Gin och Tonic medleyt på Film i Väst promenerade vi till Göta Film för fortsatt mingel mingel. Jag träffade min kära vän Jonathan Andersson (Känn ingen Sorg) där, som spelar en av huvudrollerna i serien. Han var nöjd. Lite ängslig, men nöjd. Man är ju alltid ängslig tror jag, alla som skall visa upp något kreativt är väl det. Det är väl förbannelsen med allt sånt. Hoppas verkligen det kommer gå bra för serien, det handlar ju om my home town. Hoppas de visar upp lite dirty sidor av stan. Det har jag längtat efter länge. 

Ja. Det var igår det. Idag tog jag sovmorgon och ett långt bad. En intensiv helg kvar. Sen är det slut. Blandade känslor. På söndag ska jag köpa gymkort eller något. Köra massa yoga nonstop och processa alla intryck. För nästa år ska jag ha med en egen film på festivalen. Det har jag bestämt. Vi skriver i vår. Vi filmar i sommar. Vi kör postproduktion i höst. Sen kör vi GIFF 2015. Wow.

Film, film, film och hej, hej, hej.

Film film film från morgon till kväll, lite hejhej med folk och ingen mat och ingen sömn (dock lite smygpowernaps på tråkiga filmer). Skönt att festivalen snart är över! Fast vad tomt och jobbigt det kommer bli när det inte längre är folk överallt på stan, varje kväll, som i en riktig (inte svensk) storstad. Jag börjar redan jobba med den separationsångesten, ställer in mig på att allt snart är borta.

Okej, så det starkaste intrycket av igår och i dag är såhär: ALLTSÅ NORDISK FILM!! Först såg jag Four Letters Apart - Children In the Age of ADHD. En dansk dokumentär av Erland E. Mo. Efter att jag hade jobbat som skolpsykolog för ett år sedan tänkte jag själv göra dokumentär om det, för jag brinner verkligen för ämnet; överdiagnostiseringar och amfetaminmedicineringar på små barn med outvecklade hjärnor. Läskigt som fan. Så det var väldigt fint att se att Erland. E. Mo gjort en film nu, som dessutom är slutsåld på alla visningar! En fin och ärlig film som samtidigt är politisk utan att
peka pinnar eller prata för mycket med hjärnan. Jag grät och grät, dessa fina barn som mår så dåligt.

Nästa film jag såg hade fem gemensamma nämnare med den ovan: nordisk regissör, dokumentär, psykologi, barn och utsåld alla visningar. Filmen Twin Sisters av norska Mona Friis Bertheussen var en sån där historia som liksom låter för otrolig för att ha hänt, men den har hänt! En mysig film som innehåller: relationer, vad vi värderar i våra liv, fantastiska bilder och miljöer (hela publiken bara: we're moving to Bergen!) och roliga kulturkrockar mellan norskar och amerikaner. Den kommer att visas på SVT 1 6/2 kl. 21:00!

Sen blev det mer nordiskt och mer dokumentärt - i det korta formatet. I Svenska bilder 12 (som tyvärr hade sista visningen i kväll) finns Carl Olssons film Blessed Be This Place. Med Roy Andersson-vackra och precisa bilder fångar Carl det precisa och autentiska i olika människors liv, de ritualer och vardagssysslor som gör dem till de de är. Otroligt fin film som man liksom mår bra av att se. Och det bästa jag vet här i livet är ju att kika in, lite snabbt, i andra människors liv. Ni vet tjuvlyssna på vagnen, sitta på centralen och titta på alla som går förbi, snegla på de som sitter vid bordet bredvid på caféet och så vidare. Calle (som för övrigt är min vän, hurra!) ger med sin film en halvtimmes julafton i biosalongen.

Efter Calles film visades svenska Clara Bodéns (som jag också känner! *göra peacetecken*) dokumentärfilm Lgh + Bil + Allt jag har och äger (världens bästa titel efter Murakamis novell Om att råka träffa den hundraprocentigt rätta flickan en vacker aprilmorgon). Claras film är en personlig och poetisk resa och som hon själv säger expedition i Jämtland. Om urbanisering och om huruvida man skall stanna kvar eller flytta vidare. Filmen innehåller också mitt favoritcitat denna festival: "Du, vet du, jag tror inte jag är mer än Jämtland". Med maaaasssa bilder från olika platser och en voice over med en fantastisk röst av Clara själv blir det nästan meditativt. Eller inte nästan, det blir det. Filmen är också mer än en film, och ni kan läsa om det här: http://www.lghplusbil.com

Har också hunnit klämma in en italiensk, en nederländsk och en till iransk film men alltså ingen av dem gav i närheten sådana upplevelser jag hade när jag såg de nordiska dokumentärerna SÅ GULD TILL NORDISKA DOKUMENTÄRER ALLTSÅ!

PS. I går såg jag Anna Odell. Blev helt starstruck och kände att jag måste fan säga att jag tycker om hennes film, eftersom jag har som ett slags regel att försöka berätta för folk om jag tänker något positivt om dem för man blir ju så jävla glad av det, alltså om någon säger det till en själv. I alla fall så går jag fram och liksom bara hej jag såg din film och jag tyckte den var super, och jag älskar det faktum att du spelade dig själv och så. Och hon ler och TYP FNYSER. Eftersom jag blev fullkomligt nedslagen av denna upplevelse har jag valt att tänka att hon var osäker. Osäkerhet och otrevlighet ser likadant ut.

Sen mötte jag Mona Friis Bertheussen som har gjort Twin Sisters och tänkte att jag måste göra det igen. Så jag går fram och säger att jag gillar hennes film och att jag verkligen vill se en ny om tvillingarna när de är lite äldre. OCH HON ÄR SÅ SNÄLL och ler och bara är typ ödmjuk personifierad. Det kändes bra. Så då gick jag hem.

Nordiska dokumentärfilmer for the win!

/TACK OCH HEJ PARVPASTEJ

Sidor