Gästbloggen

Prestationsångest, kaffebio och biljardavbrott.

Nu känner man verkligen i kroppen att man gjort åtta intensiva dagar. Herregud. Jag har personligen lider ju av prestationsångest pga alla valmöjligheter. Har man ackreditering får man ju gå på typ… allt. Ångest. Beslutsångest.

Det kanske bara är jag, men så fort man inte gör något filmrelaterat under GIFF känner jag mig dålig. Det är ju bara en gång om året, så man borde ju bara hålla ut. Utnyttja det faktum att allt som händer just nu, händer faktiskt här. At this moment. Ni vet, se sjukt mycket film och lyssna på alla människor som öppnar munnen. Gillar man film är det ju ett kreativt mecka runt Järntorget dessa dagar.

Men ibland måste man bara koppla bort och spela lite biljard eller något. Ångesten till trots.

Igår var nog den mest intensiva dagen hittills. Det började med frukostbio, eller morgonkaffebio för vår del. Första gången jag gjort det i mitt liv, och det var verkligen grymt. Vi såg Faro och drack varsin stor stark latte. Så himla mysigt osv. Verkligen. Ska man gå på morgonkaffebio borde man välja en ganska långsam, stilla film. En mjukstart på dagen och ingen risk och somna, hur sövande filmen än är. Tips från coachen.

Sedan såg vi två långfilmer till. Båda på draken. Det är lite synd tycker jag, med kylan som är. Den gör i alla fall mig ganska lat, så det är bekvämt att se filmerna som visas där. Dessutom har jag någon undermedveten övertygelse om att det bara visas bra film på Draken, eller festivalens guldkorn. Men det är absolut fel tanke. Så är det ju förstås inte. Våga trotsa kylan. Våga något annat än Draken Linda.

Sen, gjorde vi något banbrytande. Verkligen. Vi åkte över till Lindholmen och gick till festivalbaren på Radisson. I samarbete med filmfestivalen serverar dem lite drinkar där, så för att få lite avskild kvalitetstid begav vi oss till andra sidan älven för fyra drinkar. Sen spårade det ut.

Film i Väst hade mingel på sitt kontor på Östra Hamngatan, så dit begav vi oss sen. Jag var såklart (som alltid) yngst på stället, men med lite Gin och Tonic i blodet kände jag mig absolut lika viktig som alla andra. Det är under dessa lite hemliga mingeltillställningar det övre filmskiktet klappar varandra på ryggen och allt sånt. Men det är ju så det funkar…

Vi missade tyvärr visningen av Ettor och Nollor (trots brutal framförhållning) men man måste ju prioritera. Dock hade Göta Film lite efterfest för visningen så efter Gin och Tonic medleyt på Film i Väst promenerade vi till Göta Film för fortsatt mingel mingel. Jag träffade min kära vän Jonathan Andersson (Känn ingen Sorg) där, som spelar en av huvudrollerna i serien. Han var nöjd. Lite ängslig, men nöjd. Man är ju alltid ängslig tror jag, alla som skall visa upp något kreativt är väl det. Det är väl förbannelsen med allt sånt. Hoppas verkligen det kommer gå bra för serien, det handlar ju om my home town. Hoppas de visar upp lite dirty sidor av stan. Det har jag längtat efter länge. 

Ja. Det var igår det. Idag tog jag sovmorgon och ett långt bad. En intensiv helg kvar. Sen är det slut. Blandade känslor. På söndag ska jag köpa gymkort eller något. Köra massa yoga nonstop och processa alla intryck. För nästa år ska jag ha med en egen film på festivalen. Det har jag bestämt. Vi skriver i vår. Vi filmar i sommar. Vi kör postproduktion i höst. Sen kör vi GIFF 2015. Wow.

Film, film, film och hej, hej, hej.

Film film film från morgon till kväll, lite hejhej med folk och ingen mat och ingen sömn (dock lite smygpowernaps på tråkiga filmer). Skönt att festivalen snart är över! Fast vad tomt och jobbigt det kommer bli när det inte längre är folk överallt på stan, varje kväll, som i en riktig (inte svensk) storstad. Jag börjar redan jobba med den separationsångesten, ställer in mig på att allt snart är borta.

Okej, så det starkaste intrycket av igår och i dag är såhär: ALLTSÅ NORDISK FILM!! Först såg jag Four Letters Apart - Children In the Age of ADHD. En dansk dokumentär av Erland E. Mo. Efter att jag hade jobbat som skolpsykolog för ett år sedan tänkte jag själv göra dokumentär om det, för jag brinner verkligen för ämnet; överdiagnostiseringar och amfetaminmedicineringar på små barn med outvecklade hjärnor. Läskigt som fan. Så det var väldigt fint att se att Erland. E. Mo gjort en film nu, som dessutom är slutsåld på alla visningar! En fin och ärlig film som samtidigt är politisk utan att
peka pinnar eller prata för mycket med hjärnan. Jag grät och grät, dessa fina barn som mår så dåligt.

Nästa film jag såg hade fem gemensamma nämnare med den ovan: nordisk regissör, dokumentär, psykologi, barn och utsåld alla visningar. Filmen Twin Sisters av norska Mona Friis Bertheussen var en sån där historia som liksom låter för otrolig för att ha hänt, men den har hänt! En mysig film som innehåller: relationer, vad vi värderar i våra liv, fantastiska bilder och miljöer (hela publiken bara: we're moving to Bergen!) och roliga kulturkrockar mellan norskar och amerikaner. Den kommer att visas på SVT 1 6/2 kl. 21:00!

Sen blev det mer nordiskt och mer dokumentärt - i det korta formatet. I Svenska bilder 12 (som tyvärr hade sista visningen i kväll) finns Carl Olssons film Blessed Be This Place. Med Roy Andersson-vackra och precisa bilder fångar Carl det precisa och autentiska i olika människors liv, de ritualer och vardagssysslor som gör dem till de de är. Otroligt fin film som man liksom mår bra av att se. Och det bästa jag vet här i livet är ju att kika in, lite snabbt, i andra människors liv. Ni vet tjuvlyssna på vagnen, sitta på centralen och titta på alla som går förbi, snegla på de som sitter vid bordet bredvid på caféet och så vidare. Calle (som för övrigt är min vän, hurra!) ger med sin film en halvtimmes julafton i biosalongen.

Efter Calles film visades svenska Clara Bodéns (som jag också känner! *göra peacetecken*) dokumentärfilm Lgh + Bil + Allt jag har och äger (världens bästa titel efter Murakamis novell Om att råka träffa den hundraprocentigt rätta flickan en vacker aprilmorgon). Claras film är en personlig och poetisk resa och som hon själv säger expedition i Jämtland. Om urbanisering och om huruvida man skall stanna kvar eller flytta vidare. Filmen innehåller också mitt favoritcitat denna festival: "Du, vet du, jag tror inte jag är mer än Jämtland". Med maaaasssa bilder från olika platser och en voice over med en fantastisk röst av Clara själv blir det nästan meditativt. Eller inte nästan, det blir det. Filmen är också mer än en film, och ni kan läsa om det här: http://www.lghplusbil.com

Har också hunnit klämma in en italiensk, en nederländsk och en till iransk film men alltså ingen av dem gav i närheten sådana upplevelser jag hade när jag såg de nordiska dokumentärerna SÅ GULD TILL NORDISKA DOKUMENTÄRER ALLTSÅ!

PS. I går såg jag Anna Odell. Blev helt starstruck och kände att jag måste fan säga att jag tycker om hennes film, eftersom jag har som ett slags regel att försöka berätta för folk om jag tänker något positivt om dem för man blir ju så jävla glad av det, alltså om någon säger det till en själv. I alla fall så går jag fram och liksom bara hej jag såg din film och jag tyckte den var super, och jag älskar det faktum att du spelade dig själv och så. Och hon ler och TYP FNYSER. Eftersom jag blev fullkomligt nedslagen av denna upplevelse har jag valt att tänka att hon var osäker. Osäkerhet och otrevlighet ser likadant ut.

Sen mötte jag Mona Friis Bertheussen som har gjort Twin Sisters och tänkte att jag måste göra det igen. Så jag går fram och säger att jag gillar hennes film och att jag verkligen vill se en ny om tvillingarna när de är lite äldre. OCH HON ÄR SÅ SNÄLL och ler och bara är typ ödmjuk personifierad. Det kändes bra. Så då gick jag hem.

Nordiska dokumentärfilmer for the win!

/TACK OCH HEJ PARVPASTEJ

Novellfilmer & massa snacka

Det finns något fantastiskt med ett novellfilmsformat. Vad kan man göra med ca. 30 minuter? Det är väldigt intressant tycker jag. Vilka historier är det som berättas i det formatet? Vilka historier kan berättas i det formatet?

Jag pratade lite med Andra Lasmanis som sitter som huvudkonsulent på SFI’s nyuppstartade Moving Sweden. Hon berättade att novellfilmen är till för de historier som kliver rätt in i handling. Man skall veta vad man vill berätta, man skall veta essensen i det man vill berätta. Detta format skall alltså möjliggöra ett effektivt och medvetet berättande. Är du trött på helikopteråkningar över städer? Eller massa karaktärsuppbyggnader innan historien kommer till sin huvudsakliga handling, då kan ju detta vara något för dig.

En sak som har slagit mig är att flera människor som jobbar med kortfilm är naivt ovetande om det här stödet. Konstigt, verkligen. För mig är det här det stöd ALLA borde vara insatta i och söka sig till om man planerar eller bara känner för att göra en film i ett aningen längre format. 

För er som vill läsa mer om detta tycker jag att ni skall klicka er in på SFI’s hemsida och läsa mer om de olika stöden man kan få och kriterierna för att söka:

http://www.sfi.se/varastod/Produktionsstod/Moving-Sweden/ 

Eller klicka er in på detta klipp där stödet diskuteras in i minsta detalj:

http://www.youtube.com/watch?v=EqOb87_O1Eg

Det är också filmer med stöd härifrån som kommer utgöra nästa års novellfilmer på Göteborgs Filmfestival. Och på tal om det. Jag var ju på Novellfilmsmaratonet i lördags. Sjukt kul. Det är den bästa visningen på festivalen enligt mig och jag tror det håller på i närmare 4 timmar med paus. Det bästa är att alla filmer visas för att sedan få en presentation med team och skådisar på scen direkt efteråt. Jag personligen tycker alltid att det är kul att höra upphovsmakarnas kommentar om arbetet, speciellt i mindre format. Hur många Q & A’s har man inte varit på med långfilmsregissörer som står och babblar. Många. Mycket roligare med mindre projekt. Tycker jag.

I år var det väldigt varierande historier som berättades och den allmänna kvalitén på filmerna var verkligen bra. Ibland tycker jag att det kan variera lite för mycket, men i år var det grym kvalité på allting. Jag blev faktiskt tillfrågad om jag ville sitta med i juryn för detta priset förra året, tyvärr (eller tyvärr och tyvärr) var jag i Sydafrika under den perioden så jag kunde tyvärr inte vara med. Väldigt tråkigt. Men, bara för att man inte får bestämma betyder det inte att man inte får tycka. Så.

Filmen som vann hette Vännerna av Beata Gårdeler. En historia om en gammal kvinnas död. Bildspråket var fantastiskt och genom en kvinnlig socialtjänstarbetare får vi följa rädslan för döden och den totala ensamheten. Gripande och stundtals brutalt jobbig.  Dessutom aningen självreflekterande på ett ångestladdat vis.

En annan film som också fångade mitt intresse var En levande själ av Henry Moore Selder. Visuellt sjukt ball och perfekt novellfilm. Filmen hanterade formatet precis precis så som jag tycker att man borde. Man vågade testa något nytt och berätta en längre lite udda historia.

Om vi lämnar det exklusiva novellfilmsmaratonet då. Det är ju inte där alla 30 minutersfilmer visas. Nope. I svenska bilder hittar vi ju också ett antal längre kortfilmer, och ett och annat guldkorn. Det gjorde jag igår också. Jag såg Svenska Bilder 10 på Haga där bland annat filmen Ligga Sked av Rasmus Lodenius visades. Filmen handlade kort och gott om Lisa som startat en blogg där hon erbjuder sig att ligga sked med människor runt om i stan, mot betalning. En till första anblick harmlös tjänst som sedan ifrågasätts och problematiseras genom andra människors syn på Lisas verksamhet. En film som gjorde mig glad. Både historien som berättades men även att den berättades i detta format. Ibland finns det ju historier som verkligen inte behöver mer än 30 minuter, då borde man hålla sig till det. Skit i sub-plots och helikopterbilder. Hitta essensen och fokusera på den.

Innan jag loggar ut för den här gången tänkte jag bara passa på att tipsa om kvällens event på Pustervik. Det ska rustas upp för ISLÄNDSK FEST. Det finns ju inga som festar som islänningar, så jag tror det kommer bli sjukt kul. Nu har man ju också (förhoppningsvis) lyckats återhämta sig från helgens helnätter så det är dags att filmfesta igen. Det kommer bjudas på tvspelsliknande rymdlåtar och dansanta syntslingor, hur awesome låter inte det?

Tja!/Linda

Tysta skrik och fördragna gardiner

Hej hej hej!

Nu har det gått några dagar till på festivalen och jag har minst sagt hållit samma tempo som vid starten, hurra för mig!

Tempot på filmerna jag sett de två senaste dagarna har varit lite motsatsen till mitt, det vill säga: långsamt. Det var lite ovant för mig eftersom jag på senare tid mest sett filmer med snabb klippning och många scen- och miljöbyten (det vill säga Wolf of Wall Street).

Men det var också fint att se filmer som andas lugnt där man hinner insupa vackra ansikten och bilder, som i den visuella magiska The Quiet Roar - en svensk fin och lite sorglig film av Henrik Hellström om en kvinna som reser tillbaka i tiden för att möta sitt unga jag.

När man tittat på Hollywoodfilm är det dock lätt att börja vrida på sig under scener som känns som att de aldrig kommer att ta slut. Men som Harald Stjerne en gång sa: folk har en biofåtölj att sätta sina arslen på. En film som fåtöljerna dock inte hjälpte så mycket mot tyvärr var Roman Polanskis nya film Venus in Fur, det kändes lång fastän den var relativt kort, vilket inte är ett bra betyg...

En annan film med långa scener (där det dock händer mycket) är Closed Curtain av den iranska regissören Jafar Panahi med göteborgsk-iranska skådespelaren Maryam 

Moghaddam hamnade också på regimens svarta lista och fick sitt pass konfiskerat och utreseförbud, därmed är hon fast i Iran nu. Panahi tar med en egen konstnärlig stil upp dessa frågor i filmen; bland annat håller en man sig inomhus med gardinerna fördragna för att inte bli påkommen med sin hund som han bor med där inne, hunden får lära sig att gå på låda i badrummet för att inte behöva gå ut och rastas.Moghaddam (som bland annat har spelat på Backa Teater). Closed Curtain är en bra och också viktig film ur många avseenden. 

Husdjurshundar tillfångatas och dödas nämligen.Såhär är det: Den iranska regeringen gillar och accepterar inte Jafar Panahis filmer, därför att han stöttade den så kallade gröna revolutionen under förra (inte senaste) valet i Iran. Därför har han dömts till fängelse, husarrest och även arbetsförbud. Detta stoppar inte Panahi från att göra film (bra!). Bland annat smugglade han ut sin förra film "This is not a film" ur Iran i en tårta! Så himla kul historia.

Filmen riktar sig ganska mycket till intellektet och ibland missar den tyvärr hjärtat (förutom i scenerna med mannen och hunden förstås!). En annan film som också pratar med hjärnan men lika mycket med hjärtat är Anna Odells Återträffen. Först i kväll - sist av alla - såg jag den.

Jag hade läst väldigt mycket om den innan, en kväll satt jag uppe flera timmar och läste allt jag hittade på nätet, om både Återträffen och Odell. Så jag hade mycket med mig in i salongen innan jag såg den; både ris och (mest) ros. Men det verkade inte spela någon roll för upplevelsen - för den var totalt fullständig, vilken fullpott! Trots att det förstås kan sägas en del om hur hon har valt att vinkla historien och mobbarna och så vidare och så vidare.

Framförallt vill jag hylla att Anna själv spelade huvudrollen, vilket genidrag! Jag är ju fullkomligt kär i Hannah (Lena Dunham) i TV-serien Girls och tycker det är fantastiskt att hon spelar huvudrollen själv, och föreställer mig att hon är precis likadan i verkligheten. Och nu har jag alltså fått en ny, svensk, sådan förälskelse. Jag fullkomligt njuter när Anna tvekande och hackigt framför sina tankar. Och vilken berättelse, vilket foto, vilken klippning. Jag hade ont i huvudet från halva filmen och hela vägen hem. Och det mina kära läsare, det är ett tecken på att mitt huvud har sett en bra film! (Hände också när jag såg Ruben Östlunds Play och musikalen Les Miserables i London).

Likheterna mellan Closed Curtain och Återträffen är att de innehåller en blandning av personer som spelar sig själva helt fiktiva scener, tankar som gestaltats av skådespelare och att de är politiska och känns viktiga. Jag tror att det är bra ingredienser för en bra film!

Jag har hur mycket mer som helst att skriva, jag har som sagt sett massa film (fyra bara i dag!) och dessutom minglat lite (DUKTIG PARVIN). Men jag vill avsluta detta blogginlägg med att säga att det är så kul att den bästa filmen jag sett hittills på festivalen är gjord i Sverige och den nästbästa i Iran :D Det kan antingen handla om att jag sett för lite film på festivalen än eller att det faktiskt är så det ligger till! (En tredje förklaringsmodell kan vara mitt ursprung).

Ps. Jag beundrar hur Anna (i alla fall till synes) är befriad från att behöva bli klappad på ryggen när hon gör sina verk, jag undrar om hon inser vilken oerhörd styrka det är. Det betalar jag många psykologtimmar för att bli.

 

/Parvin på pio

Framförhållning, that's it!

Framförhållning, framförhållning, framförhållning. Vad är en vecka på filmfestival utan framförhållning? Det är säkert alldeles härligt impulsivt, positivt överraskande eller alldeles alldeles … frustrerande hemskt, ibland.

Det började igår på Korfilmsseminariet med SFI på Pustervik. Alla bra konsulenter från (typ) Sveriges alla regioner stod där, med öppna armar – delade ut pennor, skakade hand och informerade om gränsöverskridande samarbeten. Tack, mig själv för att jag visste om det. Men när det var slut stod både jag och Martin Hammar och muttrade för oss själva att detta var ju verkligen något man borde tipsat om innan. Typ i den här bloggen. Om man ja, haft lite mer framförhållning.

Sen fortsatte dagen i samma tecken. Jag kollade inte upp mina tider, som man måste göra, och stod där kl. 18 utan att ha ätit något annat än en liten torr skinksmörgås till frukost. Det var antingen en spontan 5:2 diet för en dag (dvs svält), eller The Quiet Roar – en film både jag och mitt filmsällskap sett fram emot väldigt mycket. Men. Ja. Matbehovet tog över, så istället för en alldeles, alldeles underbar filmvisning på Draken, blev det en torr glutenfri burgare på Burgerking. Satan.

Det tar inte slut där. Efter detta var tanken att fördriva en halvtimme eller så, innan vi enligt planerna skulle ta oss upp på Riverton och fira tillsammans med alla Startsladden filmare. Vi använde den (i alla andra fall än detta) användbara GIFF-appen, och hittade en visning av Kortfilmsfavoriter på Hagabion. Det fanns ingen beskrivning, men två snygga bilder och en visningstid på 27 minuter. Nära och bra. Perfekt. Nja.

Vi som sett framför oss ett härligt kortfilmsmedley med 5-minutersfilmer blev fast i lokalen i över 1.5 timmar. Det visades två filmer varav en av dem, Repertoar av Tova Mozard, var 27 minuter. Det som händer är att en man gräver en grop och pratar om sitt liv. Det där härliga kortfilmsmedleyt kunde vi ju glömma…

Så ja. Jag hade en jättefin dag igår. Mycket kul visningar. Bland annat den fullständigt utsålda Startsladdenvisnigen där vi fick se enormt bra filmer som Pussy Have The Power av Lovisa Sirén och Hot Chicks av Ninja Thyberg. Alla filmer i år höll en bra klass och det var en sådan överväldigande känsla att få sitta och ta del av en kortfilmsvisning på ett fullsatt Draken. Det är både viktigt och beundransvärt hur intresset för kortfilm har växt sig såhär stort.

I alla fall. För att lära av min egen läxa igår. Här är två visningar jag haft framförhållning inför sedan katalogen släpptes.

STORA TEATERN torsdag 30/1 – Ettor Nollor

En ny dramaserie för SVT baserad på verkliga händelser som porträtterar staden Göteborg. Johan Renck är hemma i Sverige efter ett tag utomlands och Jonathan Andersson är tillbaka efter en grym insatts som Jonny i Känn ingen Sorg. Det är Göteborg. No more need to be said.

(Ps. Seminarie med skådisar och regissör på Pustervik dagen efter kl. 16)

 

ROY fredag 31/1 – Remake

 

Min pojkvän är ju Mr. Director himself (Andreas Öhman) och är en av mina absoluta festivalförväntningar. Efter att själv ha följt projektet sedan 2 år tillbaka skall det bli sjukt spännande att äntligen få se ett färdigt slutresultat.
Det handlar om Lisa (Lisa Henni) som är beroende av att filma allting i sitt liv, allt. På en resa till New York med sin pojkvän (Martin Wallström) driver Lisas mani relationen in i en kris. Det är nytände, genuint och med imponerande dramaturgi. Triangeldrama i världsklass. Vad innebär det för oss att ha full tillgång till våra minnen, alltid?

Nästa gång vi hörs skall jag skriva lite om Novellfilmsvisningen och om det fantastiska seminariet Hur Nära Kan Du Komma? Om Självbilder, Livslögner och Autencitet med Sara Broos och Petra Revenue. 

Så. Vill du vara festivalens lyckliga Askungen som tillslut får dansa med prinsen på sin bal, eller vill du att en ful klänning skall sätta stopp för dig? Jag tror du vill vara Askungen i glasskor på GIFF 2014 faktiskt. Gör då som jag. Ha framförhållning där ute i vimlet.

God natt.

Ps. Ska du gå i festskor och vara lite salongs så tänk på alla vägarbeten på vägen till Riverton. Stor risk för onödiga olyckor måste jag belysa om. Hål i marken osv. Ds.

 

 

Första filmen avklarad

Festivalen har börjat, i den absolut kallaste månaden i världen (vilket är något begränsande då soffan och teven är mina favoritvänner denna månad, men jag kämpar på!).

Första dagen började dock i strålande solsken som nästan smälte iskylaångestblocket i bröstet och jag lyckades tack vare det ta mig till BÅDE Hotel Riverton för att få ut min festivalpåse OCH Bio Capitol för att se min (och även festivalens) första film; Nånting måste gå sönder. En film av Ester Martin Bergsmark som innehåller mycket: skäms, män som känner sig lurade, kärleksångest, jävligt snygga skådespelare, snatteriknep, en härlig Shima Niaravani (jag efterlyser fler såna karaktärer i film!) och repliker som "Vi hör ihop" och "Men skaffa en jävla fitta då!".

Den största behållningen av filmen för mig är att den vågar vara både konventionell och experimentell på samma gång. Med en enkel/svår kärlekshistoria som grund kryddas filmen med mer konstnärliga scener där musiken (hurra för den!!) spelar stor roll. Jag tycker också om att vissa scener inte får någon förklaring eller uppföljning, det känns liksom lite friare och öppnare då, som att filmen andas.

Jag är glad att jag har sett den här filmen. Och jag är glad att den invigde festivalen. Och så är jag glad att jag såg den första filmen på festivalen! Som att jag ligger i framkant, så att säga. Utmaningen nu blir att hålla samma tempo resten av festivalen och inte låta iskylablocket ta över.

See you later och så vidare!
/Er Parvin direkt från GIFF

Gratisöl, flytande väte och konsulenter

Jahaja, då var det igång. Invigningsrabbalder igår, och för att citera okänd kvinna i toalettbåset bredvid på Pustervik alldeles nyss:

”Jag är ganska trött idag, om jag ska vara helt ärlig.”

Invigningsfilm i år var Ester Martin Bergsmarks (Pojktanten) filmversion av Eli Levéns roman Du är fötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats; Nånting måste gå sönder. Bra startfilm på en bra filmfestival, vad ryktesvågen skvallrade om i invigningsmiglet i alla fall. Alla har ju inte chansen att få biljett till denna kickoff visning, bara de med avundsvärd framförhållning. Ja, alltså inte jag.

Men vet ni vad, jag spelade lite tarantinosoundtrack och skrillexlåtar från Spring Breakers direkt efter visningen, så jag fick vara med ändå. Det var absolut ett nice gäng människor på plats på draken bla. Adam Lundgren, Katja Wik och Janne Josefsson spelade musik, och ute bland branschminglet stod Vera Vitali, Baker Karim, och ja, vår allas festivalchef Marit Kappla. Bra sätt att okrystat snacka med dessa människor är ju verkligen vid barkanten över en gratisöl.

Sen vart det ju stor invigningsfest på Pustervik. För er som var där kanske ni kände samma dissorientering som jag. Det var skog, flytande väte och utdelning av amuletter. Svårt att bestämma något konkret tema på det hela, men det var speckat och spexat i alla fall. För er som inte var där så fick jag tips av min vän Sigrid Bersman som jobbar för festivalen att: på onsdag, då skall det styras upp en Isländsk ferre på Pustervik. Något man verkligen borde gå på.

För mig som också gör film, vill göra film, och vet att jag kommer göra film - var det dock bara att ta sig upp ur sängen och glömma bakfyllan imorse och bege mig till SFI’s snack på... Pustervik. (Allt händer där just nu ju) Det måste vara filmfestivalens hata älska grej. Bakfyllan alltså. Det gäller bara att vänja sig vid en konstant huvudvärk och en extra strong extra large latte i handen.

Men ja. SFI. Det var jävligt intressant. Både konsulenter för dokumentärfilm, kortfilm, långfilm, även hybriderna snackades det flitigt om (ja de flesta formaten och stilarna) var på plats och konsulterna gav en personlig och avslappnad presentation/information om vad de gör just nu och hur de tänker, egentligen.

Mest intressant, och kanske mest uppskattat var Baker Karim som visade klipp från två av de projekt han på ett eller annat sätt stödjer för tillfället. Dyke Hard, en feministisk roadmovie och supersuccén Kung Fury som gjorde miljonsuccé på Kickstarter på bara några dagar. I detta fall hade SFI inte gått in med pengar, men med sitt namn bakom projektet när upphovsmakarna skulle ta med det över till USA. Alla som kanske har en bestämd bild av vad för film SFI går in och stöttar fick nog den bilden omvänd. Som Baker också sa, det känns nytt och jävligt fräscht. På sitt sätt.

Lite kul saker jag snappade upp också, från där jag satt på golvet i baren i brist på sittplats:

Konsulenterna sökte med ljus och lykta efter mer barnfilmer. Mer sånt, mer sånt.

Skicka inte in din kortfilms idé / kortfilmsmanus runt jul. Alla gör det då. Så ja. Större konkurrens, på ett sätt.

Moving Sweden ville ha mer 30 minuters filmer. ”Hitta essensen i din story” sa Andra och gestaltade en storyline där hon helt enkelt tog ett steg över filmens introduktionsdel och menade att vi skulle kasta oss rätt in i storyn vi vill berätta.

Lite grymt och stön från publiken också, om att dessa Moving Sweden stöd är alldeles för små. Ska man som filmarbetare jobba gratis eller? Gör du det eller, Andra? Frågade en medelålders man på främre raden.

Men, då fick vi det poängterat för oss hur viktigt det är att höra av sig till Moving Sweden med en bra plan. En genomarbetad och anpassad idé om hur filmen skall genomföras. Skicka alltså inte en idé om en megaproduktion med dyra åkningar och dyra animationer dit. Men, det kanske vi flesta redan förstått.

Jag gillar personligen idén med Moving Sweden. Alla gör det inte. Men, det går ju jättebra att göra jättebra filmer för 1 miljon. Herregud. Och ibland helgar ju medlen ändamålet också. Begränsad budget kan ju mycket väl resultera i nya former och nya sätt att spela in filmer på. Billigare villkor kan ju föda nya innovativa lösningar.

Jag ska dit imorgon igen. Till Pustervik med SFI alltså. Då kommer mer fokus ligga på kortfilmsformatet och det finns möjlighet att snacka och presentera sig för konsulenterna. SÅ bra. Då får dem ju ett ansikte till namnet som kommer stå på min nästa ansökan. Vilket alltid är en fördel. Never be a stranger, helt enkelt.

Så ja. Det har hänt hittills. Nu sitter jag mitt i förminglet på Stora teatern och skriver detta. Jag hade turen att få en biljett till novellfilmsvisningen. Festivalens absoluta höjdpunkt för mig. Jag tänker att jag skriver mer när jag sätt filmerna. Dessutom skall jag försöka haffa någon som vet hur det funkar kring dessa novellfilmer. Det har alltid vart ett mysterium för mig faktiskt. Så, ett mission.

Ikväll ska jag se filmen Stockholm Stories, med bland annat kompisen Filip Berg i en av huvudrollerna. Kul kul. Men innan det, novellfilmsmaraton och hem och äta Pulled Pork. Bra att grunda med stadiga måltider liksom. Det lär ju bli en dyr drink i Rivertonbaren efter visingen – om jag känner mig själv rätt.

Ses i minglet.

Linda

GIFF 2014 Gästbloggare

Är du en person som ser glaset som till hälften tomt eller till hälften fullt? Det kan nämligen spela roll för huruvida du kommer vilja följa FilmClouds gästblogg de kommande dagarna… Två av våra medlemmar har fått i uppdrag att ägna stora delarna av sin vakna tid på filmvisningar, seminarier, mingel och fester med anledning av Göteborg International Film Festival. De kommer rapportera dagligen om sina möten och upplevelser för att vi som inte kan eller hinner ta del av festivalens gedigna utbud ska få en hint om vad det är vi missar! Har du anlag för bitterhet kanske du ska läsa bloggen med måtta helt enkelt.

Här kommer en kort presentation av våra gästbloggare Linda och Parvin!

Linda Molin är skådepelare och manusförfattare med flera långfilmer i bagaget. Hon vill ta med er in i den fantastiska bubbla som är Göteborg International Film Festival och ska fokusera på filmer och möten som är angelägna för unga, ambitiösa filmare här i Västsverige.
– Mitt fokus kommer ligga på Startsladden och novellfilmvisningen, men även nya svenska produktioner. Projekt som ligger relativt nära, men inte riktigt så att man kan nudda dem ännu som ung filmskapare. Jag kommer också försöka ta del av SFI:s heldag nu på lördag, där de bland annat ska diskutera stöd för unga filmskapare.
 

Parvin Yazdani är manusförfattare och regissör som jobbar både med fiktion och dokumentär. Under filmfestivalen vill hon försöka få så blandade intryck som möjligt för att kunna förmedla en helhetsbild till er läsare.
– Mitt mål är att se så varierat med film som möjligt, både kortfilm och långfilm, lågbuget och megabudget. Och såklart gå på en massa seminarier! Jag är intresserad av svensk film men ska försöka klämma in minst en iransk film också. Jag kommer snarare skriva om mina tankar och upplevelser snarare än recensioner av olika filmer!

 

 

Följ dem här...

Vi kan om vi vill - inspirerande dagar på Novemberfestivalen

Det finns två specifika tillfällen där jag känner mig som mest kreativ, inspirerad och motiverad för att sätta igång med projekt. Det ena är vid midnatt, inte kan jag vara ensam om att när kroppen talar emot vill hjärnan jobba som mest... eller? Det andra tillfället är under samt efter festivaler såsom Novemberfestivalen då man konstant blir påmind genom filmer och seminarier vad man är kapabel till så länge man bara gör det. Varje seminarie säger något nytt och annorlunda, men jag hör samma sak varje gång i stil med ”vad gör du här, vad sitter du här för, gå ut och gör din film!”

Jag tror att det är just det som vi filmare behöver, en knuff samt att se hur allt är möjligt från personer som inte är så olik än själv i slutändan. Någonting inom en som tänker ”min film kunde varit där uppe”. Sen är det inte alltid upp till en själv om den får visas under just Novemberfestivalen, personligen är det sällan jag håller med en jury, men det är ju inte för dem man gör filmen.

Som sci-fi fantast blir jag ofta besviken på avsaknaden av min genre vid festivaler, men det hindrar inte resterande filmer från att knuffa på mina inre känslor i alla riktningar. Dokumentären ”Jag gillar Annika” blev den som stannade kvar i mina tankar genom att rubba på den vardagliga verkligheten där människor döms och glöms som ingenting.

Förutom nödvändigheten har Novemberfestivalen även sin charm, och jag hoppas kunna återuppleva den alla år framöver. Nog läst, gå ut och gör din film nu!

 

/ Jacob Moilanen

 

foto: Anna Cau Nicklasson

 

Tillsammans stärker vi varandra och skapar vår egen filmvärld.

För mig är det viktigt att vara en aktiv filmskapare. Jag arbetar alltid med flera projekt samtidigt; ett större och tidsmässigt längre projekt och ett par mindre, snabbare projekt. Jag vill göra mig av med mina filmers ”babysjukdomar”, arbeta mig igenom de där ytliga idéerna, endast influerade av mitt egna tv tittande, för att nå kärnan, det genuina, egna, och intressanta berättelserna och utförandena.

Det är nödvändigt att diskutera, inspireras, påverkas och utvecklas av och med andra filmskapare. Då menar jag de nya och hungriga filmskaparna som är i ett liknande stadium av sin praktik. Tillsammans stärker vi varandra och skapar vår egen filmvärld. Strunta i att titta mot gubbarna och tanterna på toppen. De har varit där vi är nu, och precis som de då banade vägen för sin egen värld går vi nu för att skapa vår. I vår egenskapade filmvärld är det vi som är viktiga, våra röster, våra berättelser, och vår blick. Jag gör film för de som lever i min värld, den jag vill skapa, och den jag vill leva i. Uppsala talangdagar var för mig, som aktiv ny filmskapare, en möjlighet att träffa, inspireras av och bygga vänskap och kontakt med de personer i världen som inspirerar mig mest. De nya filmskaparna!

Jag ville delta i Uppsala talangdagar för att jag vill utveckla min talang. Den talang jag omnämner är en talang som alla är födda med och som vi alla kan arbeta med för att aktivt utveckla. Gemensamt för deltagarna på Uppsala talangdagar var att vi alla nått en liknande fas i utvecklandet av vår talang. Alla kan nå den fasen, en hel mängd människor, yngre och äldre än mig, har avancerat från den fasen. Vissa människor blir gamla och dör utan att de någonsin ens försöker utveckla sin talang. Andra börjar från dagen de föds.

/Sofia Åström

Sidor