Gästbloggen

Vi kan om vi vill - inspirerande dagar på Novemberfestivalen

Det finns två specifika tillfällen där jag känner mig som mest kreativ, inspirerad och motiverad för att sätta igång med projekt. Det ena är vid midnatt, inte kan jag vara ensam om att när kroppen talar emot vill hjärnan jobba som mest... eller? Det andra tillfället är under samt efter festivaler såsom Novemberfestivalen då man konstant blir påmind genom filmer och seminarier vad man är kapabel till så länge man bara gör det. Varje seminarie säger något nytt och annorlunda, men jag hör samma sak varje gång i stil med ”vad gör du här, vad sitter du här för, gå ut och gör din film!”

Jag tror att det är just det som vi filmare behöver, en knuff samt att se hur allt är möjligt från personer som inte är så olik än själv i slutändan. Någonting inom en som tänker ”min film kunde varit där uppe”. Sen är det inte alltid upp till en själv om den får visas under just Novemberfestivalen, personligen är det sällan jag håller med en jury, men det är ju inte för dem man gör filmen.

Som sci-fi fantast blir jag ofta besviken på avsaknaden av min genre vid festivaler, men det hindrar inte resterande filmer från att knuffa på mina inre känslor i alla riktningar. Dokumentären ”Jag gillar Annika” blev den som stannade kvar i mina tankar genom att rubba på den vardagliga verkligheten där människor döms och glöms som ingenting.

Förutom nödvändigheten har Novemberfestivalen även sin charm, och jag hoppas kunna återuppleva den alla år framöver. Nog läst, gå ut och gör din film nu!

 

/ Jacob Moilanen

 

foto: Anna Cau Nicklasson

 

Tillsammans stärker vi varandra och skapar vår egen filmvärld.

För mig är det viktigt att vara en aktiv filmskapare. Jag arbetar alltid med flera projekt samtidigt; ett större och tidsmässigt längre projekt och ett par mindre, snabbare projekt. Jag vill göra mig av med mina filmers ”babysjukdomar”, arbeta mig igenom de där ytliga idéerna, endast influerade av mitt egna tv tittande, för att nå kärnan, det genuina, egna, och intressanta berättelserna och utförandena.

Det är nödvändigt att diskutera, inspireras, påverkas och utvecklas av och med andra filmskapare. Då menar jag de nya och hungriga filmskaparna som är i ett liknande stadium av sin praktik. Tillsammans stärker vi varandra och skapar vår egen filmvärld. Strunta i att titta mot gubbarna och tanterna på toppen. De har varit där vi är nu, och precis som de då banade vägen för sin egen värld går vi nu för att skapa vår. I vår egenskapade filmvärld är det vi som är viktiga, våra röster, våra berättelser, och vår blick. Jag gör film för de som lever i min värld, den jag vill skapa, och den jag vill leva i. Uppsala talangdagar var för mig, som aktiv ny filmskapare, en möjlighet att träffa, inspireras av och bygga vänskap och kontakt med de personer i världen som inspirerar mig mest. De nya filmskaparna!

Jag ville delta i Uppsala talangdagar för att jag vill utveckla min talang. Den talang jag omnämner är en talang som alla är födda med och som vi alla kan arbeta med för att aktivt utveckla. Gemensamt för deltagarna på Uppsala talangdagar var att vi alla nått en liknande fas i utvecklandet av vår talang. Alla kan nå den fasen, en hel mängd människor, yngre och äldre än mig, har avancerat från den fasen. Vissa människor blir gamla och dör utan att de någonsin ens försöker utveckla sin talang. Andra börjar från dagen de föds.

/Sofia Åström

Vad är en talang?

Uppsala Talangdagar. En talang. Är det någon som har något extra särskilt inneboende i sig? Någon som gång på gång gör saker som imponerar, lite mer än andra? Någon som öppnar munnen och ur den kommer bara guld? I så fall vill jag vara en talang! Det låter skönt. Som att man inte kan misslyckas, eller i alla fall alltid kommer att återlyckas – med hjälp av den inneboende kraften! Det blir nästan lite magiskt att tänka så. (Jag undrar hur den inneboende saken ser ut. Jag tror att den är gul och lite som en boll). Kan man i så fall inte bli en talang, utan lite deterministiskt bara är det eller inte?

Vinca Wiedemann pratade under sin föreläsning om ”geniet (talangen?) Lars von Trier”. Hur han i sin kreativa process bara i exempelvis lunchkön kan kasta ur sig sina idéer. Till vem som helst. Kanske kommer det inte guld ur hans mun på en gång men genom att gå till nästa och nästa person och dra idén igen så slipas den. Vinca säger att genom att tänka what if what if whaf if och testa att utforska olika möjligheter i sin story i stället för att slänga idéerna, så kan de formas om till något. Att man hela tiden som kreatör måste hålla ”creating” och ”editing” parallellt, och göra dem simultant men ej samtidigt. Att man måste låta kreativiteten ta plats, sedan switcha till att redigera i sin idé, sedan låta kreativiteten komma fram igen och så vidare.

Så om man är en talang – och vet om det (vet man om det?) – så bör ovanstående process vara ganska cool. För den fantastiska idén kommer ju alltid förr eller senare. Dessutom kanske den inte tar så lång tid för en talang (som ju pratar guld). Vinca berättar att Lars von Trier kan sätta igång en filminspelning med bara tre idéer kring filmen. Handlar det om att han är trygg i att resten kommer? Vet att han har en gul boll i sig? I så fall kanske en vanlig dödlig filmskapare bara behöver längre tid på sig i creating och editing-fasen? Kan man då se det som att en talang bara har ett försprång? Inte behöver gå igenom sitt blogginlägg alls, medan en annan behöver göra det 10 gånger för att uppnå samma kvalitet?

Vinca sa något som jag tycker är bra att bära med sig: Även om en idé låter klockren när man berättar den kanske den inte funkar överhuvudtaget när man väl testar den. Genom att tänka så avdramatiserar man tanken om de perfekta idéerna, öppnar upp för fler idéer och går ut och testar halvkassa idéer som kanske blir briljanta. Kan det i en talang egentligen finnas mycket och hårt jobb med hantverket, i stället för den magiska gula bollen?

 

/ Parvin Yazdani

'Would you buy this?' Tänkvärt, men också deprimerande.

Fredag. Sista dagen på talangdagarna.

Efter en välbehövlig hotellfrukost beger vi oss smått slitna till dagens första seminarie 'Would you buy this?'. Tre av deltagarna visar en varsin film de gjort för en panel som alla jobbar internationellt med att välja ut kortfilmer till festivalprogram och tv-stationer. Denna programpunkt var väldigt intressant trots att jag efteråt kände mig ganska nedslagen. Framför allt berodde det på att panelen i princip inte skulle köpa någon av filmerna som visades trots att alla hade fina kvalitéer, men också för att en inser exakt hur stor konkurrensen är. I år skickades totalt ca 7000 kortfilmer in till Uppsala Kortfilmsfestival, av dessa väljs 300 filmer ut att visas i programmet. Daniel Vadocky som jobbar på bland annat National Film Archive, Czech Republik, med att välja ut filmer och som sitter i vår panel berättar att han uppskattningsvis ser 1000 kortfilmer och 400 långfilmer per år. När en inser mängden film som konsumeras sätter det ens egen kortfilm i ett annat ljus. Panelen tar upp vilka aspekter som spelar in när ett urval görs inför ett festivalprogram eller vid inköp av kortfilmer till en tv-station. Jag tycker mig urskilja tre tydliga aspekter: 

Sammanhanget 

Vilken kanal/festival det gäller, alla har sina egna riktlinjer för vilka typer av filmer som ska väljas. Fokuseras det på animerat, internationella filmskapare, något speciellt tema eller annat? En film kan vara välgjord och sevärd men kanske inte passar in i festivalens program eller riktlinjer och därför inte bli utvald.

Publik/målgrupp 

Vad vill publiken se? Detta gäller kanske främst tv-kanaler som utgår ifrån att filmer med ett ovanligt tempo eller annan struktur leder till lägre tittarsiffror och för dem är det ju det allt handlar om. 

Även en festival vill ju att filmerna de visar ska ses av en stor publik, men de brukar ändå ta ett större ansvar av att visa en bredd och även ge utrymme för smalare film, tycker jag själv.

Originalitet 

För att kunna få sin film att stå ut från den otroliga mängden filmer som finns krävs något originellt. Panelen understryker att det viktigaste alltid är berättelsen och inte produktionsvärdet eller det visuella.

Oavsett om det handlar om berättarstil, nyskapande tematik, filmskaparens bakgrund eller bara att vissa detaljer i ett skeende gestaltas på ett nytt eller ovanligt sätt så krävs det att ens film gör ett anspråk på en viss originalitet. Detta kan ju givetvis vara svårt för en själv att se då vi långt ifrån ser lika mycket film som de som avgör festivalprogrammen. Kanske bör vi inte vara alltför påverkade av det heller. 

Att prata om film på det här sättet, ur ett marknadsperspektiv, är för mig ovant och ganska obekvämt. Att enbart se ens filmer som säljbara eller inte säljbara produkter reducerar ju ens arbete till under värdighet. Jag har inte bara en drivkraft av att få ut mina berättelser utan ser också varje film som en del i utvecklingen av mig som filmskapare. Med varje film kommer en ny lärdom, och en ny insikt om vad som intresserar mig som jag tar med mig in i nästa projekt. På så vis är varje projekt en vidareutbildning mot att bli en 'fullfjädrad' filmskapare. Det är ju något som marknaden inte tar hänsyn till. Samtidigt förstår jag mer och mer att för att kunna leva som filmskapare, och framför allt för att kunna försörja sig på det, krävs även att ha en förståelse för hur marknaden ser ut efter filmens färdigställande. Det dilemmat som uppstår då konst och kultur behöver ingå i ett kapitalistiskt system är något vi måste konfronteras med som filmskapare. 

Min slutsats är ändå att det bästa en kan göra är att fortsätta jobba med sina filmer utifrån sina egna förutsättningar och fortsätta kristallisera sitt eget språk. Det gäller bara att hitta sin inneboende röst och på det sätt som passar en bäst gestalta detta, för då vi alla har unika erfarenheter finns det en oändlig variation av perspektiv och allt vi kan göra är att hoppas på att det når ut till någon annan.

Senare på eftermiddagen var jag på en föreläsning med dokumentärfilmaren Nahid Persson Sarvestani. Nahid har bland annat gjort filmer som 'Prostitution bakom slöjan', 'Drottningen och jag' samt bioaktuella 'My Stolen Revolution'. Hon berättade om sitt filmskapande, sitt engagemang och visade klipp ur flera av hennes filmer. Jag har aldrig sett någon av Nahid Sarvestanis filmer men blev tagen av hur snabbt en får ett känslomässigt band med hennes karaktärer. Att inom loppet av en minut vara helt medryckt och involverad i karaktärernas utveckling får mig att vilja låna hem alla hennes filmer och streckkolla resten av helgen!  Jag blir även imponerad över hennes styrka att bokstavligt talat riskera sitt liv för att få ut sina berättelser om Iran. Hon har fått sitta i husarrest, fått utstå mängder av hatmail och hot för vilken ståndpunkt hon valt att ta. Att ändock fortsätta filma och producera är minst sagt beundrandsvärt. En förebild både som filmskapare och som politisk aktivist. Det viktigaste jag tar med mig från talangdagarna är glädjen över att få träffa likasinnade. Att ohämmat få prata precis så pretentiöst och nördigt om film som en alltid vill göra. Att få inspireras och knyta nya kontakter. Vikten av samarbete med andra filmskapare blir bara tydligare och tydligare. Jag hoppas många fler ges chansen att få åka på den här typen av nätverksträffar.

/Åsa Båve 

Bild: De sex filmarna på Festival. Åsa Båve, Parvin Yazdani, Sofia Åström, Niklas Andersson, Sofia Aspeheim och Jonas Eskilsson.

Fullmatade dagar

Gårdagens torsdag var en fullmatad dag, som hade sin början med de pitcher som några av deltagarna skulle framföra. Det är alltid intressant att under korta omständigheter få ta del av andras filmprojekt och idéer; att få en inblick i andras processer och hur de ser på mediet film. Det är just det här mötet med andra filmarbetares tankar och idéer som är det fina med sådana här tillställningar såsom Uppsala Talangdagar. Att få möjligheten att träffa och lära känna personer som en annars inte skulle komma i kontakt med. En möjlighet till att finnna nya personer att samarbeta med eller bara att dela ett samtal med. Det är väldigt värdefullt!
 
Under dagen hade vi även ett möte med Andrea Östlund och Andra Lasmanis om hur de tänker kring deras konsulentjobb och vad de ser på när de tar emot ansökningar.  Vi fick träffa producenten och manuskonsulenten Vinca Wiedermann som pratade om vikten av bland annat teamwork, att samarbeta. Efter det följde också ett mingel med bla deltagarna på filmskoledagarna. Det var en fullmatad och rolig dag!
 
Detta heter ju Uppsala Talangdagar och en talang är ett någorlunda laddat ord som, bara genom sin existens, menar att det finns en klar motsats, dvs talanglös. Jag skulle vilja mena på att den uppdelningen är problematisk på så vis att den skapar abstrakta hinder och förväntningar. För vad är en talang? Alla har berättelser inom sig som de kan uttrycka på alla möjliga fantastiska vis, det handlar kanske snarare om förutsättningar. Vilka kulturella uttryck som en haft möjlighet att ta del av under sitt liv och hur till vilken del den erhållna kunskapen stämmer överens med den bild som de som sätter definitionen på talang har av vad som anses som rätt kultur. Alltså, att Talangen (som person) avgörs snarare av det kulturella sammanhanget än att det skulle existera någon naturlig (och objektiv) uppdelning mellan en mer/mindre talangfull person.
 
Med det sagt, vill jag tillägga att jag inte på något vis menar att sådana här träffar är av ondo. De är jätteviktiga och jag är väldigt tacksam att jag fått möjligheten att åka hit! Det är mest det där skapandet av ett Vi och Dem, som begreppet Talang riskerar att medföra, som är det problematiska.
Samtidigt är det också väldigt lätt att götta sig i det hela, att få känna sig lite viktig några dagar och att få saker gratis. Det är ju på ett sätt ganska så skönt att bli sedd som den där "talangen". Glida runt på mingel med ackreditionsbrickan runt halsen. 
 
Det gäller att inte låta den "förtrollande" känslan stiga mig/sig om huvudet. Att göra mig/sig påmind om priviliget att få ta del av detta sammanhang och utrymme.
 
/Niklas Andersson
 
Bild: Niklas presenterar sig genom en bild på Biografen Fyris

Skräckblandad förtjusning inför Uppsala Talangdagar

Snart börjar Uppsala talangdagar. Det känns som lilla julafton! Det gör varje filmfestival. Hur kan något vara så kittlande som film? Det är så mycket nerver – både hihihi och ooiiioiii. Varje gång jag åker på något som talangdagar, filmworkshops, kortfilmstävlingar så känns det som att jag är helt och hållet hemma. Ni vet allt det här med hur klockorna stannar - hihihi. Samtidigt är jag supernervös – ooiiioiii. Helst vill jag sitta inne i den mörka salongen och titta på film. Eller i ett hörn och titta på alla människor. Som Ferdinand. Inte behöva presentera eller prestera. Jag gillar att titta på människor; hur de reagerar och interagerar. Registrera beteenden och komma på nya filmidéer.

Dock är film inget singelarbete och att sitta i ett hörn är kanske inte den bästa aktiviteten på talangdagarna, där ska man ju träffa nya kompisar! Det är en arena för le mingle. En arena för social fobi-exponering. Som filmskapare behöver jag andra – och andra behöver mig. På den senaste le mingle jag utsatte mig för träffade jag min nya filmkollega, Sofia Åström, och det är det bästa som hänt mig på länge. Hon är en sån där genuin person, som tror på att ett plus ett är mer än två och fått mig att verkligen förstå det också. Vi har tillsammans fått saker att hända, idéerna att bli något mer än idéer. Man måste våga släppa på sina idéer och bolla dem med andra för att de ska växa. Just nu har jag många nya projekt på gång där jag behöver träffa andra filmskapare, utbyta idéer och vistas på miljöer med mycket inspiration – för att få saker att hända. Så trots min stora skräck för le mingle känner jag ett stort hopp om att göra det på Uppsala Talangdagar.

 

//Parvin

Uppsala Talangdagar och Pitch 2013

Under kommande dagar får vi höra lite olika röster och tankar i vår blogg. Följ med till Uppsala!

Dagen D

Yes, okay, då var det dags att avhandla den viktigaste delen då, hela anledningen till vår visit och i förlängningen, den här gästbloggen.

Fram till och under dagen D, så hade vi försökt ragga ner så mycket cast och crew vi kunnat till visningen, vilket vid sextiden visade sig ha blivit helt fruktlöst. Det var helt enkelt en dålig tid; helt förståeligt, men jävligt synd. Vi skulle få köra solo. Eller... ja, duo.

Vi hade under dagen försökt luska i hur mycket folk som hade beställt biljett till Tronländaren/Hammer of the Gods, och svaret blev 30 biljetter. Inte så mycket, men det var inte medräknat alla voluntärer och arrangörer som tänkte smita in på sina passérkort. Vi pratade med en av dom som sa att han försökt få dit massa av sina lajvarkompisar i Malmö (en av våra mest förväntansfulla målgrupper) men som fick skita it för att de inte skulle hinna sista tåget hem igen.

Timmarna gick, och en morgon som börjat totalt onervöst ökade i ett crescendo under dagen hos mig och regissör'n, som slutade med att slängda in oss i en katarsisk presentation av filmen framför de 30+ biobesökarna som skulle se och bedöma det som vi har slösat/investerat så mycket tid på/i.

Vi är inte helt värdelösa på att tala inför folk, och då vi blivit lovade en Q&A (questions & answers) efteråt, så höll vi den kort. Vi fick köra den på engelska, men om det var nån som inte talade svenska därinne, ja, det får vi nog aldrig reda på. I vår hets att få klart introduktionen och samtidigt få med allt det viktiga, så glömde vi att säga vad rollspelet hette som vi baserat filmen på, vilket en alert kille i publiken som visste mycket väl vad det hette, noterade och frågade om. Så att vi skulle säga det, ifall nån inte visste.

Så jag antar att ni förstår att många därinne visste precis vad som hände, och var kanske lika spända som vi. Haha, eller nä, knappast va? Både jag och Iain satt som på nålar medan vi tittade på den hysteriskt roliga vinjetten som årets FFF har. Men vet ALDRIG med teknik, det finns alltid risken att det strular. Jag hörde både min egen och Iains enorma suck av lättnad då första frame dök upp på silverduken, och de familjära pingande ljuden från Fish and Elephants vinjett ur högtalarsystemet.

Nu är det över. Filmen har börjat, men nu är det över. I alla fall den -här- oron.

Det var riktigt nice att se den på bio, det var ju första gången någon av oss har gjort det. Då vår film inte är en komedi, som man hör direkt om folk gillar den, så var det väldigt svårt att avgöra om folk satt och sov eller inte. Men när det klingade ett litet skratt genom salongen under den enda replik i filmen som är någotsånär humoristisk, så insåg vi att folk måste ändå vara rätt inne i den.

Vi fick applåder under eftertexterna, och en till när vi gick ner för att ta emot frågor.

Frågorna var roliga och relevanta, och det märktes på många leenden att filmen hade gått hem. Jag såg tjejen som blivit starstruck av mig några dagar tidigare sitta där och formligen lysa. En i biopubliken frågade om filmen blivit väl mottagen fram tills nu. Jag tror vi sa det innan, men vi glömde ju rollspelsnamnet också, så... vi sa att det var första visningen, och ställde frågan tillbaka ”Så, hur mottogs den då?”. Vi fick ytterligare en applåd som svar.

Efter några frågor till så satte storfilmen igång. Vi hade fått höra att den läckte på nätet för ett halvår sen, och därför hade bolaget släppt den på DVD för två veckor sen- något som arrangörerna var sådär glada över. Därför troddes det att många skulle gå ut efter vår film, och då det skulle bli skitsent om vi stannade och såg den så bestämde vi oss för att kila ut. Vi ville ju hinna med att sitta i Vippen och få feedback, ärlig kritik och kanske lite mer berömkickar. Men det verkade som om folk stannade. Och vi följde en av arrangörerna till Vippen, som var stängd. Vi frågade om dom kunde öppna den. Till svar fick vi att det bara var vi som var där, så att ehh... ja.

Vår slutsats var att de uppenbarligen inte såg oss som så Very Important, och kanske att de inte ville att vi skulle dricka upp fler av deras gratisbärs. Men fan, vi hade ju precis haft premiär! Vi fick inte ens möjlighet att tjöta med voluntärerna åtminstone, och alla pubar var typ stängda. Så vi lomade hem till hotellet i en konstigt bitterljuv marsch, där vi påminde oss själva om hur lyrisk publiken varit, och svor över antiklimaxet att gå hem själva efter att ha blivit nekade i dörrn till vår egen efterfest, så att säga.

Vi hade ändå en dag kvar- båda av oss skulle ta ett svintidigt tåg på tisdag morgon, så vi tänkte kryssa runt under måndagen och se om vi kunde hitta någon som sett filmen som ville ge oss feedback. Och se nån film till, och något seminarie.

Hur det gick får ni reda på nästa och sista blogginlägget. Stay... tuned!

P.S Då jag blivit av med min mobil så har jag varit lite dålig på att ta bilder. Dom som blivit har Iain tagit när han har sett en bra bild. Så istället för att få en bild från visningen (vi har fortfarande inte fått materialet som filmades av en dude på fesitvalen) så får ni en bild på postern. Så kan det gå!  

 

Tankar om en Super Hero

Lördagen är inte så händelserik, förutom att vi ser en helt underbar film, "HK- forbidden super hero" från Japan. Så jag tänkte recensera den lite lätt.
 
Är det nånting som japanerna är duktiga på, så är det att komma på totalt urflippade och bindgalna saker inom tv, film och serier, samt inom mycket annat. Den här filmen är ett tydligt exempel. 
 
Som namnet antyder så är det en superhjältefilm, eller snarare en parodi på en, och är baserad på en manga (japansk tecknad serietidning) från tidigt 90-tal. Superhjälten Hentai Kamen, som betyder "Perversa Masken" är till vardags en vanlig blyg skolpojke som inser att han får superkrafter genom att trä på sig ett par använda trosor över ansiktet. Ja, du hörde rätt, så oerhört dum är premissen. Hans mor är dominatrix och hans far var polis, men han själv är han varken pervers eller stark. Men han har sin mammas perversa blod, och sin faders sinne för rättvisa, så när han av misstag råkar ta på sig ett par trosor på ansiktet aktiveras den latenta perversa kraften i hans kropp och han förvandlas till Hentai Kamen. Iklädd, förutom hans "mask", ett par fisknäts-strumpbyxor och slitna gympaskor, och ett par kalsonger han dragit upp över axlarna så att de blir till en borat-mankini, så bekämpar han brott i sin hemstad. 
 
Som sagt, det låter jättelöjligt och plumpt, barnslig humor när den är som värst (hans attacker består av antingen sparkar och slag eller att han trycker kulorna i ansiktet på skurken). Men det är något som gör den här filmen förbannat rolig. Vissa skurkar är helt hysteriskt roliga och välspelade, dialogen är helt skruvad och trots den låga humorn så lyckas den aldrig blir tråkig och repetiv. Om man jämför denna film med sin närmsta släkting i hollywood så skulle det väl bli Scary Movie, en filmserie som är sjukt trist och förutsägbar. Men HK lyckas undvika mycket av dessa problem. Sen är klippningen för det mesta knivskarp vad gäller comic timing, vilket är A och O i en sån här komedi. 
 
En annan sak som jag tycker är fascinerande är att den lyckas med konststycket att inte vara typiskt sexistisk, i min mening. Den är inte anti-sexistisk heller, den liksom lyckas på något knäppt sätt samtidigt undvika och ångvälta igenom allt vad könsroller och sexualitet heter:
Huvudkaraktären tycker inte om att han är pervers, och blir endast Hentai Kamen för att han vill hjälpa folk, men avskyr vad han blir. Tjejen som han är kär i har ett liknande problem- hon tycker inte heller om det perversa, men kan inte hjälpa att bli helt tagen av superhjälten som räddar henne. Hentai Kamen själv är totalt översexualiserad, inoljad med svällande muskler och en perfekt stjärt, men hans poser och rörelsemönster är utmanande sexuella på både ett traditionellt manligt och kvinnligt vis. Men det känns inte som något statement, ingen drift med homosexuella eller liknande. Det bara är, och det är bara skruvat, med en glimt i ögat. Det känns befriande, speciellt från japanerna som ofta är ganska dåliga på det där. 
 
Den lyckas också med ytterligare ett konststycke genom att handla om perversion, utan att vara äcklig eller motbjudande (beroende på ens moralnivåer, såklart). Inga kroppsvätskor eller något åt det hållet. Man skulle nästan, men bara nästan, säga att den är familjevänlig.  
 
Sen är produktionsvärdet någorlunda högt för en sån här film. Det är väldigt mycket effekter, mycket pengar är lagda på sjukt korkade och ofta hysteriskt roliga skämt. 
 
Men det mest roliga är nog världen i sig, framförallt den logik som världen följer. Allt bisarrt känns logiskt. Faktum är att det minst roliga är just "pung i ansiktet" skämten; humorn ligger på helt andra plan också, framförallt dialogen i övrigt. Då trailern inte gör filmen rättvisa så föreslår jag att titta på en scen på youtube. Jag kan säga att en halvfull bio med ganska olika typer av människor skrattade sig igenom hela filmen.
Så se den gärna på en söndag i ditt hem, med dina vänner eller din partner. Men kanske inte med barnen.  
 
Länk till filmklipp som kräver login: http://www.youtube.com/watch?v=7SAvIbyGR70
 

Imorgon berättar jag om visningen av våran film. Stay tuned!

Peter

 

En rätt så fantastisk filmfestival

Det känns som om solen är lite varmare i Lund. Människorna också. Och snyggare. Ölen verkade godare.

Jag har svårt att placera Fantastisk Filmfestival. Dom har hållt på i 19 år, men arrangemanget har ändå känslan av administrativt kaos som kännetecknar en nystartad festival. Men det verkar som många etablerade filmskapare har stor respekt för den. Själv så är jag glad att den finns, och undrar varför det inte finns fler fantastiska filmfestivaler i Sverige. Och i vilket fall har vi fått ett trevligt bemötande.

Jag kom på att jag aldrig nämnde att jag har min kollega, vän och vapendragare Iain Williamson Liljestam med mig – regissören till Tronis. Eller är det kanske jag som är hans vapendragare? Eller så turas vi om att dra varandras vapen? ...vänta nu, nu börjar det låta lite snuskigt. Jag tror jag går vidare med historien.

Jag mötte Iain på en pub vid torget där huvudkvarteret för festivalen låg. Stället öppnade inte förrän klockan 16:00, så det blev ett par öl innan vi kunde få korten som skulle få in oss på vilka filmer vi än ville i mån av plats.

Men det blev lite strul med våra ackrediteringar - kortskrivaren vägrade samarbeta.  Sen köpte vi varsitt program. Sen fick vi reda på att vi skulle få dem gratis, så vi fick tillbaks vår femtilapp och sen ge tillbaks tian vi fått i växel. Det blev en stunds väntande, så vi frågade om tips på var man kan träffa annat filmfolk; nån form av festivalområde. Officiellt så fanns det inget, inofficiellt så hängde folk på "Botulfs" runt hörnet.  Dessutom höll de på att fixa till ett VIP-rum. Låter bra, tänkte vi, och efter en stund så lyckades dom få ut våra kort.

Vi stack till Botulfs började skumma i programmet efter den tänkbara kandidaten som skulle ta vår FFF-oskuld. Innan vi kommit nånvart så kom en av arrangörerna och formligen dumpade en stackars portugisisk filmskaperska på oss. De visste nog inte riktigt vad de skulle göra med henne, men de tog rätt beslut. Hon var lite vilsen, kommen till Sverige vid lunchtid. Vi försökte hjälpa henne med sin vilsenhet, och i processen så övertalade hon oss att gå och se hennes film i ett kortfilmspaket, istället för sci-fi långfilmen "The Machine" som vi lutade åt.
Men när vi skulle gå in i bion så fick vi höra att projektorn dött, så det blev att springa över till sci-fi-rullen ändå. Vi lyckades alltså vara solidariska och samtidigt se filmen som vi egentligen ville se.

Filmen i sig var sjukt snygg. Den hade lite problem med sin storytelling och lite plot-holes som är vanligt för genren. Men det var en lågbudgetproduktion (med utländska mått mätt, här skulle man kalla det en mellanstor budget) som lyckades med konststycket att inte se ut som en lågbudgetproduktion. Utmärkta "data-effekter" och all vardagsteknik, genomskinliga framtidsmobiltelefoner etc, kändes sjukt trovärdiga.

Regissören var på plats med en av skådisarna som också var hans fru. Det visade sig att vi skulle få träffa dem i VIP-rummet senare. Jag är väldigt svag för gratis öl, så humöret var på topp när vi visade varann grejer på laptopen. De fick se de första minuterna av vår film därför att han inte skulle vara kvar på söndag och han blev eld och lågor. När de båda regissörerna grävde in sig i djupa diskussioner om finansiering, teknik och personregi, så försökte jag underhålla hans iranska fru. Jag är inte helt lysande på kallprat, och ofta hörde jag något intressant i regissörsdiskussionen som jag var tvungen att flika in i. Till slut märkte jag att hon nog var van vid situationen att bara sitta och vara med, så jag lät henne vara. Tror inte kallprat var hennes grej heller.  

Gick ut på en cigg med lite arrangörer och volontärer och fick en intressant upplevelse - absolut första gången någon blev starstruck av mig. En volontär, som tidigare hade sålt och sedan gett oss program fick reda på vilken film det var jag var där med, började plötsligt rodna och gömde sig bakom sin kompis. Och hon hade inte ens sett filmen! En udda känsla det där, men väldigt trevlig. Jag var tvungen att ge henne en kram.

Vippen stängdes, och vi gick hem. Det hade varit en bra dag.

// Peter

Sidor