Gästbloggen

Fullmatade dagar

Gårdagens torsdag var en fullmatad dag, som hade sin början med de pitcher som några av deltagarna skulle framföra. Det är alltid intressant att under korta omständigheter få ta del av andras filmprojekt och idéer; att få en inblick i andras processer och hur de ser på mediet film. Det är just det här mötet med andra filmarbetares tankar och idéer som är det fina med sådana här tillställningar såsom Uppsala Talangdagar. Att få möjligheten att träffa och lära känna personer som en annars inte skulle komma i kontakt med. En möjlighet till att finnna nya personer att samarbeta med eller bara att dela ett samtal med. Det är väldigt värdefullt!
 
Under dagen hade vi även ett möte med Andrea Östlund och Andra Lasmanis om hur de tänker kring deras konsulentjobb och vad de ser på när de tar emot ansökningar.  Vi fick träffa producenten och manuskonsulenten Vinca Wiedermann som pratade om vikten av bland annat teamwork, att samarbeta. Efter det följde också ett mingel med bla deltagarna på filmskoledagarna. Det var en fullmatad och rolig dag!
 
Detta heter ju Uppsala Talangdagar och en talang är ett någorlunda laddat ord som, bara genom sin existens, menar att det finns en klar motsats, dvs talanglös. Jag skulle vilja mena på att den uppdelningen är problematisk på så vis att den skapar abstrakta hinder och förväntningar. För vad är en talang? Alla har berättelser inom sig som de kan uttrycka på alla möjliga fantastiska vis, det handlar kanske snarare om förutsättningar. Vilka kulturella uttryck som en haft möjlighet att ta del av under sitt liv och hur till vilken del den erhållna kunskapen stämmer överens med den bild som de som sätter definitionen på talang har av vad som anses som rätt kultur. Alltså, att Talangen (som person) avgörs snarare av det kulturella sammanhanget än att det skulle existera någon naturlig (och objektiv) uppdelning mellan en mer/mindre talangfull person.
 
Med det sagt, vill jag tillägga att jag inte på något vis menar att sådana här träffar är av ondo. De är jätteviktiga och jag är väldigt tacksam att jag fått möjligheten att åka hit! Det är mest det där skapandet av ett Vi och Dem, som begreppet Talang riskerar att medföra, som är det problematiska.
Samtidigt är det också väldigt lätt att götta sig i det hela, att få känna sig lite viktig några dagar och att få saker gratis. Det är ju på ett sätt ganska så skönt att bli sedd som den där "talangen". Glida runt på mingel med ackreditionsbrickan runt halsen. 
 
Det gäller att inte låta den "förtrollande" känslan stiga mig/sig om huvudet. Att göra mig/sig påmind om priviliget att få ta del av detta sammanhang och utrymme.
 
/Niklas Andersson
 
Bild: Niklas presenterar sig genom en bild på Biografen Fyris

Skräckblandad förtjusning inför Uppsala Talangdagar

Snart börjar Uppsala talangdagar. Det känns som lilla julafton! Det gör varje filmfestival. Hur kan något vara så kittlande som film? Det är så mycket nerver – både hihihi och ooiiioiii. Varje gång jag åker på något som talangdagar, filmworkshops, kortfilmstävlingar så känns det som att jag är helt och hållet hemma. Ni vet allt det här med hur klockorna stannar - hihihi. Samtidigt är jag supernervös – ooiiioiii. Helst vill jag sitta inne i den mörka salongen och titta på film. Eller i ett hörn och titta på alla människor. Som Ferdinand. Inte behöva presentera eller prestera. Jag gillar att titta på människor; hur de reagerar och interagerar. Registrera beteenden och komma på nya filmidéer.

Dock är film inget singelarbete och att sitta i ett hörn är kanske inte den bästa aktiviteten på talangdagarna, där ska man ju träffa nya kompisar! Det är en arena för le mingle. En arena för social fobi-exponering. Som filmskapare behöver jag andra – och andra behöver mig. På den senaste le mingle jag utsatte mig för träffade jag min nya filmkollega, Sofia Åström, och det är det bästa som hänt mig på länge. Hon är en sån där genuin person, som tror på att ett plus ett är mer än två och fått mig att verkligen förstå det också. Vi har tillsammans fått saker att hända, idéerna att bli något mer än idéer. Man måste våga släppa på sina idéer och bolla dem med andra för att de ska växa. Just nu har jag många nya projekt på gång där jag behöver träffa andra filmskapare, utbyta idéer och vistas på miljöer med mycket inspiration – för att få saker att hända. Så trots min stora skräck för le mingle känner jag ett stort hopp om att göra det på Uppsala Talangdagar.

 

//Parvin

Uppsala Talangdagar och Pitch 2013

Under kommande dagar får vi höra lite olika röster och tankar i vår blogg. Följ med till Uppsala!

Dagen D

Yes, okay, då var det dags att avhandla den viktigaste delen då, hela anledningen till vår visit och i förlängningen, den här gästbloggen.

Fram till och under dagen D, så hade vi försökt ragga ner så mycket cast och crew vi kunnat till visningen, vilket vid sextiden visade sig ha blivit helt fruktlöst. Det var helt enkelt en dålig tid; helt förståeligt, men jävligt synd. Vi skulle få köra solo. Eller... ja, duo.

Vi hade under dagen försökt luska i hur mycket folk som hade beställt biljett till Tronländaren/Hammer of the Gods, och svaret blev 30 biljetter. Inte så mycket, men det var inte medräknat alla voluntärer och arrangörer som tänkte smita in på sina passérkort. Vi pratade med en av dom som sa att han försökt få dit massa av sina lajvarkompisar i Malmö (en av våra mest förväntansfulla målgrupper) men som fick skita it för att de inte skulle hinna sista tåget hem igen.

Timmarna gick, och en morgon som börjat totalt onervöst ökade i ett crescendo under dagen hos mig och regissör'n, som slutade med att slängda in oss i en katarsisk presentation av filmen framför de 30+ biobesökarna som skulle se och bedöma det som vi har slösat/investerat så mycket tid på/i.

Vi är inte helt värdelösa på att tala inför folk, och då vi blivit lovade en Q&A (questions & answers) efteråt, så höll vi den kort. Vi fick köra den på engelska, men om det var nån som inte talade svenska därinne, ja, det får vi nog aldrig reda på. I vår hets att få klart introduktionen och samtidigt få med allt det viktiga, så glömde vi att säga vad rollspelet hette som vi baserat filmen på, vilket en alert kille i publiken som visste mycket väl vad det hette, noterade och frågade om. Så att vi skulle säga det, ifall nån inte visste.

Så jag antar att ni förstår att många därinne visste precis vad som hände, och var kanske lika spända som vi. Haha, eller nä, knappast va? Både jag och Iain satt som på nålar medan vi tittade på den hysteriskt roliga vinjetten som årets FFF har. Men vet ALDRIG med teknik, det finns alltid risken att det strular. Jag hörde både min egen och Iains enorma suck av lättnad då första frame dök upp på silverduken, och de familjära pingande ljuden från Fish and Elephants vinjett ur högtalarsystemet.

Nu är det över. Filmen har börjat, men nu är det över. I alla fall den -här- oron.

Det var riktigt nice att se den på bio, det var ju första gången någon av oss har gjort det. Då vår film inte är en komedi, som man hör direkt om folk gillar den, så var det väldigt svårt att avgöra om folk satt och sov eller inte. Men när det klingade ett litet skratt genom salongen under den enda replik i filmen som är någotsånär humoristisk, så insåg vi att folk måste ändå vara rätt inne i den.

Vi fick applåder under eftertexterna, och en till när vi gick ner för att ta emot frågor.

Frågorna var roliga och relevanta, och det märktes på många leenden att filmen hade gått hem. Jag såg tjejen som blivit starstruck av mig några dagar tidigare sitta där och formligen lysa. En i biopubliken frågade om filmen blivit väl mottagen fram tills nu. Jag tror vi sa det innan, men vi glömde ju rollspelsnamnet också, så... vi sa att det var första visningen, och ställde frågan tillbaka ”Så, hur mottogs den då?”. Vi fick ytterligare en applåd som svar.

Efter några frågor till så satte storfilmen igång. Vi hade fått höra att den läckte på nätet för ett halvår sen, och därför hade bolaget släppt den på DVD för två veckor sen- något som arrangörerna var sådär glada över. Därför troddes det att många skulle gå ut efter vår film, och då det skulle bli skitsent om vi stannade och såg den så bestämde vi oss för att kila ut. Vi ville ju hinna med att sitta i Vippen och få feedback, ärlig kritik och kanske lite mer berömkickar. Men det verkade som om folk stannade. Och vi följde en av arrangörerna till Vippen, som var stängd. Vi frågade om dom kunde öppna den. Till svar fick vi att det bara var vi som var där, så att ehh... ja.

Vår slutsats var att de uppenbarligen inte såg oss som så Very Important, och kanske att de inte ville att vi skulle dricka upp fler av deras gratisbärs. Men fan, vi hade ju precis haft premiär! Vi fick inte ens möjlighet att tjöta med voluntärerna åtminstone, och alla pubar var typ stängda. Så vi lomade hem till hotellet i en konstigt bitterljuv marsch, där vi påminde oss själva om hur lyrisk publiken varit, och svor över antiklimaxet att gå hem själva efter att ha blivit nekade i dörrn till vår egen efterfest, så att säga.

Vi hade ändå en dag kvar- båda av oss skulle ta ett svintidigt tåg på tisdag morgon, så vi tänkte kryssa runt under måndagen och se om vi kunde hitta någon som sett filmen som ville ge oss feedback. Och se nån film till, och något seminarie.

Hur det gick får ni reda på nästa och sista blogginlägget. Stay... tuned!

P.S Då jag blivit av med min mobil så har jag varit lite dålig på att ta bilder. Dom som blivit har Iain tagit när han har sett en bra bild. Så istället för att få en bild från visningen (vi har fortfarande inte fått materialet som filmades av en dude på fesitvalen) så får ni en bild på postern. Så kan det gå!  

 

Tankar om en Super Hero

Lördagen är inte så händelserik, förutom att vi ser en helt underbar film, "HK- forbidden super hero" från Japan. Så jag tänkte recensera den lite lätt.
 
Är det nånting som japanerna är duktiga på, så är det att komma på totalt urflippade och bindgalna saker inom tv, film och serier, samt inom mycket annat. Den här filmen är ett tydligt exempel. 
 
Som namnet antyder så är det en superhjältefilm, eller snarare en parodi på en, och är baserad på en manga (japansk tecknad serietidning) från tidigt 90-tal. Superhjälten Hentai Kamen, som betyder "Perversa Masken" är till vardags en vanlig blyg skolpojke som inser att han får superkrafter genom att trä på sig ett par använda trosor över ansiktet. Ja, du hörde rätt, så oerhört dum är premissen. Hans mor är dominatrix och hans far var polis, men han själv är han varken pervers eller stark. Men han har sin mammas perversa blod, och sin faders sinne för rättvisa, så när han av misstag råkar ta på sig ett par trosor på ansiktet aktiveras den latenta perversa kraften i hans kropp och han förvandlas till Hentai Kamen. Iklädd, förutom hans "mask", ett par fisknäts-strumpbyxor och slitna gympaskor, och ett par kalsonger han dragit upp över axlarna så att de blir till en borat-mankini, så bekämpar han brott i sin hemstad. 
 
Som sagt, det låter jättelöjligt och plumpt, barnslig humor när den är som värst (hans attacker består av antingen sparkar och slag eller att han trycker kulorna i ansiktet på skurken). Men det är något som gör den här filmen förbannat rolig. Vissa skurkar är helt hysteriskt roliga och välspelade, dialogen är helt skruvad och trots den låga humorn så lyckas den aldrig blir tråkig och repetiv. Om man jämför denna film med sin närmsta släkting i hollywood så skulle det väl bli Scary Movie, en filmserie som är sjukt trist och förutsägbar. Men HK lyckas undvika mycket av dessa problem. Sen är klippningen för det mesta knivskarp vad gäller comic timing, vilket är A och O i en sån här komedi. 
 
En annan sak som jag tycker är fascinerande är att den lyckas med konststycket att inte vara typiskt sexistisk, i min mening. Den är inte anti-sexistisk heller, den liksom lyckas på något knäppt sätt samtidigt undvika och ångvälta igenom allt vad könsroller och sexualitet heter:
Huvudkaraktären tycker inte om att han är pervers, och blir endast Hentai Kamen för att han vill hjälpa folk, men avskyr vad han blir. Tjejen som han är kär i har ett liknande problem- hon tycker inte heller om det perversa, men kan inte hjälpa att bli helt tagen av superhjälten som räddar henne. Hentai Kamen själv är totalt översexualiserad, inoljad med svällande muskler och en perfekt stjärt, men hans poser och rörelsemönster är utmanande sexuella på både ett traditionellt manligt och kvinnligt vis. Men det känns inte som något statement, ingen drift med homosexuella eller liknande. Det bara är, och det är bara skruvat, med en glimt i ögat. Det känns befriande, speciellt från japanerna som ofta är ganska dåliga på det där. 
 
Den lyckas också med ytterligare ett konststycke genom att handla om perversion, utan att vara äcklig eller motbjudande (beroende på ens moralnivåer, såklart). Inga kroppsvätskor eller något åt det hållet. Man skulle nästan, men bara nästan, säga att den är familjevänlig.  
 
Sen är produktionsvärdet någorlunda högt för en sån här film. Det är väldigt mycket effekter, mycket pengar är lagda på sjukt korkade och ofta hysteriskt roliga skämt. 
 
Men det mest roliga är nog världen i sig, framförallt den logik som världen följer. Allt bisarrt känns logiskt. Faktum är att det minst roliga är just "pung i ansiktet" skämten; humorn ligger på helt andra plan också, framförallt dialogen i övrigt. Då trailern inte gör filmen rättvisa så föreslår jag att titta på en scen på youtube. Jag kan säga att en halvfull bio med ganska olika typer av människor skrattade sig igenom hela filmen.
Så se den gärna på en söndag i ditt hem, med dina vänner eller din partner. Men kanske inte med barnen.  
 
Länk till filmklipp som kräver login: http://www.youtube.com/watch?v=7SAvIbyGR70
 

Imorgon berättar jag om visningen av våran film. Stay tuned!

Peter

 

En rätt så fantastisk filmfestival

Det känns som om solen är lite varmare i Lund. Människorna också. Och snyggare. Ölen verkade godare.

Jag har svårt att placera Fantastisk Filmfestival. Dom har hållt på i 19 år, men arrangemanget har ändå känslan av administrativt kaos som kännetecknar en nystartad festival. Men det verkar som många etablerade filmskapare har stor respekt för den. Själv så är jag glad att den finns, och undrar varför det inte finns fler fantastiska filmfestivaler i Sverige. Och i vilket fall har vi fått ett trevligt bemötande.

Jag kom på att jag aldrig nämnde att jag har min kollega, vän och vapendragare Iain Williamson Liljestam med mig – regissören till Tronis. Eller är det kanske jag som är hans vapendragare? Eller så turas vi om att dra varandras vapen? ...vänta nu, nu börjar det låta lite snuskigt. Jag tror jag går vidare med historien.

Jag mötte Iain på en pub vid torget där huvudkvarteret för festivalen låg. Stället öppnade inte förrän klockan 16:00, så det blev ett par öl innan vi kunde få korten som skulle få in oss på vilka filmer vi än ville i mån av plats.

Men det blev lite strul med våra ackrediteringar - kortskrivaren vägrade samarbeta.  Sen köpte vi varsitt program. Sen fick vi reda på att vi skulle få dem gratis, så vi fick tillbaks vår femtilapp och sen ge tillbaks tian vi fått i växel. Det blev en stunds väntande, så vi frågade om tips på var man kan träffa annat filmfolk; nån form av festivalområde. Officiellt så fanns det inget, inofficiellt så hängde folk på "Botulfs" runt hörnet.  Dessutom höll de på att fixa till ett VIP-rum. Låter bra, tänkte vi, och efter en stund så lyckades dom få ut våra kort.

Vi stack till Botulfs började skumma i programmet efter den tänkbara kandidaten som skulle ta vår FFF-oskuld. Innan vi kommit nånvart så kom en av arrangörerna och formligen dumpade en stackars portugisisk filmskaperska på oss. De visste nog inte riktigt vad de skulle göra med henne, men de tog rätt beslut. Hon var lite vilsen, kommen till Sverige vid lunchtid. Vi försökte hjälpa henne med sin vilsenhet, och i processen så övertalade hon oss att gå och se hennes film i ett kortfilmspaket, istället för sci-fi långfilmen "The Machine" som vi lutade åt.
Men när vi skulle gå in i bion så fick vi höra att projektorn dött, så det blev att springa över till sci-fi-rullen ändå. Vi lyckades alltså vara solidariska och samtidigt se filmen som vi egentligen ville se.

Filmen i sig var sjukt snygg. Den hade lite problem med sin storytelling och lite plot-holes som är vanligt för genren. Men det var en lågbudgetproduktion (med utländska mått mätt, här skulle man kalla det en mellanstor budget) som lyckades med konststycket att inte se ut som en lågbudgetproduktion. Utmärkta "data-effekter" och all vardagsteknik, genomskinliga framtidsmobiltelefoner etc, kändes sjukt trovärdiga.

Regissören var på plats med en av skådisarna som också var hans fru. Det visade sig att vi skulle få träffa dem i VIP-rummet senare. Jag är väldigt svag för gratis öl, så humöret var på topp när vi visade varann grejer på laptopen. De fick se de första minuterna av vår film därför att han inte skulle vara kvar på söndag och han blev eld och lågor. När de båda regissörerna grävde in sig i djupa diskussioner om finansiering, teknik och personregi, så försökte jag underhålla hans iranska fru. Jag är inte helt lysande på kallprat, och ofta hörde jag något intressant i regissörsdiskussionen som jag var tvungen att flika in i. Till slut märkte jag att hon nog var van vid situationen att bara sitta och vara med, så jag lät henne vara. Tror inte kallprat var hennes grej heller.  

Gick ut på en cigg med lite arrangörer och volontärer och fick en intressant upplevelse - absolut första gången någon blev starstruck av mig. En volontär, som tidigare hade sålt och sedan gett oss program fick reda på vilken film det var jag var där med, började plötsligt rodna och gömde sig bakom sin kompis. Och hon hade inte ens sett filmen! En udda känsla det där, men väldigt trevlig. Jag var tvungen att ge henne en kram.

Vippen stängdes, och vi gick hem. Det hade varit en bra dag.

// Peter

Följ med till Fantastisk Filmfestival Peter Henningson bloggar

Om fantasyfilm på en fantasyfestival... eller en Fantastisk Film på en Fantastisk Filmfestival. Eller? 

 
Ja, shit. Ett och ett halvt års slit- nervositet, glädje, ångest, medgångar, motgångar, blod, svett, tårar och skratt. Lite drygt så. 
 
Att visa sin film för första gången för publik, större publik, offentligt, är något av det jobbigaste som finns. För det finns alltid, alltid en risk att den blir mestadels ratad, hånad; en besvikelse. Eller en succé, som öppnar hela världens dörrar. Eller en sån där film som man glömmer fem minuter efter man sett den. Vilket också är rätt trist, efter alla sena nätter, och ovan nämnda berg-och-dal bana som ligger bakom nästan alla filmprojekt, stora som små. 
 
Denna oro är inget du kan köpa dig ur, heller. Även de största hollywoodfilmer med de största budgetarna med de kändaste skådisarna och de duktigaste filmskaparna, kan floppa totalt: det har vi alla sett. Och en film som är mer eller mindre en mobilkamera i tio minuter kan vinna otaliga priser. Eller youtube-views. Ära och berömmelse. Spott och spe. Det är det som är det vackra och hemska med film, och konsten att göra den. 
 
Kanske dags att presentera sig då, antar jag: Peter Henningsson, och jag är en av producenterna av vikingafantasykortfilmenDrakar och Demoner - Tronländaren, som ska visas för första gången för publik på Fantastisk FilmFestival i Lund. Jag bloggar som motprestation för att jag fått lite slantar för resa och logi av FilmCloud, men det är en uppgift jag formligen slängde mig över. Sånt här är ju asball. Lite foton, kanske något filmklipp, och så ska jag försöka ta en massa kort med hjärnan, polaroidbilder av text, som jag ska försöka kondensera in den är lilla tempbloggen.
 
Mer åt faktahållet då: Tronländaren ska vara förfilm till en annan vikingafilm, Hammer of the Gods, från England, om jag uppfattat det hela rätt. Men jag har en stor känsla av att "Tronis" kommer att vara huvudfilmen för många där. Vi har varit fokus i många tidningsartiklar ända sen innan inspelning ens börjat, och en snackis i många rollspelskretsar. Drakar och Demoner är helt okänt för en stor del av befolkningen, men för en förvånande stor del så ligger det gamla rollspelet väldigt nära hjärtat. Vi har blivit kontaktade under hela produktionen av diverse skådisar, animatörer och historiska fäktningssällskap som bara absolut måste vara med på ett hörn, därför att Drakar och Demoner har betytt så mycket för dem. Ett stort ansvar läggs på ens axlar, och det ligger fortfarande kvar. På söndag så får vi se vad en förhoppningsvis någorlunda ansenlig skara kommer tycka vad vi gjort av det. 
 
Därför valde vi denna festivalen då- det är Sveriges största filmfestival inom genren "Fantastic", vilket är den internationella termen för fantasy, sci-fi, skräck och annan genrefilm som inte faller inom ramarna för de traditionella festivalerna. Så här borde vår film ju trivas ganska bra. Festivalen i sig är kopplad till ett större europeiskt nätverk, så vinner man ett visst pris här, så kan man gå vidare i europatävlingen och vinna där. Och det är ju en sån där typisk bra grej. 
 
Som sagt, jag kommer blogga varje dag fram till och med måndag eller tisdag nästa vecka, om festivalen i sig, och sen om visningen och reaktionerna på den, och lite annat sköj kanske. Blir visningen en besvikelse eller en succé? Eller inget av det? Är det lika spännande för er som för oss? 
 
Just ja, jag lovade att inte bli för långrandig, så jag kapar här. Jag har fler bloggdagar och tänker inte göra slut på allt att säga på första dagen. 
 
Och vill ni komma ner och filmfestivala med oss så är ni välkomna! Info om festivalen hittas på: www.fff.se och här kan ni även köpa biljetter till vår film som går 22:30 på söndag den 29:e september. Info om visningen i sig från festivalens sida hittar ni här:www.fff.se/blogg/2013/09/vikingaspecial/
 
Och för att avsluta länkfesten så har du facebooksidan för Tronis här: www.facebook.com/tronlandaren - finns lite skoj bakommaterial och sånt.
 
Värt att notera då, för att se Tronländaren så måste man alltså köpa biljetten till Hammer of the Gods. Men man måste inte seHammer of the Gods. Dom har inte pilbågsvakter som skjuter en om man går för tidigt, trots att det hade vart lite kul.
 
So, I'll be back, stay tuned, etc.

Gala och prisutdelning

Igår var det middag, fest och prisutdelning. Det blev inget pris för "Annalyn" tyvärr. Men jag hänger inte läpp, utan är fortfarande bara väldigt glad över att ha fått visa filmen här på festivalen. Det känns fint och hedrande.

Här är vinnarna

Best Nordic Documentary Award – "The Act of Killing" av Joshua Oppenheimer (medregissörer: Christine Cynn and Anonymous)
Best Nordic Short Film Award – "On Suffocation" av Jenifer Malmqvist
Best New Nordic Voice Award – "A World Not Ours" av Mahdi Fleifel

Läs mer om filmerna och juryns motiveringar här.

Jag är väldigt glad att "On Suffocation" (som jag skrev om igår efter att ha sett den) vann priset för bästa kortfilm. Det var den värd alla gånger! Tyvärr delades det inte ut några hedersomnämnanden i någon av kategorierna (vilket festivalen brukar göra, så det var konstigt och tråkigt). Men jag ger mina egna hederspris i kortfilmssektionen till "Ta av mig" och "Emergency Calls". I min kategori New Nordic Voices går så klart hedersomnämnandena till "Annalyn" ;) och "I've Been Here". I dokumentärfilmssektionen ger jag det till "Palme" - för den är faktiskt riktigt jäkla bra! (P.S. Jag har inte sett "Nowhere Home" ännu, men kan gissa att den också hade fått ett om jag hade gjort det...) Blir bio i höst för att se den istället.

Här är lite bilder från middagen och festen. Jag hade supertrevligt bordssällskap av bland annat Anna Weitz, dokumentärfilmare och producent som är en del av filmkollektivet Råfilm.

 
 
 
   
   

Detta var mitt sista blogginlägg för idag åker jag hem till Göteborg (för er som inte vet så är jag både Stockholmare och Göteborgare numera och bor och jobbar 50/50 i båda städerna)

Jag tackar Nordisk Panorama för att ha bjudit in mig till festivalen. Det har varit trevligt och bra uppstyrt. Jag har dock en önskan för nästa års festival: att de återinför att visa filmerna minst två gånger. I år hade de dragit ner på visningstillfällena för varje film till endast en gång (!) så missade man en visning så var det kört. Alla tips på bra filmer som folk hade sett kunde man inte gå och se efteråt, för att de redan hade visats sin enda gång. Så festivalansvariga - skärpning med detta nästa år! Vi vill ju se mycket film!

Jag vill också tacka FilmCloud så klart som stöttat mig.

Hoppas att ni som följt bloggen har gillat det.
Tack och hej för mig!

// Maria

On Suffocation

På förmiddagen idag tittade jag på lite kortfilmer i tävlingssektionen "Best Nordic Short Film". En storfavorit som jag tycker att man bör se om man får chansen är Jenifer Malmqvists kortfilm "On Suffocation". En ordlös film som berättar så mycket. Två män, i ett odefinierat land men troligtvis någonstans i Mellanöstern, ska hängas. Deras brott är att de är älskare. På några få minuter lyckas filmskaparna greppa tag om publiken och skoningslöst få den att tänka efter. Och reflektera över hur vi egentligen behandlar våra medmänniskor.

// Maria

Bilder från fest hos Auto Images

Igår kväll bjöd Malmöbaserade produktionsbolaget Auto Images in till fest i sin lokal. Ett litet, men mysigt ställe. Här kommer lite bilder från kvällen. // Maria

 

Sidor