Gästbloggen

Efter Berlinale började det dyka upp en hel del intressant i min mailbox

Filmare lämnar Sverige!

Gisela är en av dem. Läs hennes blogg om olika program runt om i Europa.

Flyern från Berlin hade legat i vårt klassrum flera dagar och förmodligen var det bara jag som hade läst den. En kylig och mörk höstkväll satte jag mig framför datorn, knappade in adressen och fyllde i formuläret på nätet. Jag visste knappt vad det var jag anmälde mig till eller vad det innebar, men jag var nyfiken.

Så kom beskedet. Jag hade blivit antagen till Berlinale Talent Campus. Någon från SFI ringde och tipsade om att jag kunde söka resebidrag från dem. Det gjorde jag och fick det beviljat, sen var det bara att åka.

Väl i Berlin blev jag överrumplad av atmosfären och alla människor. Platsen flödade av kreativitet och skaparglädje. Det var så himla bra stämning och allt var så välorganiserat med boende, filmvisningar, workshops och så vidare.

Jag hade varit intresserad av film så länge jag kunde minnas och gjort några kortfilmer innan filmutbildningen på Katrinebergs Folkhögskola, men aldrig tidigare befunnit mig i den här typen av sammanhang. Det var en fantastisk möjlighet att knyta kontakter, men jag förstod nog inte då vad det skulle kunna leda till. Jag lät mig mest njuta av att vara där och inspireras av alla föreläsare och av de andra deltagarna.

När jag ser tillbaka på veckan i Berlin så fylls jag av energi. Jag kan samtidigt önska att jag hade väntat lite och åkt några år senare när jag hade mognat lite mer i min roll som filmare. Jag hade nog fått ut mer nu.

Interakclja i Serbien

Efter Berlinale började det dyka upp en hel del intressant i min mailbox. Någon gång under våren 2009 kom det ett mail som fångade mitt intresse lite extra. Det var från en organisation iSerbien som bjöd in 20 filmare för att tillsammans i team om 5 göra dokumentärfilmer kring ett givet tema. Förutom att spela in film gjorde vi utflykter, umgicks och festade. Vi var även tvungna att presentera det land vi kom ifrån på torget i den lilla staden Požega där vi befann oss.

En av filmarna jag mötte i Serbien berättade för mig om Cinemadamare i Italien och hur himla kul det var och att alla som gillar film borde åka dit.

Cinemadamare i Italien

Cinemadamare påstår själva att de är världens största filmläger för unga filmare. Om det är sant kan jag inte svara på, men det pågår hela sommaren och varje vecka åker en till en ny ort, både små byar och stora städer. Ju längre en stannar under sommaren ju större återbetalning får en på sin flygbiljett. På Cinemadamare bildar en varje vecka team som tillsammans gör en eller flera filmer. Veckan avslutas med en filmvisning på torget där en befinner sig och de två bästa filmerna från veckan belönas med 200 respektive 100€. Många som jag träffade där hade varit där tidigare år. Vissa kom tillbaka som team, men en kunde också bilda nya team varje vecka eller som jag som hoppade mellan flera olika team.

Innan jag åkte till Italien hade jag ansökt till ett NisiMasa projekt. För er som är unga och håller på med film och inte känner till NisiMasa, gå genast in och like:a deras sida på Facebook. De samarbetar med flera olika filmorganisationer, har bra koll på filmvärlden i Europa och anordnar flera spännande workshops bland annat den jag var med på.

Projektet kallades Istanbul Express och var en dokumentärfilmsworkshop som utforskade ämnen kring identitet och ”no boarders”. 45 filmare deltog uppdelade på 3 olika rutter med 3 personer i varje team. Sista veckan anlände samtliga till Istanbul där vi färdigställde filmerna och hade stor premiärvisning.

Jag rekommenderar verkligen alla att ta chansen att delta i ett internationellt filmsamarbete. Det är givande på så många sätt. Du lär dig samarbeta, får ta del av andras kunskaper, knyter kontakter och får vänner över hela världen. Det kan leda till samproduktioner som hos två vänner till mig som möttes i Italien, en från Pakistan och en från England som just nu håller på att spela in långfilm tillsammans i Pakistan. Jag själv har fått erbjudanden om att bland annat jobba med TV i Serbien och att filma reklam i Portugal.

Filmarna på Istanbul Express

I somras fick jag slutligen chansen att åka till FEST Festival i Portugal och delta i deras Training Ground. Jag har känt till festivalen och velat besöka den sedan 2010, men har inte kommit iväg förens nu.

Till FEST kommer ungefär 400 filmare och en stor del går ut på att nätverka. Alla var så väldigt öppna och det var lätt att mingla runt. FEST inleds med ett stort speed meeting som så gott som alla som är på plats är med i. Det spelar ingen roll om du precis har börjat en filmutbildning eller har vunnit en Oscar, både deltagare och de som är där som föreläsare ställer sig i ringen och tar ett steg åt höger eller vänster när signalen ljuder och presenterar sig för nästa person.

Mingel under FESTFilm knyter samman människor från olika bakgrunder och jag upplever att ambition och motivation är något som det finns gott om i sammanhangen som jag beskrivit. Oavsett vad du har för mål eller om du deltar utan mål så kommer du komma hem med någonting, en ny kollega, nya kunskaper, nya erfarenheter, ödmjukhet och en massa inspiration.

Gisela Ritzén

Utdrag från filmen som jag fotade under Istanbul Express.

I'm not here from Gisela Ritzén on Vimeo.

Gisela Ritzén har för FilmClouds räkning gjort en kartläggning och sammanställning av olika program, workshops och filmläger som erbjuds framförallt runt om i Europa. Du kan även möta henne och andra filmare i panelen Filmare åker ut! under Västsvenska Filmdagarna. Läs mer...

Det gjorde ont och det kändes viktigt.

Kort rapport från FILM:15

...något med Una semana solos som gör att jag känner mig som glad och galen och som om det bara går att säga ja! ja! exakt så!

Att lyssna på den argentinska regissören Celina Murga när hon berättar om sin film Una semana solos och se klipp från filmen. Jo, det var intressant också att se hennes film Ana y los otros, om Ana som återvänder tlll sin hemstad efter att ha flyttat till Buenos Aires, och det var intressant att höra henne prata om andra filmer, om sitt filmskapande i allmänhet och att se klippen från hennes dokumentär Escuela normal. Men det är något med Una semana solos (jag vågar skriva det även om jag ännu inte sett hela filmen) som gör att jag känner mig som glad och galen och som om det bara går att säga ja! ja! exakt så! Filmen handlar om ett antal barn i en gated community och klippen Murga visar från filmen skildrar hur Juan, vars syster jobbar hos en av familjen i området, kommer och hälsar på. Murga berättar att hennes ingång i temat är Den Isolerade Platsen. I de här fallet detta gated community, genomkorsat av klasstematik/-problematik/-motsättningar/-våld. En isolerad plats där egna regler gäller, outtalade men kända av alla. Hon jämför den här platsen med den lilla staden där hon växte upp, just isoleringen, och hur platsen gör något med människorna som är på den.

När Juan kommer in i trädgården, med den stora swimmingpoolen, händer något, det blir som en spricka. Det är som om Juan, på grund av reglerna, på grund av klassamhällets organisering absolut inte kan existera på den Platsen. Han måste sjunka genom jorden, försvinna, och han gör det genom att dyka ner under vattenytan precis innan klipp till ny scen. Det är inte uttalat att han inte är välkommen. Det är bara det att hans närvaro möts med tystnad. Det går inte att säga något. De andra barnen vid poolen kan inte relatera till honom. Istället för tal finns blickarna. Samtidigt som Juan inte kan vara där, är han extremt närvarande, så att ingen kan ta blicken ifrån honom.

De korta scenerna vi får se fascinerar mig enormt och jag tänker: Det är det här jag vill göra! Jag har tänkt så mycket på situationer som liknar den här. Vad som händer med personer, deras kroppar och det som deras bär i sig, när de kommer till och befinner sig på vissa platser. Vem som kan vara, på ett självklart sätt, på vilka platser. Hur barn relaterar till samhällsstrukturer. Hur tystnad talar. Hur blickar gör ont. Om det hade varit så att resten av helgen var skittråkig (den var inte det! söndagens fokus på klipprocesser var också spännande!) hade det ändå varit värt att åka till Stockholm bara för de här korta klippen och pratet om dem. Jag längtar efter att se resten av filmen. Och jag är rädd för att göra det. Kanske har jag missuppfattat helheten genom delarna. Men det kanske inte gör något. För just det här lilla, gjorde något med mig. Det gjorde ont och det kändes viktigt.

Det gav massor med energi till att fortsätta arbeta med film, trots att det ibland är kämpigt.

Dokumentärfilmsseminarium på Katrinebergs Folkhögskola med Carl Javér och Cecilia Lidin

Över en helg kom filmskapare från flera olika städer och samlades entusiastiskt kring diskussioner om dokumentärfilm. På fredagen presenterade vi våra egna filmer som alla befann sig i olika stadier i processen med olika dilemman och frågor. Eftersom filmämnena var vilt spridda fanns det mycket olika tips att ta in med feedback från flera olika håll och synsätt.  

På plats fanns också Cecilia Lidin från SFI för att ge oss tips och idéer för att komma vidare och underlätta finansieringen. Hon betonade att det är främst hur filmen berättas som gör den unik och ökar chansen till finansiering och att det där finns möjligheter att nischa sig. Här fick vi också chansen att ställa frågor på djupet om idéers styrkor och svagheter finansieringsmässigt. 

Carl Javér om sin film "Freak Out"Carl Javér höll på lördagen en workshop baserad på hans senaste film Freak out! Det var något av det mest lockande med hela träffen, för hans kreativa berättarteknik är uppfriskande och utmanar det klassiska dokumentärformatet. Carl visade egna tips och tekniker från sitt filmskapande samtidigt som han lät oss applicera dessa tekniker på oss själva, genom att vi fick borra igenom våra egna projekt på ett konstruktivt och roligt sätt. 

Det var helt klart en bra workshop med intressanta människor som gav oss energi att arbeta vidare!

Paulina Witte och Argavan Agida

 

TV is the new film?

Anna Nygren rapporterar från TV Drama Vision på Göteborg Film Festival

Jag var med som en av FilmCouds representater på Göteborgs Filmfestivals TV-Drama-Vision, två dagars seminarium om teve, mest nordisk teve, tevedrama, visioner och nyheter. Seminariets slogan är ”TV Is the New Film” – vilket kanske känns som en gammal slogan, eller en jag hört förut, och detta med något-jag-hört/sett-förut, präglade tyvärr en ganska stor del av upplevelsen. 

Jag har ingen gigantisk erfarenhet av teve – jag har skrivit manus för en webb-serie (som inte var så särskilt bra, men som ändå gav mersmak och fick mig att tänka att det går att göra kul grejer i det formatet) – och min förhoppning var att få inspiration och nya idéer. Men, som sagt, en hel del kändes inte så nytt. Ett flertal projekt, från de nordiska länderna, presenterades, och ett genomgående tema var ”nordic noir” – deckarserier, där de flesta kvinnliga rollerna var döda, och där ett antal män löser mysteriet med hur de mördades. Försvunna barn var ett annat populärt tema. Detta är 2014, och det känns väldigt frustrerande och provocerande. Jag kan också bli provocerad av just det ”nordiska”, eller ”scandi love” som någon uttryckte det – som känns 1, som en snedvriden bild av något som i grunden bara kan vara en konstruktion, och 2, framställs som något eftersträvansvärt (långa, blonda, unga, döda kvinnor… eh…). Som tur är verkar jag inte vara ensam i min frustration, flera jag pratar med uttrycker samma sak. Och att bonda genom att vara kritisk är ju alltid en bra grej – kanske kan det vara nån sorts möjlighet till framsteg (även om jag just då var tvungen att tröstkolla tre Buffy-avsnitt mitt i natten). 

Också på den fysiska scenen dominerar männen bland de levande. En del män är dock ganska kul. Två intervjuer med producenten Andy Harris och manusförfattaren Tony Grisoni är intressanta – särskilt den med Grisoni. Jag skriver upp citat som: ”jag hatar auteurer”, ”producenter är bra för dom bjuder på middag”, ”jag försökte göra research men det gick inte så bra att prata med polisen så jag gav upp”, ”en icke-linjär struktur är närmare hur en upplever livet”. Men mest fascinerad blir jag dock över hur både Grisoni och Harris bara pratar på, och allt verkar så himla avslappnat och kul och jag tänker att hade det varit jag hade det varit väldigt tråkigt att lyssna på eftersom jag antingen bara är tyst eller börjar babbla om osammanhängande saker och råkar säga saker jag verkligen inte menar… 

Första dagens kväll får jag en chans att öva på mina prat-skills. Då är det nån sorts buffé på Riverton hotel. Jag tänker mest på att jag har fula skor och genomblöt jacka och att det känns så fel där. Sen sitter jag hela kvällen vid ett bord med folk jag redan känner och äter gratismat (logiken på dessa tillställningar verkar vara: när vi verkligen vet att de som kommer kan betala för sin mat och sin alkohol, då får de hur mycket som helst, gratis – lyxigt och äckligt). 

Jag tänker innan att det är bra att veta hur branschen ser ut – men när jag sitter där så vill jag hellre förbli ovetande. Och jag inser att det här med bransch, pengar, sälja saker, länder och samarbeten, är nog inte min grej. Så jag lär mig skriva med vänsterhanden under dag två. Fram till seminariet om transmedia. Där ett antal projekt presenteras. Jag har aldrig riktigt fattat vad transmedia är, och jag vet fortfarande inte om jag fattar, men det verkar vara berättelser/världar/personer, som finns på olika plattformar, som bloggar, pinterest-konton, teveserier, böcker, twitter-konton, filmer. Och där det handlar mycket om interaktivitet. Det verkar kul och peppigt. Projekten som presenteras handlar också om annat än döda kvinnor och deppiga manliga poliser i fjällandskap – de handlar om hämnd, löpning, dj:ing och spöken – det är kul och peppigt.

Anna

 

Farväl Festivalen, för denna gång!

Då var det dags för sista inlägget, det har varit grymt kul och givande att få möjligheten till att se massa film under festivalen, fundera över filmerna man ser och skriva ner det för er som läst.

Det nästsista jag gjort nu under festivalen var att jag åkte till Frilagret i lördags för en filmdag av KulturUngdom, då dom visade film och hade samtal med skaparna. Det jag tog till mig mest var samtalen mellan skaparna, det var både underhållande och givande samtal. Det var blandat av enkla svar om deras film, men samtalen gick också in på djupare vatten om problem i samhället bl.a. Det är kul att unga filmare får chansen att prata om sina filmer framför publik.

Det sista som det blev för mig var att se examensfilmerna från Akademin Valand, dessa var uppdelade i två pass med tre filmer vardera.

Pass 1 innehöll:

Allt vi delar
Två arborister, Samir och Sara, får i uppdrag att fälla ett friskt träd på en familjs bakgård. Varför trädet ska fällas är till en början helt obegripligt, men allt eftersom klarnar bilden av det tragiska orsakssambandet.

Under Barcelonas korta kjol
När Clara var 19 år var hon på semester i Barcelona. Där våldtogs hon av Hugo. Sex år senare reser hon tillbaka tillsammans med två vänner för att söka upp honom. Utan att ge avkall på sin humor och självdistans närmar sig Clara Olausson minnet av en fruktanvärd upplevelse.

Lys
Ett oförklarligt ljusfenomen har lockat filmaren Jesper Brodersen till Hessdalen i Norge. Genom en expedition där vetenskap och konst låter sig förenas på ett underhållande sätt ställs frågor om hur man förhåller sig till det oförklarliga.

Pass 2 innehöll:

Du slickar mig aldrig
Regissören Fanni Metelius axlar själv huvudrollen i en film där en relation går mot sitt slut. Med ett personligt tilltal ställs frågor kring intimitet, sexualitet och relationer.

Sånger från den bortglömda grunden
I en undersökande och poetisk dokumentär skildras likheter och skillnader mellan Aremo i Uganda och Ställberg i Sverige, två gruvsamhällen i olika faser och situationer.

Blissness
Blissness är ett experimentellt science fiction-drama om sinnlig njutning och andlig stimulans i totalitära tider. Oväntade karaktärer och kraftfulla budskap levereras i en pilot till en serie i cyberspace.

 

Om jag ska vara ärlig så tilltalade inte filmerna i pass 2 mig överhuvudtaget, så jag fokuserar istället på att berätta kort om filmerna från pass 1 som tilltalade mig mer.

Lys var underhållande, jag är ganska skeptisk av mig så hela idén med ljusfenomen var väl sådär för mig. Men så som det framställdes med berättarröst och intervjuer gav filmen en del komiska stunder, vilket jag uppskattade.

Allt vi delar var väldigt snygg, fotot var väl genomtänkt tillsammans med grymt skådespeleri och få dialoger gav en otroligt spänd känsla över filmen. Den var inte för lång och inte för kort, det var en fin film som sa mycket med lite.

Under Barcelonas korta kjol var den roligaste filmen att se, vilket kanske är lite konstigt då det är ett så seriöst ämne filmen handlar om. Men kvinnorna i filmen kunde skifta mellan att vara roliga, seriösa, ledsna och arga så det gav en stark verklighets känsla. Det kändes nästan som om att man själv var med på deras resa. Under Barcelonas korta kjol var nog min favorit av alla examensfilmer, den tar första platsen med en ytterst liten marginal från Allt vi delar.

Ja, då är detta slutet. Det har varit kul, hoppas ni andra som gått på festivalen sett mycket bra film! Nu är det lite mindre än 1 år kvar till nästa GFF. Bara att börja räkna ner dagarna.

 

Ha det bra alla!

/Jens Broström

 

En avslutande kavalkad

Göteborg Film Festival börjar gå mot sitt slut och så även mitt och Jens bloggande. Jag tänkte sammanfatta dagarna med en bildkavalkad med ögonblick från de filmerna jag kommer minnas mest efter årets festival. 

 
 
 
 
 
Sist men inte minst vill jag rikta ett stort tack till FilmCloud och alla filmskapare vars berättelser jag har fått möjlighet att ta del av. 
 
/Christin som är mör i hela kroppen efter en intensiv filmvecka  

 

 

Draken var full!

Då var det dags för ännu ett inlägg då ja, denna gång tänkte jag bara göra ett kort inlägg om filmen Ex Machina som jag var och såg på Draken. En liten notis, jag hade glömt av hur bekväma armstöd Drakens stolar har, nu vet ni.

Ex Machinas plotline enligt IMDB.com:
A young programmer is selected to participate in a breakthrough experiment in artificial intelligence by evaluating the human qualities of a breathtaking female A.I.

Filmen var väldigt intressant och välgjord. Snygga effekter, bra skådespeleri och en modern fast ändå smått futuristisk stil över fotot. Jag kan inte säga att det var den mest oberäkneliga film jag sett, det var mycket som var enkelt att förutse. Men för mig så tog det inte bort någonting från själva storyn, då det handlade om hur huvudkaraktären Caleb (spelad av Domhnall Gleeson) upplever den artificiella intelligensen, AVA (spelad av Alicia Vikander) och hur deras samtal påverkar honom. Det var en viss känsla av thriller över filmen, fast ingenting som var direkt skrämmande, mer en filosofisk thriller. Geniet bakom AVA, Nathan (spelad av Oscar Isaac) var ganska hotfull under filmen, fast han var egentligen bara hotfull för det var så Caleb uppfattade det och så som publiken luras till att uppfatta det.

Det mest intressanta med filmen för mig var inte storyn eller hur bra skådespelarnas insatser var, det mest intressanta var det filosofiska bakom storyn. Hur vet man att en A.I. är självtänkande? Hur avgör man när och om den faktiskt är vid liv eller om den bara imiterar liv? Vad betyder det att vara vid liv, egentligen?

Jag har länge varit väldigt intresserad av robotar, artificiella intelligenser och maskiner i både film och verkligheten. Så den här typen av film sätter alltid igång hjärnan att fundera kring alla de frågor filmen ställer. Det är just på grund av det filosofiska i filmen som gör att den var helt klar värd att se. Självklart hade allt det filosofiska fallit om inte det var för hur bra filmen var gjord också så klart och hur bra skådespelare var som fick en att följa med i filmens berättande. Regissören har gjort en riktigt intressant och spännande film, även om den var förutsägbar. Alex Garland regisserade filmen.

Detta var nästsista inlägget, to be continued!

/Jens Broström

Dagens tipslista

Vi är inne på den åttonde dagen av filmfestivalen och mitt huvud är just nu proppat av olika intryck, här nedan har jag skrivit ner några av dem. 

Dagens bästa: ManIslam – Islam and Masculinity av Nefise Özkal Lorentzen. Nefise följer fyra muslimska män från Kuwait, Bangladesh, Turkiet och Indonesien som på olika sätt arbetar för ett mer jämställt samhälle. En nyanserad dokumentär som känns unik och högaktuell när vi kanske mer än någonsin översköljs av en väldigt ensidig bild av hur muslimska män är. 

Dagens feel-good film: Margareta with a straw av Shonali Bose. Filmen handlar om Laila från Indien som börjar studera i USA. Laila har ett funktionshinder och upptäcker under filmen att hon är bisexuell. Förutom det faktum att indiska tjejen Laila spelas av en vit fransk tjej så är filmen väldigt mysig och bringar fram både skratt och gråt.

Dagens önskan: Göteborgs Filmfestival, snälla använd inte sista scenen ur en film som omslag för ert program igen.

Tips inför morgondagen: KulturUngdom anordnar en heldag med film i olika former, av och med unga filmare och filmintresserade. Helt gratis på Frilagret. Jag ser extra mycket fram emot att se unga från Mixgårdens fritidsgård visa sina filmer som de har arbetat med under ett års tid. Dessutom tror jag samtalet med Jonas Abrahamsson kommer vara intressant, han kommer att visa klipp och berätta om sin kortfilm vem har rätten att driva en kamp. En film som undersöker kampens essens.

Ett till tips inför morgondagen: Samtidigt som KulturUngdoms filmdag pågår så har studenter från Dômen konstskola en vernissage för en utställning där de tolkar sina egna festivalaffischer utifrån årets filmprogram. Utställningen är på Frilagret och även den har fri entré.

 

/Christin som strax ska se Women in Oversized Men’s Shirts

Alldeles Ghibli av mig!

 I detta mitt tredje inlägg blir det lite tankar kring tre kortfilmer jag gillade och även min upplevelse av att se dokumentären om Hayao Miyazaki och Studio Ghibli.

Kortfilmerna jag såg var med under Kortfilmspremiärer 3, det var sex filmer allt som allt, men jag känner att tre av dom var snäppet bättre enligt mig än de tre andra.

Födelsedagspresenten: En film som var snyggt filmad och underlig story. En farsa kör ut sin 25 åriga son med en prostituerad i baksätet för att dom ska ha sex i bilen, allt för att sonen ska förlora sin oskuld. Filmen var mest underhållande för den var lite lurig, man visste inte direkt vad det handlade om och sättet som farsan var på gjorde hela situationen ganska absurd. Han pratade och agerade som om att det inte vore en helt vanlig sak att köpa en prostituerad till sin son. En bra film, regisserad av Tobias Rydén Sjöstrand.

Jag känner dig, Hans: En kort dokumentär som handlar om hur Staffan stått vid Hans sida hela deras liv efter att Hans fick en hjärnblödning, som gjorde Hans helt orörlig. Var en så vacker och samtidigt sorglig historia, man såg verkligen hur mycket Staffan älskar Hans och hur mycket han ger av sig själv för att ta hand om honom. Det kändes i en när Staffan pratar om Hans hjärnblödning då Hans försöker kommunicera, men får bara fram något enstaka stön. Den träffade mig verkligen, hur stark människor kan vara och hur stark kärleken kan vara. Hjärtat går till Staffan och Hans, regisserad av Jacob Nilsson och Emil Askenberger.

Champion: Väldigt välgjord film, fotografiet var extremt talande vilket var extra viktigt då de tre skådespelarna i filmen inte sa ett ord. Detta var intressant gjort och det fick en mer insatt i filmen för man förväntade sig att någon ska säga något någon gång. Lite svårt att säga exakt vad filmen handlar om utan att totalt avslöja filmen, vilket jag inte vill. I stort sett två rivaler, två gubbar som är beredda med att ge sina liv åt en kvinna. Grymt snygg film med bra skådespeleri, regisserad av Måns Berthas.

Sen så har jag varit och sett dokumentären: The Kingdom of Dreams and Madness, som följer Hayao Miyazaki under hans sista film innan pensionen och en del om hur Studio Ghibli och Hayao kom till att existera. Det var en dokumentär på drygt två timmar som var ett rent nöje att se, trots den obekväma stolen som jag satt i så var det värt det. Att få den inblicken i en verksamhet som Studio Ghibli och få se Hayao Miyazaki prata till en om allt han tänker, hur han ser på saker osv, det var så inspirerande. Hela filmen satt jag och tänkte på varenda film jag vill göra, både live-action och animerat. Kändes nästan som huvudet skulle sprängas av kreativitet. Detta var utan tvekan den bästa upplevelsen under festivalen jag haft och jag tror den blir svår att toppa faktiskt.

The Kingdom of Dreams and Madness spelas en sista gång på lördag 31/1 på Handels kl: 20:00. Speciellt om du gillar att göra film och ännu mer om du tycker om Studio Ghibli och Hayao Miyazakis anime filmer.

 

Bara två inlägg kvar nu, sen är det över!
/Jens Broström

 

 

2 korta med Viana Mikkelsen

Igår bjöd FilmCloud in till mingel på Riverton. På plats träffade jag Viana Mikkelsen, dokumentärfilmare som arbetar som fotoredigerare på SVT där hon gör en skildring för Uppdrag Granskning. Parallellt förbereder hon sin nästa film om hennes mormor i Argentina och farmor i Kurdistan som aldrig har träffats. Fram till 10 februari kan du se Vianas och Ylva Henriksons dokumentärfilm I 90 graders värme på SVT Play. Filmen utspelar sig i en bastu där vi får se kvinnor i ett avklätt samtal om motorcyklar, mammor och kärlek, som jag varmt rekommenderar! Jag passade även på under vårt samtal att ställa två frågor till Viana om filmfestivalen.

Vad är ditt bästa minne från Göteborgs Filmfestival?

 - Min starkaste filmupplevelse på festivalen var år 2012 då dokumentärfilmen El Gusto visades, en algerisk film om judiska och muslimska musikers liv. Jag hade aldrig blivit så berörd av en dokumentärfilm innan, tårarna bara rann. Regissören, producenten och en medverkande var där, det var så fint att kunna tacka dem personligen. Det är fortfarande den starkaste upplevelsen av dokumentärfilm jag bär med mig.

Vad vill du rekommendera?

- Passa på att se filmer ni annars inte brukar se eller som kan vara svåra att få tag på senare. Passa också på att se alla vackra animationer! Det är en riktig lyx att få se filmer från hela världen och ha deras regissörer på besök i vårt Göteborg! Bästa filmen hittills har varit Corn Island av George Ovashvili, en georgisk film om naturens kraft och människans försök att överleva i den.

 

 

/Christin som ser fram emot att se ManIslam – Islam and Masculiniaty ikväll

 

 

Sidor