Gästbloggen

Bäst var att träffa konsulenterna

Detta var första gången jag besökte Uppsala Internationella Kortfilmfestival och Uppsala Talangdagar, så jag visste inte vad jag skulle förvänta mig riktigt. Anledningen till att jag sökte till talangdagarna var att jag förra året fick frågan om jag ville medverka på talangdagarna på Fårö, vilket jag tackade ja till. Det var en väldigt givande upplevelse, att få träffas och umgås med filmare från hela Sverige. Uppsala talangdagar kan man säga var lite mer exklusivt och lite mindre kollokänsla. Det var i rätt ordning jag åkte till dom i alla fall.

Vi var filmare från hela Sverige, vissa nybörjare och andra semiprofessionella. Men vad som var skönt var att jag delade mycket av de funderingar och osäkerheter etc. som många av deltagarna uttryckte. Det bästa med själva talangdagarna var när vi fick träffa konsulenterna. Vi fick ställa alla frågor vi hade och de berättade om de vanligaste misstagen som görs när man skickar in en ansökan.

En av höjdpunkterna från festivalen var definitivt filmen ”Oh Deer” av Peter Pontikis som var en del av ”It’s Alive”-satsningen. Filmen stod definitivt ut och var läskigast av de som visades. Hela upplevelsen var väldigt nyttig och otroligt inspirerande. Jag önskar bara att det fanns någonting liknande i Sverige som var inriktat på animation. Jag var nämligen några dagar tidigare i Sydkorea och visade en av mina filmer, och kände mig kanske lite mer ”hemma”.

/Henrik

 Huvudbild: Henrik Dahlbring & Peter Pontikis. Foto: Jimi Vall Peterson

Från romantik i New York till rocknroll i italienska swimmingpools

Sista inlägget. Nu ska jag alltså försöka sammanfatta min intensiva likaså sagolika tid som bloggare och festivaldeltagare. Jag gör det enkelt för mig och börjar med filmerna. De bästa filmer jag såg var BrooklynA Bigger Splash och Room. Imponerande rollpresentationer i alla tre. De två sistnämnda innehöll även inspelningsmiljöer som var en fröjd för ögat!

 

 

Fastän jag är riktigt färdig med att se manliga karaktärer bete sig som idioter mot kvinnliga karaktärer, så blev jag förtjust i filmen Anomalisa. Charlie Kaufman är, trots stereotypa karaktärer, en fantastisk filmskapare så jag rekommenderar er att se den om ni får chansen! Även fast att filmen är animerad så har de lyckats skapa en sexscen som känns nästan ofattbart äkta och verklig. Det förvånar mig inte ett dugg att Anomalisa är Oscar-nominerad.

Förutom att ha fått se enastående film så har jag ju haft turen att få träffa flera inspirerande människor under festivalens gång. Jag är fortfarande lite förvånad över hur enkelt det var att få kontakt med dessa etablerade aktörer, och att de så självklart ville svara på mina frågor. Så tack till er som jag fått nöjet att träffa, tack till er läsare för all härlig feedback och tusen tack till FilmCloud för att jag fick vara er gästbloggare.

 

Vi ses. Ha det gött, hej!

Text: Lianna Hallsénius

Ninja Thyberg är på rätt plats i rätt tid

I söndags träffade jag regissören tillika göteborgaren Ninja Thyberg på Hagabion. Vi pratade om bland annat om hennes kommande långfilm, vikten av utbildning och om feminism i filmbranschen. Thybergs debutlångfilm kommer handla om en ung svensk tjej som försöker slå igenom inom porrbranschen i USA. Fokus kommer ligga på att se porrindustrin ur ett kvinnligt perspektiv.

L: Ser du dig själv som en feministisk förebild?

N: Nej, inte som en förebild. Jag är en feministisk filmskapare, men det är innehållet i mina filmer. Inte jag som person.

L: När vi ändå är inne på det här med feminism, har du upplevt det som svårt att nå dit du är idag?

N: Nej, tvärtom. Det har varit rätt lätt. Jag rider på en våg just nu som massa kvinnor innan mig jobbat för. För 5-10 år sen var det något helt annat, men nu är det som någon slags propp har släppt. Jag har tvärtom fått mer resurser och varit med i talangutvecklingsprogram för tjejer. I dag satsas det mer på tjejer än tidigare därför att vi äntligen fått upp ögonen för behovet av nya bilder, nya röster och nya perspektiv. Jag har haft jättetur som varit på rätt plats, vid rätt tidpunkt.

Thyberg har bland annat studerat filmregilinjen vid Stockholms Dramatiska Högskola och Fridhems folkhögskolas två-åriga filmutbildning. Jag frågar henne om hon tycker det är viktigt med utbildning.

N: Jag tycker det är jättebra, inte för utbildningen i sig utan för att man får tillgång till utrustning och studielån vilket gör att man kan göra sina filmer. Det är svårt att försörja sig på annat håll och samtidigt kunna lägga ner den tiden till filmande. Det är snarare det skolan ger, än någon som lär en. För man lär sig genom att göra. Det viktiga är att göra film. Öva, öva, öva. Jag har säkert gjort 20 kortfilmer! 

L: Har du något tips till oss unga i filmbranschen?

N: Be om hjälp. Det värsta som kan hända är att få ett nej, men oftare än man tror säger folk ja. Som regissör är man ingenting utan andras talang och resurser. I början när man inte har pengar då måste man be folk att hjälpa en gratis. Det finns jättemånga människor som vill vara delaktiga och vill att det ska hända något.

 

Text: Lianna Hallsénius

Varför är inte alla som Siri Hjorton Wagner?

Siri Hjorton Wagner är en av, vad hon kallar, "de nya filmskaparna". Hon är bland annat skådespelerska, regissör, producent och jobbar med casting. I år besöker hon Göteborg Film Festval som producent med tre filmer – Baby, Noni & Elizabeth och 6A – samt är en av deltagarna i Nordic Film Lab. 

L: Är Nordic Film Lab bara för producenter?

S: Nej, det är för regissörer, producenter och manusförfattare. Men det känns som att det är rätt många som har, precis som jag, bytt roller. Vilket känns som att det är typ de nya filmskaparna. Att folk gör det.

L: Är inte det svårt att börja som till exempel regissör, och sen etablera sig på nytt?

S: Jo, det är det väl säkert. Jag har hört folk som säger ”du måste bestämma dig”. Jag tror att allt man gör spiller över på något annat, och gör en bra på saker. Jag tror att det varit jättebra att jag har jobbat på set som inspelningsledare och regiassistent. Så som producent är jag nu mer mån om att inspelningsmiljön är bra.

L: Har du gått någon utbildning eller hur kom du igång?

S: Nej. Jag är skådis från början, och varit det sen jag var typ 10 år. Sen blev jag tillfrågad att casta en långfilm som heter Någonting måste gå sönder. De var ute efter någon mer amatörskådis från en queerklubb-värld och eftersom jag var skådis och hängde i en klubbvärld så frågade de mig. Och sen blev jag även tillfrågad att arbeta som deras regiassistent.

L: Jag kommer från Stockholm, men flyttade till Göteborg nu i somras efter att jag hade pluggat projektledning & filmvetenskap i Växjö. Jag känner lite att det tar stopp här. Det känns som att jag nästan måste vara i Stockholm för att komma in. Tror du att det är viktigt, som du säger att man måste vara i de här kretsarna och hjälps åt i ett större sammanhang?

S: Jag har bara bott i Stockholm sen jag började jobba med film, så det är svårt att säga, men det kanske inte har med stad att göra. Det är en svår bransch att komma in i, och också inte. Hamnar man med rätt folk och som man fungerar bra med, då leder det ganska snabbt vidare till andra saker. Men det viktiga är väl att hitta de som vill samma saker. Jag tror också att det handlar jättemycket om att vi som nu har de här maktpositionerna måste vara mer generösa. Att ta in folk och rekommendera. För det är ju så man lär sig! Om någon har jobbat inom vården eller restaurang, då kommer de vara bra på att jobba med film. För det är exakt samma grundprincip. Man ska vara bra på att hantera folk, vara stresstålig, bra på att jobba med team, van vid att jobba hårt och inte klaga. Att jobba med film är ett av de lyxigaste jobben man kan ha för det är alltid nya projekt, i nya miljöer och man jobbar med massa människor mot ett gemensamt mål. Och har man tur får man åka på festival sen!

 

Text: Lianna Hallsénius

Anderas Öhman ger tillbaka

Andreas Öhman, regissören bakom årets festivalvinjett och "I rymden finns inga känslor", har nyligen instiftat Bonniestipendiet som går till kortfilmsskapare och innebär 20 000 kr i kontanter. I samband med filmfestivalen fick jag tillfälle att intervjua Andreas om detta och vad han kan ge för riktlinjer till oss nya i filmbranschen.

Kan du berätta om Bonniestipendiet? Hur kom idén till?
Idéen till Bonniestipendiet var att jag ville ge tillbaka något till kortfilmsvärlden och ville pusha för människor som kämpar och brinner för film. Prisets namn baseras på den producent som jag jobbat med mycket och som kämpat för mig som gjort att jag kommit dit jag kommit, nämligen Bonnie Skoog Feeney. Hon har varit en person som funnits där och aldrig gett upp och hon har varit en enorm inspirationskälla för mig.

Vad krävs för att få stipendiet?
Man ska ha en passion för film och berättandet genom film. Att oavsett om en får stöd eller ej, fortsätter göra film och uttrycka sig. Att viljan för att berätta är större än något annat. Sen såklart att man ständigt utvecklas inom det och bygger ett berättande att se framemot inom svensk filmindustri i framtiden.

När ska det delas ut? Kan man komma på utdelningen?
Utdelningen kommer ske vid avslutningsfilmen på lördag då alla med biljett är välkomna att komma.

Har du något råd till unga i filmbranschen?
Fortsätt bara göra film. Det enda och bästa sättet att göra film är att fortsätta göra och lära av sina egna misstag. 

 

Text: Lianna Hallsénius
Foto: Björn Jansson/Sveriges Radio

Lianna loves Italy

Min mamma och jag brukar säga att vi en dag kommer lämna allt och flytta till den italienska landsbygden. Där ska vi bara äta pasta med parmesan, gå i långa klänningar, ha på oss stora hattar och dricka rödvin varje dag. När jag såg att Göteborg Film Festival skulle ha Italien i fokus blev jag euforisk. Jag älskar Italien. Jag älskar språket, maten, konsten och intensiteten. Den italienska filmen är självklart inget undantag.

Dock måste jag erkänna att jag tycker att begreppet nationell film känns förlegat. Idag är en majoritet av europeiska filmer på något sätt transnationella. 

Igår såg jag till exempel filmen A Bigger Splash (av Luca Guadagnino som jag poserar med på bilden över) som tillhör sektionen Fokus Italien. Filmen har en transnationell handling med engelsktalande amerikaner i Italien. Den skulle lika gärna kunna vara inspelad i vilket sydeuropeiskt land som helst, då karaktärerna aldrig har någon direkt koppling till landet. För mig känns det gammalmodigt att auteuren eller produktionslandet ska sätta nationell stämpel på en film. Hur som helst tycker jag att det är en fantastisk rock n’ roll film och jag rekommenderar er alla att se den om ni får chansen!    

Andra filmer från den italienska sektionen som jag hoppas hinna se är Ariana, Don’t Be Bad och Antonia. Som jag tidigare skrivit är ju filmfestivaler mer än filmvisningar, så jag måste även tipsa om seminariet Fokus Italien: förlorade i Det ljuva livet kl. 16.00-16.45 på Pustervik imorgon (onsdag). Har en dock tröttnat på att sitta ner i biosalonger hela onsdagen så är det italiensk fest i festivaltältet kl. 20.00-23.00.

Viva le discoteche italiane!

 

Text och foto: Lianna Hallsénius
Pressbild för A Bigger Splash (Foto: Jack English)

Tips från film-coachen

Göteborg Film Festival är mycket mer än ”bara” filmvisningar. Jag kickade igång min första festivaldag med att gå på det fullsatta seminariet Filmrummet: Konsulenter, publikspaning och framtidens film. Filmkonsulenterna från Svenska filminstitutet (SFI) föreläste om sina uppdrag samt gav tips på hur en ökar chanserna att få stöd till film- & tv-produktioner.

Enligt mig har alla konsulenterna en sak gemensamt, oavsett uppdrag. De får det att låta så lätt. Jag har själv inte ansökt om stöd (än), men efter att ha varit i kontakt med olika produktionsbolag vet jag att det är väldigt, väldigt få som lyckas få stöd till sina projekt. Därför tänkte jag dela med mig av filmkonsulternas tips och råd.

Jag gissar på att ni läsare, precis som jag, har en mer eller mindre avlägsen dröm om att en dag få skapa en långfilm. Därför tog jag tillfället i akt och intervjuade långfilmskonsulenten Baker Karim. Han räknade upp tre konkreta tips till oss färskingar i branschen.

1. Fokusera inte på långfilm. Börja med kortfilmer och få igenkänning!

2. Utnyttja media. Skapa ett intresse med hjälp av sociala medier och crowdfunding. Några crowdfundings en kan använda sig av är exempelvis Kickstarter, GoFundMe och Indigogo.

3. Jobba igenom idén. De flesta lägger flera år på utveckling. Tro inte att du kan få en idé och börja producera om två veckor.

Filmkonsulenten Helen Ahlsson, från SFIs satsning Moving Sweden, tipsade om fyra V:n för att söka stöd. Det fyra V:n bestod av:

Vision – Vad är din vision med filmen?
Vad – Vad vill du berätta?
Varför – Varför vill du berätta detta?

Det sista V:et var Varför igen. Varför är just ditt projekt viktigt?

Efter dessa grundläggande tips vill jag även komma med ett eget. Som jag skrev tidigare verkar det alltid så enkelt, men det är svårt som f-n oavsett mängd passion och drivkraft. Därför är mitt simpla tips att befinna sig i kreativa miljöer med inspirerande människor. Efter det tankeväckande seminariet och mötet med en konsulent lämnade jag Pustervik med en känsla av att det faktiskt är möjligt. Vi har valt en svår bransch, men svår är inte synonymt med omöjlig. 

 

Text & foto: Lianna Hallsénius

Masterclass in festival management inspired us to think big

On October 22nd to 23rd I had the chance to take part in the Festival & Management Masterclass organized by Göteborg & Co and held by Paul Gudgin who has been working with internationally renowned events for more than 20 years. Amongst all – he had been the director for the biggest arts festival in the world, Edinburgh Fringe, for eight consecutive years. The Fringe is what Mr Gudgin talked the most about, sharing his experiences from almost all aspects of organizing, giving excessive amount of information regarding event statistics, reports as well as industry secrets. 

Paul Gudgin has worked in events held in small towns that bring international audiences to the sites as well as establishing a culture festival in the heart of world’s business elite – City of London residents.  It was good to hear about these festivals gradually becoming more recognized. Although a lot of his events are organized in a much bigger scale than the participants of the Masterclass mostly work with, it was inspiring to get ideas from “thinking big”.

We were around 20 industry professionals from Western and Southern Sweden as well as Denmark attending the course. Through the many mingles and group work in the classroom, we surely gained more inspiration from each other, made new contacts and what’s the most important – learnt of other great events here, in Sweden and felt less like we’re alone with all the organizational struggles.

The Masterclass was an intense one, giving a lot of Gudgin’s personal experience, but also allowing enough time for questions and group work. We went through topics like: festival destinations, partnerships, programming, sponsorships, marketing, infrastructure, evaluations and more. 

I can honestly say that for me this was a great experience to learn from a true industry professional and get insights from events what attract people from all over the world. Paul Gudgin was surely interested of providing us with as much knowledge as possible in two-days time, the right amount of fun and plenty of inspiration to get us all going on with our projects. Thanks to FilmCloud for giving the chance to be a part of this!

 

/ Edite Garjane

 

Edite Garjane is 23 years old, originally from Latvia and with a degree in journalism from London that now work at Gothenburg Studios. She's been one of the organizers behind GoKinema, an annual cinematography event hosted at Gothenburg Studios during Gothenburg Film Festival. At the moment a big part of her job is to coordinate productions and work with the Gothenburg Studios Production Service projects. She feels like Sweden is the place to be.

– It’s a real hub of creative minds, lots of potential and hard-working people so I hope that Göteborg especially will pin itself in the world map of great event and festival destinations soon! she says.

Efter Berlinale började det dyka upp en hel del intressant i min mailbox

Filmare lämnar Sverige!

Gisela är en av dem. Läs hennes blogg om olika program runt om i Europa.

Flyern från Berlin hade legat i vårt klassrum flera dagar och förmodligen var det bara jag som hade läst den. En kylig och mörk höstkväll satte jag mig framför datorn, knappade in adressen och fyllde i formuläret på nätet. Jag visste knappt vad det var jag anmälde mig till eller vad det innebar, men jag var nyfiken.

Så kom beskedet. Jag hade blivit antagen till Berlinale Talent Campus. Någon från SFI ringde och tipsade om att jag kunde söka resebidrag från dem. Det gjorde jag och fick det beviljat, sen var det bara att åka.

Väl i Berlin blev jag överrumplad av atmosfären och alla människor. Platsen flödade av kreativitet och skaparglädje. Det var så himla bra stämning och allt var så välorganiserat med boende, filmvisningar, workshops och så vidare.

Jag hade varit intresserad av film så länge jag kunde minnas och gjort några kortfilmer innan filmutbildningen på Katrinebergs Folkhögskola, men aldrig tidigare befunnit mig i den här typen av sammanhang. Det var en fantastisk möjlighet att knyta kontakter, men jag förstod nog inte då vad det skulle kunna leda till. Jag lät mig mest njuta av att vara där och inspireras av alla föreläsare och av de andra deltagarna.

När jag ser tillbaka på veckan i Berlin så fylls jag av energi. Jag kan samtidigt önska att jag hade väntat lite och åkt några år senare när jag hade mognat lite mer i min roll som filmare. Jag hade nog fått ut mer nu.

Interakclja i Serbien

Efter Berlinale började det dyka upp en hel del intressant i min mailbox. Någon gång under våren 2009 kom det ett mail som fångade mitt intresse lite extra. Det var från en organisation iSerbien som bjöd in 20 filmare för att tillsammans i team om 5 göra dokumentärfilmer kring ett givet tema. Förutom att spela in film gjorde vi utflykter, umgicks och festade. Vi var även tvungna att presentera det land vi kom ifrån på torget i den lilla staden Požega där vi befann oss.

En av filmarna jag mötte i Serbien berättade för mig om Cinemadamare i Italien och hur himla kul det var och att alla som gillar film borde åka dit.

Cinemadamare i Italien

Cinemadamare påstår själva att de är världens största filmläger för unga filmare. Om det är sant kan jag inte svara på, men det pågår hela sommaren och varje vecka åker en till en ny ort, både små byar och stora städer. Ju längre en stannar under sommaren ju större återbetalning får en på sin flygbiljett. På Cinemadamare bildar en varje vecka team som tillsammans gör en eller flera filmer. Veckan avslutas med en filmvisning på torget där en befinner sig och de två bästa filmerna från veckan belönas med 200 respektive 100€. Många som jag träffade där hade varit där tidigare år. Vissa kom tillbaka som team, men en kunde också bilda nya team varje vecka eller som jag som hoppade mellan flera olika team.

Innan jag åkte till Italien hade jag ansökt till ett NisiMasa projekt. För er som är unga och håller på med film och inte känner till NisiMasa, gå genast in och like:a deras sida på Facebook. De samarbetar med flera olika filmorganisationer, har bra koll på filmvärlden i Europa och anordnar flera spännande workshops bland annat den jag var med på.

Projektet kallades Istanbul Express och var en dokumentärfilmsworkshop som utforskade ämnen kring identitet och ”no boarders”. 45 filmare deltog uppdelade på 3 olika rutter med 3 personer i varje team. Sista veckan anlände samtliga till Istanbul där vi färdigställde filmerna och hade stor premiärvisning.

Jag rekommenderar verkligen alla att ta chansen att delta i ett internationellt filmsamarbete. Det är givande på så många sätt. Du lär dig samarbeta, får ta del av andras kunskaper, knyter kontakter och får vänner över hela världen. Det kan leda till samproduktioner som hos två vänner till mig som möttes i Italien, en från Pakistan och en från England som just nu håller på att spela in långfilm tillsammans i Pakistan. Jag själv har fått erbjudanden om att bland annat jobba med TV i Serbien och att filma reklam i Portugal.

Filmarna på Istanbul Express

I somras fick jag slutligen chansen att åka till FEST Festival i Portugal och delta i deras Training Ground. Jag har känt till festivalen och velat besöka den sedan 2010, men har inte kommit iväg förens nu.

Till FEST kommer ungefär 400 filmare och en stor del går ut på att nätverka. Alla var så väldigt öppna och det var lätt att mingla runt. FEST inleds med ett stort speed meeting som så gott som alla som är på plats är med i. Det spelar ingen roll om du precis har börjat en filmutbildning eller har vunnit en Oscar, både deltagare och de som är där som föreläsare ställer sig i ringen och tar ett steg åt höger eller vänster när signalen ljuder och presenterar sig för nästa person.

Mingel under FESTFilm knyter samman människor från olika bakgrunder och jag upplever att ambition och motivation är något som det finns gott om i sammanhangen som jag beskrivit. Oavsett vad du har för mål eller om du deltar utan mål så kommer du komma hem med någonting, en ny kollega, nya kunskaper, nya erfarenheter, ödmjukhet och en massa inspiration.

Gisela Ritzén

Utdrag från filmen som jag fotade under Istanbul Express.

I'm not here from Gisela Ritzén on Vimeo.

Gisela Ritzén har för FilmClouds räkning gjort en kartläggning och sammanställning av olika program, workshops och filmläger som erbjuds framförallt runt om i Europa. Du kan även möta henne och andra filmare i panelen Filmare åker ut! under Västsvenska Filmdagarna. Läs mer...

Det gjorde ont och det kändes viktigt.

Kort rapport från FILM:15

...något med Una semana solos som gör att jag känner mig som glad och galen och som om det bara går att säga ja! ja! exakt så!

Att lyssna på den argentinska regissören Celina Murga när hon berättar om sin film Una semana solos och se klipp från filmen. Jo, det var intressant också att se hennes film Ana y los otros, om Ana som återvänder tlll sin hemstad efter att ha flyttat till Buenos Aires, och det var intressant att höra henne prata om andra filmer, om sitt filmskapande i allmänhet och att se klippen från hennes dokumentär Escuela normal. Men det är något med Una semana solos (jag vågar skriva det även om jag ännu inte sett hela filmen) som gör att jag känner mig som glad och galen och som om det bara går att säga ja! ja! exakt så! Filmen handlar om ett antal barn i en gated community och klippen Murga visar från filmen skildrar hur Juan, vars syster jobbar hos en av familjen i området, kommer och hälsar på. Murga berättar att hennes ingång i temat är Den Isolerade Platsen. I de här fallet detta gated community, genomkorsat av klasstematik/-problematik/-motsättningar/-våld. En isolerad plats där egna regler gäller, outtalade men kända av alla. Hon jämför den här platsen med den lilla staden där hon växte upp, just isoleringen, och hur platsen gör något med människorna som är på den.

När Juan kommer in i trädgården, med den stora swimmingpoolen, händer något, det blir som en spricka. Det är som om Juan, på grund av reglerna, på grund av klassamhällets organisering absolut inte kan existera på den Platsen. Han måste sjunka genom jorden, försvinna, och han gör det genom att dyka ner under vattenytan precis innan klipp till ny scen. Det är inte uttalat att han inte är välkommen. Det är bara det att hans närvaro möts med tystnad. Det går inte att säga något. De andra barnen vid poolen kan inte relatera till honom. Istället för tal finns blickarna. Samtidigt som Juan inte kan vara där, är han extremt närvarande, så att ingen kan ta blicken ifrån honom.

De korta scenerna vi får se fascinerar mig enormt och jag tänker: Det är det här jag vill göra! Jag har tänkt så mycket på situationer som liknar den här. Vad som händer med personer, deras kroppar och det som deras bär i sig, när de kommer till och befinner sig på vissa platser. Vem som kan vara, på ett självklart sätt, på vilka platser. Hur barn relaterar till samhällsstrukturer. Hur tystnad talar. Hur blickar gör ont. Om det hade varit så att resten av helgen var skittråkig (den var inte det! söndagens fokus på klipprocesser var också spännande!) hade det ändå varit värt att åka till Stockholm bara för de här korta klippen och pratet om dem. Jag längtar efter att se resten av filmen. Och jag är rädd för att göra det. Kanske har jag missuppfattat helheten genom delarna. Men det kanske inte gör något. För just det här lilla, gjorde något med mig. Det gjorde ont och det kändes viktigt.

Sidor