Gästbloggen

Kontrasternas charm

Hej Hallå!

Nu är festivalen igång på riktigt och jag började faktiskt min festival med att gå på premiär, ja hör och häpna! Det hela var egentligen ganska spontant planerat och precis som så många gånger förut gav spontaniteten mig återigen en jäkligt rolig kväll.

Efter att ha väntat ut den långa kön som slingrade sig längst röda mattan utanför Draken kunde jag få smita in i salongen. Jag slog mig ner längst bak och salongen var inte bara fylld med en känsla av förväntansfullhet och möjligtvis de klassiska nervösa svettningarna från regissör, skådespelare och producenter, utan även ångor av parfym. Det brukar irritera mig men just där och då kändes det faktiskt helt rätt. 

Vad var det för film då Louise? ja men Tom of Finland såklart. Dome Karukoski har lyckats göra en otroligt bra film fylld med känslor, humor och ett viktigt budskap. Så därför kommer här nu två tips. Tips nummer 1: om du har möjlighet inför nästa års festival så haffa biljetter till första filmen så snabbt du bara kan. Det är en speciell känsla och ett väldigt bra sätt att komma igång med sitt festivalande. Tips nummer 2: se Tom of Finland. 

Jag vet inte hur det är med er, men jag gillar kontraster. Vill man få en känsla av kontraster på festivalen så kan du exempelvis först gå och se någon av de större filmerna, i mitt fall Tom of Finland. För att sedan gå och se en lite mer stillsam film, i mitt fall Nothing Else. Om Tom of Finland verkligen sparkade igång min festival så vaggade istället Nothing Else sedan in mig i festivalens mjuka armar. För precis så mycket som jag uppskattar en händelserik och blöt fredagsnatt så behöver jag också därefter en mjuk famn och ett lugnt eftermiddagshäng dagen efter. Ett bra sätt att lägga upp festivalen på helt enkelt. 

För den kommande veckan vill jag tipsa er om att gå och se The Nobodies eftersom jag fått höra att det ”är en härlig film" och bekräftar att punken lever än! Mitt spetsade festival öra har även fångat in information om att Raw är en mycket sevärd film. Den kan du se på fredag och jag föreslår då att du ser den med en kompis. Titeln ska nämligen vara en väldigt bra beskrivning av filmen. 

Men framför allt vill jag faktiskt tipsa om att ikväll gå de Bar Talks som sker på Kafé Magasinet. Rykten säger även att Kafé Magasinet ska vara the place to be under festivalen. För förutom intressanta samtal har de också filmrelaterade quiz och poddar. 

 

/Louise 

 

 

Sju Lärdomar från pitching sessionerna på Nordisk Panorama

Nordisk Panorama är den största och mest prestigefyllda dokumentära festivalen i Norden. Förutom att bara vara en festival finns under Panoramat flera olika networkingmöjligheter och pitchsessioner. Här får några få utvalda filmskapare möjlighet att pitcha sina filmidéer till flera så kallade commissioning editors från hela världen men större delen var från Europa och Norden. Över två dagar sitter dessa CEs runt ett hästskoformat bord och lyssnar, ger kommentarer och bokar möten med de deltagande filmskaparna. Som medlem i FilmCloud fick jag möjlighet att åka ner och observera. 

Detta gav en liten insikt i hur industrin fungerar eftersom du på en plats kan höra om så många olika projekt som kommer tävla vid många av världens främsta festivaler senare. Flera IDFA vinnare och däribland An act of killing pitchades först här. Man fick höra vad de olika CE’s letar efter i framtiden. Här är de lärdomar jag tog med mig därifrån:

1. Tillgång/ingång till din/ditt karaktär/ämne.
Vid nästan varje pitch presenterade filmskaparen vilken unik ingång eller tillgång de hade till sin karaktär och ämne. Det var en genomgående trend att panelen efterfrågade det unika med ingången om det inte klart framgick av pitchen.  

Det var även av vikt att man säkrat möjligheten att över längre tid filma för att kunna göra en stark och karaktärsdriven historia. De flesta pitchar menade att de hade någon typ av unik eller exklusiv tillgång till sin historia eller karaktär som användes för att förklara hur viktig deras film var.

2. En karaktär och historia som berör.
Även med tillgång till en aktuell och bra historia behöver du en karaktär. Karaktärsdrivna dokumentärer fortsätter att vara den starkaste trenden inom den dokumentära filmen. En huvudregel är alltid att det ska vara någon du vill umgås med längre än fem minuter genom en skärm. Då räcker det inte enbart med stora och fascinerande karaktärer utan även någon som är tillgänglig för publiken. I Motlys pitch för The Waleed Ahmed Story, som handlar om en ökänd bedragare, uppkom frågan hur pålitlig karaktären skulle vara och vilken möjlighet det finns för tittaren att tycka om en karaktär som alltid ljuger och bedrar. De olika paneldeltagarna hade här olika tankar men vad som stod klart är hur viktigt det är för publiken att kunna tycka om karaktärer. Förutom att beskriva karaktärer bads man ofta även förklara och förtydliga konflikten för att försäkra forumet om att det inte skulle bli en tråkig stund under filmens gång.

3. Känn till vem du pitchar till.
Varje medlem vid bordet hade olika behov och drömprojekt. Det gick att dela in dem i grupper och detta sköttes väl av festivalen och pitchingens moderatorer. Paneldeltagarna prioriterar olika beroende på deras kulturella, sociala och geografiska perspektiv. Därför är det viktigt att på förväg tänka ut vilka olika ingångar ens pitch kan finna hos deltagarna och därefter forma sin pitch.

4. En röst till de som annars inte kan tala.
Filmer som gav en röst åt de som inte själva kunde göra sig hörda verkade genomgående vara populära. Flera projekt där så var fallet som till exempel som The Distant Barking of Dogs och Last Men in Aleppo fick mycket lovord och bokades därför på många mötet. 

5. En bra trailer säger mer än en bra pitch.
Inte så överraskande så är trailern ofta nyckeln till en lyckad pitch. Att göra en övertygande trailer är en konstform, annorlunda än att göra en bra dokumentär. Någon sa "En bra trailer är inte nödvändigtvis en bra dokumentär och vice versa”. Medan de flesta trailers var tekniskt bra, saknade en hel del flera av kännetecknen för vad filmen faktiskt kommer drivas av: en tydlig karaktärsskildring och ett utforskande av de olika lagren i handlingen. Sedan utmaningen att göra detta under två till tre minuter i en både visuellt spännande stil och underhållande form som får oss att vilja se mer och samtidigt speglar stilen i den färdiga dokumentären. 

Totalt sett var det bara en trailer som verkligen gjorde detta: My Heart Belongs to Daddy. Den var emotionellt stark, visade möjligheten till att ha tillräckligt med material och story för en hel dokumentär och var både spännande och visuellt stark. Det var dock flera dokumentärer som fick fina komplimanger om hur väl deras trailer skildrade ämnet.

Att visa din karaktär både i den intima tillgången man fått på ett visuellt iögonfallande sätt verkade vara det viktigaste och många trailers lyckades med detta. De trailers som inte lyckades överföra sin karaktär möttes ofta av stor osäkerhet ifrån forumet och kunde sällan ge tillräckliga svar på de frågor som uppstått gällande svagheter i trailern. I fallet med My Heart Belongs to Daddy  hade den en ganska svag muntlig presentation men där förde energin ifrån trailern ändå  pitchen långt.

6. Om formen är innovativ visa detta i din trailer.
I de få dokumentärer som inte var karaktärsdrivna blir trailern livsviktig och som ett proof of concept. Det finns fortfarande rum för essäer eller observationella dokumentärer bara att paneldeltagarna behöver mer bevis för att våga köpa sig in i något sånt istället för något säkrare och mer etablerat likt den karaktärersdrivna formen.

7. Din erfarenhet och ditt namn räknas.
I slutet är det stora summor pengar som ska delas ut och det finns många fler projekt än stöd. Din relation med de olika deltagarna i paneln genom de olika kanalerna, mötena och nätverksmöjligheterna är viktiga.

Likaså är ditt CV och vad du mer tar med dig till bordet viktigt. Här var Emil Trier ett tydligt exempel med en ganska svag trailer gjord från befintligt material ifrån långfilmer, en tråkig pitch men möttes ändå av stor entusiasm ifrån panelen delvis pga produktionsbolaget Motlys och Emils brors (Joachims) produktioner där. Även om det var en crime story med relativt stor massmedial uppmärksamhet fanns där ändå flera element som för mig talade emot den dokumentära idéen som pitchades. Den togs ändå emot med entusiasm  och det hjälptes nog av att Emil har ett av Nordens mest kända efternamn i filmkretsar.

Efter att ha sett de flesta av pitcharna, stod det klart att de flesta av kommissionärerna hellre säger ja till ett projekt än nej. Det första (och förmodligen svåraste) steget är att få projektet in i forumet. För att få din plats vid bordet, sätt ihop ett bra team med en stark meritlista och hitta din idé.

/Hampus

Bäst var att träffa konsulenterna

Detta var första gången jag besökte Uppsala Internationella Kortfilmfestival och Uppsala Talangdagar, så jag visste inte vad jag skulle förvänta mig riktigt. Anledningen till att jag sökte till talangdagarna var att jag förra året fick frågan om jag ville medverka på talangdagarna på Fårö, vilket jag tackade ja till. Det var en väldigt givande upplevelse, att få träffas och umgås med filmare från hela Sverige. Uppsala talangdagar kan man säga var lite mer exklusivt och lite mindre kollokänsla. Det var i rätt ordning jag åkte till dom i alla fall.

Vi var filmare från hela Sverige, vissa nybörjare och andra semiprofessionella. Men vad som var skönt var att jag delade mycket av de funderingar och osäkerheter etc. som många av deltagarna uttryckte. Det bästa med själva talangdagarna var när vi fick träffa konsulenterna. Vi fick ställa alla frågor vi hade och de berättade om de vanligaste misstagen som görs när man skickar in en ansökan.

En av höjdpunkterna från festivalen var definitivt filmen ”Oh Deer” av Peter Pontikis som var en del av ”It’s Alive”-satsningen. Filmen stod definitivt ut och var läskigast av de som visades. Hela upplevelsen var väldigt nyttig och otroligt inspirerande. Jag önskar bara att det fanns någonting liknande i Sverige som var inriktat på animation. Jag var nämligen några dagar tidigare i Sydkorea och visade en av mina filmer, och kände mig kanske lite mer ”hemma”.

/Henrik

 Huvudbild: Henrik Dahlbring & Peter Pontikis. Foto: Jimi Vall Peterson

Från romantik i New York till rocknroll i italienska swimmingpools

Sista inlägget. Nu ska jag alltså försöka sammanfatta min intensiva likaså sagolika tid som bloggare och festivaldeltagare. Jag gör det enkelt för mig och börjar med filmerna. De bästa filmer jag såg var BrooklynA Bigger Splash och Room. Imponerande rollpresentationer i alla tre. De två sistnämnda innehöll även inspelningsmiljöer som var en fröjd för ögat!

 

 

Fastän jag är riktigt färdig med att se manliga karaktärer bete sig som idioter mot kvinnliga karaktärer, så blev jag förtjust i filmen Anomalisa. Charlie Kaufman är, trots stereotypa karaktärer, en fantastisk filmskapare så jag rekommenderar er att se den om ni får chansen! Även fast att filmen är animerad så har de lyckats skapa en sexscen som känns nästan ofattbart äkta och verklig. Det förvånar mig inte ett dugg att Anomalisa är Oscar-nominerad.

Förutom att ha fått se enastående film så har jag ju haft turen att få träffa flera inspirerande människor under festivalens gång. Jag är fortfarande lite förvånad över hur enkelt det var att få kontakt med dessa etablerade aktörer, och att de så självklart ville svara på mina frågor. Så tack till er som jag fått nöjet att träffa, tack till er läsare för all härlig feedback och tusen tack till FilmCloud för att jag fick vara er gästbloggare.

 

Vi ses. Ha det gött, hej!

Text: Lianna Hallsénius

Ninja Thyberg är på rätt plats i rätt tid

I söndags träffade jag regissören tillika göteborgaren Ninja Thyberg på Hagabion. Vi pratade om bland annat om hennes kommande långfilm, vikten av utbildning och om feminism i filmbranschen. Thybergs debutlångfilm kommer handla om en ung svensk tjej som försöker slå igenom inom porrbranschen i USA. Fokus kommer ligga på att se porrindustrin ur ett kvinnligt perspektiv.

L: Ser du dig själv som en feministisk förebild?

N: Nej, inte som en förebild. Jag är en feministisk filmskapare, men det är innehållet i mina filmer. Inte jag som person.

L: När vi ändå är inne på det här med feminism, har du upplevt det som svårt att nå dit du är idag?

N: Nej, tvärtom. Det har varit rätt lätt. Jag rider på en våg just nu som massa kvinnor innan mig jobbat för. För 5-10 år sen var det något helt annat, men nu är det som någon slags propp har släppt. Jag har tvärtom fått mer resurser och varit med i talangutvecklingsprogram för tjejer. I dag satsas det mer på tjejer än tidigare därför att vi äntligen fått upp ögonen för behovet av nya bilder, nya röster och nya perspektiv. Jag har haft jättetur som varit på rätt plats, vid rätt tidpunkt.

Thyberg har bland annat studerat filmregilinjen vid Stockholms Dramatiska Högskola och Fridhems folkhögskolas två-åriga filmutbildning. Jag frågar henne om hon tycker det är viktigt med utbildning.

N: Jag tycker det är jättebra, inte för utbildningen i sig utan för att man får tillgång till utrustning och studielån vilket gör att man kan göra sina filmer. Det är svårt att försörja sig på annat håll och samtidigt kunna lägga ner den tiden till filmande. Det är snarare det skolan ger, än någon som lär en. För man lär sig genom att göra. Det viktiga är att göra film. Öva, öva, öva. Jag har säkert gjort 20 kortfilmer! 

L: Har du något tips till oss unga i filmbranschen?

N: Be om hjälp. Det värsta som kan hända är att få ett nej, men oftare än man tror säger folk ja. Som regissör är man ingenting utan andras talang och resurser. I början när man inte har pengar då måste man be folk att hjälpa en gratis. Det finns jättemånga människor som vill vara delaktiga och vill att det ska hända något.

 

Text: Lianna Hallsénius

Varför är inte alla som Siri Hjorton Wagner?

Siri Hjorton Wagner är en av, vad hon kallar, "de nya filmskaparna". Hon är bland annat skådespelerska, regissör, producent och jobbar med casting. I år besöker hon Göteborg Film Festval som producent med tre filmer – Baby, Noni & Elizabeth och 6A – samt är en av deltagarna i Nordic Film Lab. 

L: Är Nordic Film Lab bara för producenter?

S: Nej, det är för regissörer, producenter och manusförfattare. Men det känns som att det är rätt många som har, precis som jag, bytt roller. Vilket känns som att det är typ de nya filmskaparna. Att folk gör det.

L: Är inte det svårt att börja som till exempel regissör, och sen etablera sig på nytt?

S: Jo, det är det väl säkert. Jag har hört folk som säger ”du måste bestämma dig”. Jag tror att allt man gör spiller över på något annat, och gör en bra på saker. Jag tror att det varit jättebra att jag har jobbat på set som inspelningsledare och regiassistent. Så som producent är jag nu mer mån om att inspelningsmiljön är bra.

L: Har du gått någon utbildning eller hur kom du igång?

S: Nej. Jag är skådis från början, och varit det sen jag var typ 10 år. Sen blev jag tillfrågad att casta en långfilm som heter Någonting måste gå sönder. De var ute efter någon mer amatörskådis från en queerklubb-värld och eftersom jag var skådis och hängde i en klubbvärld så frågade de mig. Och sen blev jag även tillfrågad att arbeta som deras regiassistent.

L: Jag kommer från Stockholm, men flyttade till Göteborg nu i somras efter att jag hade pluggat projektledning & filmvetenskap i Växjö. Jag känner lite att det tar stopp här. Det känns som att jag nästan måste vara i Stockholm för att komma in. Tror du att det är viktigt, som du säger att man måste vara i de här kretsarna och hjälps åt i ett större sammanhang?

S: Jag har bara bott i Stockholm sen jag började jobba med film, så det är svårt att säga, men det kanske inte har med stad att göra. Det är en svår bransch att komma in i, och också inte. Hamnar man med rätt folk och som man fungerar bra med, då leder det ganska snabbt vidare till andra saker. Men det viktiga är väl att hitta de som vill samma saker. Jag tror också att det handlar jättemycket om att vi som nu har de här maktpositionerna måste vara mer generösa. Att ta in folk och rekommendera. För det är ju så man lär sig! Om någon har jobbat inom vården eller restaurang, då kommer de vara bra på att jobba med film. För det är exakt samma grundprincip. Man ska vara bra på att hantera folk, vara stresstålig, bra på att jobba med team, van vid att jobba hårt och inte klaga. Att jobba med film är ett av de lyxigaste jobben man kan ha för det är alltid nya projekt, i nya miljöer och man jobbar med massa människor mot ett gemensamt mål. Och har man tur får man åka på festival sen!

 

Text: Lianna Hallsénius

Anderas Öhman ger tillbaka

Andreas Öhman, regissören bakom årets festivalvinjett och "I rymden finns inga känslor", har nyligen instiftat Bonniestipendiet som går till kortfilmsskapare och innebär 20 000 kr i kontanter. I samband med filmfestivalen fick jag tillfälle att intervjua Andreas om detta och vad han kan ge för riktlinjer till oss nya i filmbranschen.

Kan du berätta om Bonniestipendiet? Hur kom idén till?
Idéen till Bonniestipendiet var att jag ville ge tillbaka något till kortfilmsvärlden och ville pusha för människor som kämpar och brinner för film. Prisets namn baseras på den producent som jag jobbat med mycket och som kämpat för mig som gjort att jag kommit dit jag kommit, nämligen Bonnie Skoog Feeney. Hon har varit en person som funnits där och aldrig gett upp och hon har varit en enorm inspirationskälla för mig.

Vad krävs för att få stipendiet?
Man ska ha en passion för film och berättandet genom film. Att oavsett om en får stöd eller ej, fortsätter göra film och uttrycka sig. Att viljan för att berätta är större än något annat. Sen såklart att man ständigt utvecklas inom det och bygger ett berättande att se framemot inom svensk filmindustri i framtiden.

När ska det delas ut? Kan man komma på utdelningen?
Utdelningen kommer ske vid avslutningsfilmen på lördag då alla med biljett är välkomna att komma.

Har du något råd till unga i filmbranschen?
Fortsätt bara göra film. Det enda och bästa sättet att göra film är att fortsätta göra och lära av sina egna misstag. 

 

Text: Lianna Hallsénius
Foto: Björn Jansson/Sveriges Radio

Lianna loves Italy

Min mamma och jag brukar säga att vi en dag kommer lämna allt och flytta till den italienska landsbygden. Där ska vi bara äta pasta med parmesan, gå i långa klänningar, ha på oss stora hattar och dricka rödvin varje dag. När jag såg att Göteborg Film Festival skulle ha Italien i fokus blev jag euforisk. Jag älskar Italien. Jag älskar språket, maten, konsten och intensiteten. Den italienska filmen är självklart inget undantag.

Dock måste jag erkänna att jag tycker att begreppet nationell film känns förlegat. Idag är en majoritet av europeiska filmer på något sätt transnationella. 

Igår såg jag till exempel filmen A Bigger Splash (av Luca Guadagnino som jag poserar med på bilden över) som tillhör sektionen Fokus Italien. Filmen har en transnationell handling med engelsktalande amerikaner i Italien. Den skulle lika gärna kunna vara inspelad i vilket sydeuropeiskt land som helst, då karaktärerna aldrig har någon direkt koppling till landet. För mig känns det gammalmodigt att auteuren eller produktionslandet ska sätta nationell stämpel på en film. Hur som helst tycker jag att det är en fantastisk rock n’ roll film och jag rekommenderar er alla att se den om ni får chansen!    

Andra filmer från den italienska sektionen som jag hoppas hinna se är Ariana, Don’t Be Bad och Antonia. Som jag tidigare skrivit är ju filmfestivaler mer än filmvisningar, så jag måste även tipsa om seminariet Fokus Italien: förlorade i Det ljuva livet kl. 16.00-16.45 på Pustervik imorgon (onsdag). Har en dock tröttnat på att sitta ner i biosalonger hela onsdagen så är det italiensk fest i festivaltältet kl. 20.00-23.00.

Viva le discoteche italiane!

 

Text och foto: Lianna Hallsénius
Pressbild för A Bigger Splash (Foto: Jack English)

Tips från film-coachen

Göteborg Film Festival är mycket mer än ”bara” filmvisningar. Jag kickade igång min första festivaldag med att gå på det fullsatta seminariet Filmrummet: Konsulenter, publikspaning och framtidens film. Filmkonsulenterna från Svenska filminstitutet (SFI) föreläste om sina uppdrag samt gav tips på hur en ökar chanserna att få stöd till film- & tv-produktioner.

Enligt mig har alla konsulenterna en sak gemensamt, oavsett uppdrag. De får det att låta så lätt. Jag har själv inte ansökt om stöd (än), men efter att ha varit i kontakt med olika produktionsbolag vet jag att det är väldigt, väldigt få som lyckas få stöd till sina projekt. Därför tänkte jag dela med mig av filmkonsulternas tips och råd.

Jag gissar på att ni läsare, precis som jag, har en mer eller mindre avlägsen dröm om att en dag få skapa en långfilm. Därför tog jag tillfället i akt och intervjuade långfilmskonsulenten Baker Karim. Han räknade upp tre konkreta tips till oss färskingar i branschen.

1. Fokusera inte på långfilm. Börja med kortfilmer och få igenkänning!

2. Utnyttja media. Skapa ett intresse med hjälp av sociala medier och crowdfunding. Några crowdfundings en kan använda sig av är exempelvis Kickstarter, GoFundMe och Indigogo.

3. Jobba igenom idén. De flesta lägger flera år på utveckling. Tro inte att du kan få en idé och börja producera om två veckor.

Filmkonsulenten Helen Ahlsson, från SFIs satsning Moving Sweden, tipsade om fyra V:n för att söka stöd. Det fyra V:n bestod av:

Vision – Vad är din vision med filmen?
Vad – Vad vill du berätta?
Varför – Varför vill du berätta detta?

Det sista V:et var Varför igen. Varför är just ditt projekt viktigt?

Efter dessa grundläggande tips vill jag även komma med ett eget. Som jag skrev tidigare verkar det alltid så enkelt, men det är svårt som f-n oavsett mängd passion och drivkraft. Därför är mitt simpla tips att befinna sig i kreativa miljöer med inspirerande människor. Efter det tankeväckande seminariet och mötet med en konsulent lämnade jag Pustervik med en känsla av att det faktiskt är möjligt. Vi har valt en svår bransch, men svår är inte synonymt med omöjlig. 

 

Text & foto: Lianna Hallsénius

Masterclass in festival management inspired us to think big

On October 22nd to 23rd I had the chance to take part in the Festival & Management Masterclass organized by Göteborg & Co and held by Paul Gudgin who has been working with internationally renowned events for more than 20 years. Amongst all – he had been the director for the biggest arts festival in the world, Edinburgh Fringe, for eight consecutive years. The Fringe is what Mr Gudgin talked the most about, sharing his experiences from almost all aspects of organizing, giving excessive amount of information regarding event statistics, reports as well as industry secrets. 

Paul Gudgin has worked in events held in small towns that bring international audiences to the sites as well as establishing a culture festival in the heart of world’s business elite – City of London residents.  It was good to hear about these festivals gradually becoming more recognized. Although a lot of his events are organized in a much bigger scale than the participants of the Masterclass mostly work with, it was inspiring to get ideas from “thinking big”.

We were around 20 industry professionals from Western and Southern Sweden as well as Denmark attending the course. Through the many mingles and group work in the classroom, we surely gained more inspiration from each other, made new contacts and what’s the most important – learnt of other great events here, in Sweden and felt less like we’re alone with all the organizational struggles.

The Masterclass was an intense one, giving a lot of Gudgin’s personal experience, but also allowing enough time for questions and group work. We went through topics like: festival destinations, partnerships, programming, sponsorships, marketing, infrastructure, evaluations and more. 

I can honestly say that for me this was a great experience to learn from a true industry professional and get insights from events what attract people from all over the world. Paul Gudgin was surely interested of providing us with as much knowledge as possible in two-days time, the right amount of fun and plenty of inspiration to get us all going on with our projects. Thanks to FilmCloud for giving the chance to be a part of this!

 

/ Edite Garjane

 

Edite Garjane is 23 years old, originally from Latvia and with a degree in journalism from London that now work at Gothenburg Studios. She's been one of the organizers behind GoKinema, an annual cinematography event hosted at Gothenburg Studios during Gothenburg Film Festival. At the moment a big part of her job is to coordinate productions and work with the Gothenburg Studios Production Service projects. She feels like Sweden is the place to be.

– It’s a real hub of creative minds, lots of potential and hard-working people so I hope that Göteborg especially will pin itself in the world map of great event and festival destinations soon! she says.

Sidor