Världens snabbaste och långsammaste vecka

När jag måndag morgon satt på den tidiga morgonfärjan mot Visby ångrade jag nästan att jag hade ansökt till talangdagarna. Tanken på en kommande intensiv vecka omringad av ett tjugotal nya människor gjorde mig trött och matt och jag tvivlade på om det här skulle bli bra. Jag hade ju ansökt för att få energi och lust att filma och skriva, inte för att utmattas totalt. En timme senare, under bilturen mot Fårö efter en rolig och vimsig tur på stan med några av just dessa nya människor, hade min trötta matta känsla börjat förvandlats till något mer förväntansfullt och spännande. Alla var så snälla och roliga och landskapet dessutom helt otroligt. När vi senare installerat oss i stugorna på Sudersand och jag träffat min tillfälliga rumskompis Maria var alla mina tvivel som bortblåsta. Och jag hade haft fel där på färjan, veckan blev nämligen så himla bra. 

Bergmanveckan bjöd på många intressanta föreläsningar och seminarium (trots de orimligt obekväma stolarna i den anrika Sudersandsbiografens salong), och även om jag tyvärr måste erkänna att jag inte hade någon aning om vem Ari Aster var sedan innan kändes det ganska fett ändå. Jag kanske borde tagit en bild med honom? Känslan av Ingmar Bergman var också märkligt närvarande genom inte bara påminnelser i öppningstal och konversationer utan även i de miljöer vi befann oss i. Det kändes fint på nåt sätt. Framför allt är jag så glad över alla möten och mingel, med både nya och gamla ansikten, i samtal med utsikt över idylliska karga fårölandskap och cykelturer hem i natten. Det var lyxigt att få leka att vara ett barn på kollo - lotsad genom veckan av den underbara koordinatorn Klara tillsammans med de andra arrangörerna. Tiden rörde sig dessutom på ett speciellt sätt. Det var underligt hur snabbt det gick att börja prata om “det där vi gjorde för några dagar sedan” för att snabbt inse, att “nej, det var ju imorse!”. Världens snabbaste och långsammaste vecka som på båten hem påminde överraskande mycket om hur det var att åka hem från typ Emmabodafestivalen när jag var femton. Fast obs, på ett lite mer kulturellt sätt.

Simone Norberg