Happy ending in Cannes

Somnade med cynismens härligt bittra smak i munnen men vaknade oväntat glad till det sista dygnet på Rivieran. Idag skulle jag se en film och sen bara se var kvällen tog mig. Samt göra ett nytt försök att träffa Henrik igen. Och framförallt, ikväll skulle jag byta om till den svarta långklänningen. Har jag köpt den och släpat den hela vägen hit, ja då måste jag ju ha på mig den också, inte bara ha den nerpackad.

På vägen till stan passerar vi ett syndikalistiskt demonstrationståg som protesterar mot nedskärningar. Bra kontrast till yachterna som guppar i närheten. Jag tar det som ett gott tecken för dagen. Efter lite missförstånd och några omvägar möter jag äntligen Henrik utanför McDonalds och jag blir så himla glad att se honom. Det är något visst med att möta vänner på främmande platser. Henrik berättar om sina äventyr hittills och visar upp högen med visitkort. Det bästa kortet (i min mening) har han fått av Lloyd Kaufmann, el presidente på Troma Films, filmbolaget som är kända för sina kult-b-skräck-gore-komedier-med vissa samhällskritiska inslag - titlar som Surf Nazis Must Die, Toxic Avenger och Cannibal the musical. Jag tyckte det var så coolt att jag tog ett kort på Henrik med visitkortet.

Sen gick vi och såg Jessica Hausners Amour Fou. En dagen efter-visning som alla med festivalpass kan komma in på, bara man köar ett slag innan. I vårt fall ungefär 40 minuter. Efteråt var vi alla oense om ifall det var en svart komedi, ett misslyckat pekoral, eller ett välgjort drama. Jag tyckte mycket om den i alla fall. Rollbesättningen var fantastisk. Jag skrattade varje gång den manliga huvudkaraktären var i bild. Stärkta av att ha sett en bra film och fått se lite mer av det Cannes som ändå handlar om filmkonst var planen att sneaka oss in på festen på skandinaviska paviljongen.

Efter att ha bytt om till evening dress på en närbelägen toalett och efter att ha smilat snällt och väntat lite fick jag komma in trots att jag inte stod på listan. Minglar glatt med alla möjliga människor, får en komplimang för min pirate bay-tatuering på överarmen från en engelsk producent. Och vem är där om inte Mr Troma himself? Han är världens trevligaste (kanske hjälper det lite att Henrik presenterar mig som en scriptwriter som har gjort mycket gory-blood-horror-films) och jag får både inbjudan till Tromafesten (yey, en inbjudan!) signerad DVD och ta en bild med Lloyd. Resans roligaste ögonblick. Resten av kvällen seglar jag som små moln med fladdrande viscose runt benen. Så glad att det blev ett happy ending i Cannes.

 

/Annika

P.S. Skandinaviska paviljongen ligger inte på croisetten, utan vid hamnen på andra sidan om Le Palais. Man kan leta sig fram efter den svenska, danska och norska flaggan. Rådet om att regissörer inte ska gå på sina egna visningar för att undvika depression gäller framförallt Marketvisningar. På filmerna som visas i tävlingen eller Un Certain Regard är publiken intresserad och mycket mer artig. Även om jag hört talas om att till exempel Vincents Gallos Brown Bunny (med rätta) blev utbuad av Cannespubliken. Publiken på Amour Fou verkade inte jätteimpad. Applåderna efteråt var korta, men de var tysta under visningen. Henriks kompis fick min inbjudan till Tromafesten och blev enligt en rapport glad för det. Själv fick jag åka hem och det var faktiskt ganska skönt.


Annika med Mr Troma himself.