En mullrande känsla av undergång

Jag har en mullrande känsla av undergång i magen. Jag är på flygplatsen i Köpenhamn på väg till filmfestivalen i Cannes. Jag har verkligen ingen aning om vad som ska hända. Men den här resan verkar dra fram varenda ruttet mindervärdeskomplex jag har i kroppen.

Det började redan när jag letade boende. Det visade sig att minsta lägenhet hyrdes ut för 1500 € och i minst en vecka. Jag övervägde mina möjligheter. Är det verkligen olagligt att tälta på stranden? Skulle jag hyra en bil och sova i? Eller bara åka ner och chansa? Det kändes lite väl äventyrligt. Till slut bokade jag med hjärtat i halsen ett överprisat skabbigt hotell en halvmil från "kroasetten". I recensionerna för hotellet står det bland annat att "Tall people will have a problem in the shower".

Under dagarna som följer får jag diverse råd från folk jag känner som varit i Cannes under festivalen. En del motsägelsefulla. Strandpromenaden – Croisetten - är galen och bör undvikas, men där ligger å andra sidan Skandinaviska paviljongen, där rosén är gratis fram till midnatt. Vart man ska efterfesta. Vad man ska göra för att möjligen komma in på galapremiär med Hollywoodkändisarna. (Man kan tydligen inte köpa biljetter till filmer eller fester, utan det gäller att vara snabb och ha tur eller lära känna någon som kan fixa in en.) Ackrediteringen till Cannes ska vara löjligt hierarkisk och antagligen kommer färgen på mitt festivalpass inte ta mig nånstans.

Ett råd jag får är att alltid ha med dig en långklänning och ett läppstift så man när som helst kan byta om till galapremiär snabbt. Jag tänker att det är ett bra råd. Stålman möter scout - alltid redo för ett snabbt ombyte. Men blir brydd, vad gör man med kläderna man har på sig då? I 9 fall av 10 borde de ta mer plats än den tunna långklänningen man har i väskan. Jag äger inte ens en långklänning. Plötsligt handlar väldigt mycket om hur jag ska se ut och väldigt lite om filmen som jag har gjort. Men osäker som jag är till min natur cyklade jag ändå till Frölunda torg och köpte en svart långklänning på Monkirean. För säkerhets skull.

Försöker läsa på om Cannes, som mest ter sig obegripligt och lite skrämmande. Dekadens och glamour. Inte gör det saken bättre att alla guider till festivalen heter nåt med ”survival”.

Nu går planet om en timme. Istället för att förbereda mig på andra sätt igår la jag tid på att klippa ihop en trailer till Rope Piece, i vad man skulle kunna kalla, Godards anda.

/Annika