TV is the new film?

Anna Nygren rapporterar från TV Drama Vision på Göteborg Film Festival

Jag var med som en av FilmCouds representater på Göteborgs Filmfestivals TV-Drama-Vision, två dagars seminarium om teve, mest nordisk teve, tevedrama, visioner och nyheter. Seminariets slogan är ”TV Is the New Film” – vilket kanske känns som en gammal slogan, eller en jag hört förut, och detta med något-jag-hört/sett-förut, präglade tyvärr en ganska stor del av upplevelsen. 

Jag har ingen gigantisk erfarenhet av teve – jag har skrivit manus för en webb-serie (som inte var så särskilt bra, men som ändå gav mersmak och fick mig att tänka att det går att göra kul grejer i det formatet) – och min förhoppning var att få inspiration och nya idéer. Men, som sagt, en hel del kändes inte så nytt. Ett flertal projekt, från de nordiska länderna, presenterades, och ett genomgående tema var ”nordic noir” – deckarserier, där de flesta kvinnliga rollerna var döda, och där ett antal män löser mysteriet med hur de mördades. Försvunna barn var ett annat populärt tema. Detta är 2014, och det känns väldigt frustrerande och provocerande. Jag kan också bli provocerad av just det ”nordiska”, eller ”scandi love” som någon uttryckte det – som känns 1, som en snedvriden bild av något som i grunden bara kan vara en konstruktion, och 2, framställs som något eftersträvansvärt (långa, blonda, unga, döda kvinnor… eh…). Som tur är verkar jag inte vara ensam i min frustration, flera jag pratar med uttrycker samma sak. Och att bonda genom att vara kritisk är ju alltid en bra grej – kanske kan det vara nån sorts möjlighet till framsteg (även om jag just då var tvungen att tröstkolla tre Buffy-avsnitt mitt i natten). 

Också på den fysiska scenen dominerar männen bland de levande. En del män är dock ganska kul. Två intervjuer med producenten Andy Harris och manusförfattaren Tony Grisoni är intressanta – särskilt den med Grisoni. Jag skriver upp citat som: ”jag hatar auteurer”, ”producenter är bra för dom bjuder på middag”, ”jag försökte göra research men det gick inte så bra att prata med polisen så jag gav upp”, ”en icke-linjär struktur är närmare hur en upplever livet”. Men mest fascinerad blir jag dock över hur både Grisoni och Harris bara pratar på, och allt verkar så himla avslappnat och kul och jag tänker att hade det varit jag hade det varit väldigt tråkigt att lyssna på eftersom jag antingen bara är tyst eller börjar babbla om osammanhängande saker och råkar säga saker jag verkligen inte menar… 

Första dagens kväll får jag en chans att öva på mina prat-skills. Då är det nån sorts buffé på Riverton hotel. Jag tänker mest på att jag har fula skor och genomblöt jacka och att det känns så fel där. Sen sitter jag hela kvällen vid ett bord med folk jag redan känner och äter gratismat (logiken på dessa tillställningar verkar vara: när vi verkligen vet att de som kommer kan betala för sin mat och sin alkohol, då får de hur mycket som helst, gratis – lyxigt och äckligt). 

Jag tänker innan att det är bra att veta hur branschen ser ut – men när jag sitter där så vill jag hellre förbli ovetande. Och jag inser att det här med bransch, pengar, sälja saker, länder och samarbeten, är nog inte min grej. Så jag lär mig skriva med vänsterhanden under dag två. Fram till seminariet om transmedia. Där ett antal projekt presenteras. Jag har aldrig riktigt fattat vad transmedia är, och jag vet fortfarande inte om jag fattar, men det verkar vara berättelser/världar/personer, som finns på olika plattformar, som bloggar, pinterest-konton, teveserier, böcker, twitter-konton, filmer. Och där det handlar mycket om interaktivitet. Det verkar kul och peppigt. Projekten som presenteras handlar också om annat än döda kvinnor och deppiga manliga poliser i fjällandskap – de handlar om hämnd, löpning, dj:ing och spöken – det är kul och peppigt.

Anna