Som en taskig tonårsfylla

Ganska mycket av undergångskänslan från morgonen besannades när jag äntligen kom fram till Le Palais för att hämta ut min bricka. I datorn fanns nämligen varken jag eller min film Rope Piece. Fransmannen på andra sidan disken hade svårt att dölja skadeglädjen (det aset). Han bad mig komma tillbaka om en halvtimme för att prata med hans chef. Bra start på festivalen ey. Jag gick och käkade pizza och misströstade en aning. Tack vare att jag lyckades hitta ett mail med filmen id-nummer i dröjer det bara tre timmar och många turer fram och tillbaka tills jag får min bricka.  Jag ombeds le in i webkameran, utttorkad, obortstat hår, sömnbrist och ett stelt leende från kind till kind. Jag ser med andra ord helt galen ut på bilden. Nåväl. Här i Cannes går alla med baksidan på brickan utåt.  

Åker till hotellet som verkligen är tjusigt om man gillar öststatsarkitektur som fått förfalla. Ja och förresten, bussbolaget strejkar, vi är ju ändå i Frankrike. Som tur är kommer det ändå en buss. Den är löjligt fullsmockad. Ingen kliver av, för varje hållplats kommer det bara fler personer som kliver på. En amerikan bakom mig drar ett opassande skämt om att vi alla kommer köras ut nånstans och avrättas med nacksskott. 

En timmes sömn och en dusch på hotellet. Sen går vi in mot palatset igen. Möter upp med några distributörer från Sverige och Finland och dricker ett glas vin. De visar mig runt på croisetten och stora Grand Hotel, där drickan är svindyr, men stämningen är egentligen inte lyxigare än att folk sitter i uppblåsbara vita soffor på en gräsmatta och försöker se glamourösa ut. (Svårt). Vi går runt bakom Grand Hotel till Petite Majestique. Som egentligen är en ganska tom bar. Folk står på gatan utanför istället och dricker öl. Är man extra smart går man och köper billigare burköl i en närbelägen affär. Vi är extra smarta. Men jag tycker inte riktigt den glamourösa känslan har infunnit sig än. Det här känns mer som när man var sexton och drack folköl i en park.

En av distributörerna sa till mig att regissörer aldrig borde gå på sina visningar här, om de inte vill bli deprimerade. Folk går efter fem minuter om de tycker filmen verkar dålig. Om de stannar och även om de tycker filmen är bra, så sitter de med sina mobiler. I värsta fall kanske de till och med ringer ett samtal. Jag börjar fatta mer och mer att Cannes filmfestival inte är en festival för regissörer, utan det handlar om att sälja och köpa film. Distributörerna verkar ha det kul. Det här är deras festival. Själv blir jag mer och mer osäker på vad jag gör här.

/Annika