'Would you buy this?' Tänkvärt, men också deprimerande.

Fredag. Sista dagen på talangdagarna.

Efter en välbehövlig hotellfrukost beger vi oss smått slitna till dagens första seminarie 'Would you buy this?'. Tre av deltagarna visar en varsin film de gjort för en panel som alla jobbar internationellt med att välja ut kortfilmer till festivalprogram och tv-stationer. Denna programpunkt var väldigt intressant trots att jag efteråt kände mig ganska nedslagen. Framför allt berodde det på att panelen i princip inte skulle köpa någon av filmerna som visades trots att alla hade fina kvalitéer, men också för att en inser exakt hur stor konkurrensen är. I år skickades totalt ca 7000 kortfilmer in till Uppsala Kortfilmsfestival, av dessa väljs 300 filmer ut att visas i programmet. Daniel Vadocky som jobbar på bland annat National Film Archive, Czech Republik, med att välja ut filmer och som sitter i vår panel berättar att han uppskattningsvis ser 1000 kortfilmer och 400 långfilmer per år. När en inser mängden film som konsumeras sätter det ens egen kortfilm i ett annat ljus. Panelen tar upp vilka aspekter som spelar in när ett urval görs inför ett festivalprogram eller vid inköp av kortfilmer till en tv-station. Jag tycker mig urskilja tre tydliga aspekter: 

Sammanhanget 

Vilken kanal/festival det gäller, alla har sina egna riktlinjer för vilka typer av filmer som ska väljas. Fokuseras det på animerat, internationella filmskapare, något speciellt tema eller annat? En film kan vara välgjord och sevärd men kanske inte passar in i festivalens program eller riktlinjer och därför inte bli utvald.

Publik/målgrupp 

Vad vill publiken se? Detta gäller kanske främst tv-kanaler som utgår ifrån att filmer med ett ovanligt tempo eller annan struktur leder till lägre tittarsiffror och för dem är det ju det allt handlar om. 

Även en festival vill ju att filmerna de visar ska ses av en stor publik, men de brukar ändå ta ett större ansvar av att visa en bredd och även ge utrymme för smalare film, tycker jag själv.

Originalitet 

För att kunna få sin film att stå ut från den otroliga mängden filmer som finns krävs något originellt. Panelen understryker att det viktigaste alltid är berättelsen och inte produktionsvärdet eller det visuella.

Oavsett om det handlar om berättarstil, nyskapande tematik, filmskaparens bakgrund eller bara att vissa detaljer i ett skeende gestaltas på ett nytt eller ovanligt sätt så krävs det att ens film gör ett anspråk på en viss originalitet. Detta kan ju givetvis vara svårt för en själv att se då vi långt ifrån ser lika mycket film som de som avgör festivalprogrammen. Kanske bör vi inte vara alltför påverkade av det heller. 

Att prata om film på det här sättet, ur ett marknadsperspektiv, är för mig ovant och ganska obekvämt. Att enbart se ens filmer som säljbara eller inte säljbara produkter reducerar ju ens arbete till under värdighet. Jag har inte bara en drivkraft av att få ut mina berättelser utan ser också varje film som en del i utvecklingen av mig som filmskapare. Med varje film kommer en ny lärdom, och en ny insikt om vad som intresserar mig som jag tar med mig in i nästa projekt. På så vis är varje projekt en vidareutbildning mot att bli en 'fullfjädrad' filmskapare. Det är ju något som marknaden inte tar hänsyn till. Samtidigt förstår jag mer och mer att för att kunna leva som filmskapare, och framför allt för att kunna försörja sig på det, krävs även att ha en förståelse för hur marknaden ser ut efter filmens färdigställande. Det dilemmat som uppstår då konst och kultur behöver ingå i ett kapitalistiskt system är något vi måste konfronteras med som filmskapare. 

Min slutsats är ändå att det bästa en kan göra är att fortsätta jobba med sina filmer utifrån sina egna förutsättningar och fortsätta kristallisera sitt eget språk. Det gäller bara att hitta sin inneboende röst och på det sätt som passar en bäst gestalta detta, för då vi alla har unika erfarenheter finns det en oändlig variation av perspektiv och allt vi kan göra är att hoppas på att det når ut till någon annan.

Senare på eftermiddagen var jag på en föreläsning med dokumentärfilmaren Nahid Persson Sarvestani. Nahid har bland annat gjort filmer som 'Prostitution bakom slöjan', 'Drottningen och jag' samt bioaktuella 'My Stolen Revolution'. Hon berättade om sitt filmskapande, sitt engagemang och visade klipp ur flera av hennes filmer. Jag har aldrig sett någon av Nahid Sarvestanis filmer men blev tagen av hur snabbt en får ett känslomässigt band med hennes karaktärer. Att inom loppet av en minut vara helt medryckt och involverad i karaktärernas utveckling får mig att vilja låna hem alla hennes filmer och streckkolla resten av helgen!  Jag blir även imponerad över hennes styrka att bokstavligt talat riskera sitt liv för att få ut sina berättelser om Iran. Hon har fått sitta i husarrest, fått utstå mängder av hatmail och hot för vilken ståndpunkt hon valt att ta. Att ändock fortsätta filma och producera är minst sagt beundrandsvärt. En förebild både som filmskapare och som politisk aktivist. Det viktigaste jag tar med mig från talangdagarna är glädjen över att få träffa likasinnade. Att ohämmat få prata precis så pretentiöst och nördigt om film som en alltid vill göra. Att få inspireras och knyta nya kontakter. Vikten av samarbete med andra filmskapare blir bara tydligare och tydligare. Jag hoppas många fler ges chansen att få åka på den här typen av nätverksträffar.

/Åsa Båve 

Bild: De sex filmarna på Festival. Åsa Båve, Parvin Yazdani, Sofia Åström, Niklas Andersson, Sofia Aspeheim och Jonas Eskilsson.