Det gjorde ont och det kändes viktigt.

Kort rapport från FILM:15

...något med Una semana solos som gör att jag känner mig som glad och galen och som om det bara går att säga ja! ja! exakt så!

Att lyssna på den argentinska regissören Celina Murga när hon berättar om sin film Una semana solos och se klipp från filmen. Jo, det var intressant också att se hennes film Ana y los otros, om Ana som återvänder tlll sin hemstad efter att ha flyttat till Buenos Aires, och det var intressant att höra henne prata om andra filmer, om sitt filmskapande i allmänhet och att se klippen från hennes dokumentär Escuela normal. Men det är något med Una semana solos (jag vågar skriva det även om jag ännu inte sett hela filmen) som gör att jag känner mig som glad och galen och som om det bara går att säga ja! ja! exakt så! Filmen handlar om ett antal barn i en gated community och klippen Murga visar från filmen skildrar hur Juan, vars syster jobbar hos en av familjen i området, kommer och hälsar på. Murga berättar att hennes ingång i temat är Den Isolerade Platsen. I de här fallet detta gated community, genomkorsat av klasstematik/-problematik/-motsättningar/-våld. En isolerad plats där egna regler gäller, outtalade men kända av alla. Hon jämför den här platsen med den lilla staden där hon växte upp, just isoleringen, och hur platsen gör något med människorna som är på den.

När Juan kommer in i trädgården, med den stora swimmingpoolen, händer något, det blir som en spricka. Det är som om Juan, på grund av reglerna, på grund av klassamhällets organisering absolut inte kan existera på den Platsen. Han måste sjunka genom jorden, försvinna, och han gör det genom att dyka ner under vattenytan precis innan klipp till ny scen. Det är inte uttalat att han inte är välkommen. Det är bara det att hans närvaro möts med tystnad. Det går inte att säga något. De andra barnen vid poolen kan inte relatera till honom. Istället för tal finns blickarna. Samtidigt som Juan inte kan vara där, är han extremt närvarande, så att ingen kan ta blicken ifrån honom.

De korta scenerna vi får se fascinerar mig enormt och jag tänker: Det är det här jag vill göra! Jag har tänkt så mycket på situationer som liknar den här. Vad som händer med personer, deras kroppar och det som deras bär i sig, när de kommer till och befinner sig på vissa platser. Vem som kan vara, på ett självklart sätt, på vilka platser. Hur barn relaterar till samhällsstrukturer. Hur tystnad talar. Hur blickar gör ont. Om det hade varit så att resten av helgen var skittråkig (den var inte det! söndagens fokus på klipprocesser var också spännande!) hade det ändå varit värt att åka till Stockholm bara för de här korta klippen och pratet om dem. Jag längtar efter att se resten av filmen. Och jag är rädd för att göra det. Kanske har jag missuppfattat helheten genom delarna. Men det kanske inte gör något. För just det här lilla, gjorde något med mig. Det gjorde ont och det kändes viktigt.