Bergmans dåliga samvete

I sommar skulle Ingmar Bergman fyllt 100 år, vilket Göteborgs Filmfestival sett till att varenda festivalbesökare känner till. Under Filminstitutets seminariedag presenterade Erika Wasserman, nuvarande kortfilmskonsulent på Filminstitutet, slutresultatet av projektet Bergman Revisited. Projektet initierades av Filminstitutets tidigare kortfilmskonsulent Andreas Fock tillsammans med SVT för att fira Bergmans jubileum, och dessa gav sex erfarna regissörer finansiellt stöd och möjligheten att göra varsin kortfilm som på något sätt skulle ha med Bergman att göra. 

Personligen är jag ingen Bergmanfantast, jag har sett ett par filmer som sig bör men aldrig varit på Fårö eller Bergmanveckan. Men nyligen läste jag ut Linn Ullmans fina bok De Oroliga som handlar om hennes uppväxt med (och utan) sin far Ingmar Bergman och sin mor Liv Ullman. Boken gav mersmak, så jag bestämde mig för att ta med min bror och se premiären av kortfilmerna i BR-projektet.

Tunga namn som exempelvis Pernilla August, Liv Strömquist, Lisa Aschan, Patrik Eklund och Tomas Alfredson är de som fått producera kortfilmerna i Bergmans anda. Samtliga var på plats under seminariet under lördagseftermiddagen, till och med Liv Strömqvist som hade med sig sin nyfödda bebis.   

Filmerna höll hög kvalitet, men jag tycker kortfilm ibland är ett svårt format att på så kort tid hinna bygga upp karaktärer och en historia som berör. Det grepp som är lättast att lyckas med är humor, och det märktes även bland de Bergmanska kortfilmerna. De som tilltalade mig mest var de hysteriskt roliga Fettknölen och Infektionen. 

Den kortfilm som fick mig att skratta högst vad Patrik Eklunds Infektionen. Filmen inleds med skräckinjagande bilder från ett minimalistiskt överklasshus och en inzoomning på en hotfull diskmaskin. Klipp till en parterapi-session med två känslomässiga analfabeter, där Kristina (Ruth Vega Fernandez) och Krister (Magnus Krepper) berättar om sina äktenskapsproblem där en stor fråga är Kristers oförmåga att skölja av tallriken innan han sätter in den i diskmaskinen. 

En filmskapare som har en feministisk analys av Bergman är Lisa Aschan med sin kortfilm Guds tystnad. Filmen är en egen tolkning av Bergmans Tystnaden, där de två kvinnliga karaktärerna gör samma resa som i den förra filmen fast 30 år senare och de upptäcker en mer än vänskaplig attraktion. Aschan berättade under seminariet att hon i processen inför sin Bergmanska kortfilm funderade på vad kvinnor i Bergmans filmer får och inte får göra. Hon upptäckte att kvinnorna aldrig rapar, aldrig har mens, aldrig onanerar, kissar eller äter.  Aschan ville befria de kvinnliga skådespelerskorna från den manliga blicken, och göra de kvinnliga karaktärerna mer mänskliga. Det är härligt när Nina Gunke i Guds tystnad snarkar och vinglar hem full i en hotellkorridor. En intressant utgångspunkt, även om filmen lämnade en del i övrigt att önska. 

Samtal med Jane Magnusson och Liv Strömquist. Foto: Kajsa Finn

Jane Magnusson har regisserat Fettknölen utifrån manus och teckningar gjorda av Liv Strömqvist. Idén till filmen kom när Jane Magnusson arbetade med sin nya Bergman-dokumentär (som har premiär senare i år). När hon studerade hundratals bilder av regissören upptäckte hon en fettknöl på hans vänstra kind som bara växte och växte. Men hon upptäckte att fettknölen försvann från bilderna från 60-talet, för att sedan komma tillbaka på bilder från 90-talet. Då fick Magnusson idén om att göra en kortfilm om detta fenomen, och kontaktade Liv Strömqvist som nappade direkt. I kortfilmen symboliserar fettknölen Bergmans samvete över att han beter sig som ett svin mot kvinnor, ett samvete som han försökte göra sig av med men som ändå kom tillbaka mot slutet av hans liv. Filmen är väldigt kul, och att den är “based on a true story” gör det hela ännu roligare. Det är uppfriskande att bland alla okritiska hyllningar få se Bergmans svinerier lyftas fram och analyseras, speciellt nu i efterskalvet av #MeToo-rörelsen. 

/Kajsa Finn