”You don't need to meet more broke people”

Okej, det är fredag och bara två dagar kvar. Dags att försöka ta mig an den här festivalen som en plikt tänkte jag och begav mig till Short Film Corners mötesplats. Där bjöds det på espresso, men var rätt tomt så här mitt på dagen. Varje dag 17.00 ska det vara happy hour (gratis bar) eventuellt kanske det kan locka hit fler, men jag börjar av någon anledning känna mig smått trött på alkohol.

En amerikansk tjej kommer fram och börjar prata med mig. Yessika, som hon heter, brukar egentligen jobba som filmfotograf men har regisserat sin första kortfilm och kommit hit till Cannes för att visa den. Hon ger mig en flyer till sin film och jag säger att jag inte hunnit fixa någon till min film. Hon frågar om jag har något visitkort. Jag svarar nej och skrattar lite generat. Då berättar hon om vad en kille sagt till henne (tänk med en dryg röst) ”Oh, I don't do cards”. Istället för visitkort hade han gjort en kontakt med sig själv i telefonen, och skrivit dit företag, mailadress och hemsida. Ett e-card. Jag skapar genast mitt egna e-card och börjar öva på att på ett övertygande sätt säga ”Oh, I don't do cards”. Härskartekniker, de är jobbiga när de används mot dem, men kan vara användbara. Sen ska jag skicka mitt ”e-card” till Yessika, men nej, det går ju inte utan internet. Och den gode Cannes bjussar ju gärna på alkohol men inte på wi-fi, inte till vanliga dödliga (kortfilmare) som oss i alla fall. Så där föll den goda idén.

Det sista Yessika säger till mig innan vi skiljs åt är att undvika Short Film Corner, resten av festivalen. ”You don't need to meet more broke people” och sen skrattar hon. (Hon syftar på andra kortfilmare alltså). Jag går in och tittar på hennes film, den handlar om en 70-årig kvinna som separerar från sin man och för första gången lever själv. Den är rätt fin.

Jag sms:ar med min kompis Henrik som är här för att sälja sin skräckfilm Feed the light. Vi kommer överens om att ses på skandinaviska paviljongen. Det är ett mingel där som heter ”Meet stockholm”. Mer gratis rosé och gratis rabarberdrink. Jag ser Richard Hobert och får en komplimang för min klänning. (alltså, ej av Hobert, utan av en okänd kvinna) Killen som blandar min drink visar sig äga baren i Oslo som är med i Joachim Triers film Oslo 31 August. Det tycker jag är oproportionerligt kul. Men sen tycker jag att det är en asbra film också.

Klipp till: ett antal glas senare. Henrik sms:ar att han inte kommer. Jag ger upp skandinaviska paviljongen. (Som för övrigt inte ligger på Croisetten, det där hade jag missförstått). Går och äter en jättelik falafeltallrik, (det bästa jag hittills ätit i Cannes) tar en öl på Petite majestique, ja egentligen bredvid då, på det billiga stället. Går längs croisetten, som alltmer börjar spärras av med kravallstaket och poliser. Det är fullt med folk och stämningen är lite kaosartad. Snart ska filmstjärnorna gå på röda mattan. Jag ger upp för idag och åker hem till hotellet. Tänker att om det här är det finaste, det bästa som man kan få uppleva som filmare, då är jag fan inte intresserad.

/Annika


Skandinaviska paviljongen.


Ännu ett glas gratis rosé.