Fem frågor till: Åsa Båve

Åsa Båve är göteborgaren från Dalarna som spenderat det senaste året i Stockholm med att mejsla fram en högst personlig dokumentärfilm. Inte visste jag att det var livet handlar om när Åsa får veta att en före detta klasskamrat dött i leukemi. Den oväntade nyheten får Åsa att resa till sin 93-åriga farmor för att prata om död, sorg, förlust och ålderdom. På fredag den 29 januari har den premiär på Göteborg Film Festival.

Du har arbetat på den här filmen väääldigt länge. Berätta lite om hur processen har sett ut!
Ja, hur länge som helst! Jag började filma min farmor ganska direkt efter att jag slutat på Katrinebergs Folkhögskola, och då var det mest för att få bryta mig loss från det jag lärt mig och börja hitta bilder och situationer som jag tyckte om och som intresserade mig. Då hade jag ingen tanke på att jag själv skulle vara en del av dokumentären, eller att det ens skulle bli en film. 

Under åren så har projektet haft många olika inriktningar och flera pauser, men för ungefär två år sedan började jag känna att det var dags att göra någonting av allt material. I samma veva började jag inse att min nyfikenhet inför farmors förhållande till döden och sin existens hade att göra med alla de frågor som väcktes i mig efter att min gymnasievän Elin gick bort i cancer 2010. Trots att vi inte längre hade kontakt då hon gick bort så var det väldigt omvälvande att hon som var i min ålder, som kom från min by i Dalarna och som jag alltid trodde skulle finnas där gick bort. Jag började involvera fler i projektet, läste ett projektår i dokumentärfilm via Filmbasen i Stockholm och började sammanväva de två spåren. Man kan säga att det var då jag började jobba mer fokuserat med vad filmen har blivit idag.

Hur känns det att vara i hamn med projektet nu då?
Det känns märkligt! Framför allt är den där känslan av tomhet påtaglig. Den känner jag igen från färdigställandet av tidigare filmer som Bristning och som jag antar (hoppas) bara är en del av att bli klar med något. Men det känns också väldigt skönt! Jag känner en lättnad och glädje över att äntligen få visa upp den.

Vad syftar titeln på?
Titeln kommer från en dikt av Stig Johansson som går: "Alla dessa dagar som kom och gick / inte visste jag att de var livet". Den syftar dels på farmors retrospektion över sitt liv och att acceptera att saker förändras. Men framför allt på det jag tror alla går igenom första gången man förlorar någon nära, att ens förhållande till livet ofrånkomligen är förändrat. 

De senaste åren har du jobbat med både fiktion och dokumentär, som fotograf, regissör och producent. Tycker du om att blanda på det här sättet eller längtar du efter att få renodla dig inom något?
Jag ser på mig själv framför allt som regissör och fotograf, för mig hänger dom rollerna ihop. Men jag vill inte låsa mig vid en yrkesroll då jag fortfarande håller på att hitta min plats inom film. Jag hoppar på projekt som jag tror på och som intresserar mig oavsett om det är fiktion, dokumentär eller vilken funktion det är. Så ja, jag antar att jag tycker om att blanda!

Har du hunnit spanat in något i festivalprogrammet som du vill tipsa om?
Vill självklart tipsa om min vapendragar Amanda Leissners film Bikupan som hon har jobbat med nästan lika länge som jag jobbat med min. Annars ser jag mycket fram emot att se Laurie Andersons film Heart of a dog.

 

Åsa Båve är född 1988 i Falun utbildad vid Katrinebergs Folkhögskola och Göteborgs Konstskola. Hon är verksam genom filmkollektivet Everyone We Know och har bland annat regisserat kortfilmen Bristning (2013) tillsammans med Amanda Leissner som vann Tungviktsklassen på Frame. 

Hennes nya kortfilm Inte visste jag att det var livet har premiär på Göteborg Film Festival den 29 januari och visas vid tre tillfällen i paketet Svenska kortfilmspremiärer 4. Mer information hittar du på filmfestivalens hemsida.