Att inte reproducera den liberala berättelsen – intervju med gruppen bakom "Ni har skapat ett monster"

För lite drygt ett år sedan fick Mika Gustafson FilmClouds projektstöd för att kunna starta upp arbetet sitt dokumentärfilmsprojekt tillsamman med Olivia Kastebring och Christina Tsiobanelis. Nu har bitarna till filmen Ni har skapat ett monster om artisten Silvana Imam börjat falla på plats och numera produceras filmen av filmbolaget Mantaray och de erfarna producenterna Stina Gardell och Anna Weitz.

FilmCloud träffade trion i Stockholm under Tempo Dokumentärfestival för att prata om deras arbetsprocess, tankarna om långfilm och hur det kändes att pitcha sitt projekt inför en fullsatt biosalong.

– Jag har lite svårt att komma ihåg vad jag faktiskt sa, jag minns egentligen bara att vi gick upp på scenen. Vår taktik var att göra en så lång trailer som möjligt, dels för att slippa prata så mycket men också för att låta materialet tala för sig själv. säger Christina. 

Det är dagen efter då de alla tre stod på Bio Rios scen. Det som stod på spel var 75 000 kr i utvecklingsstöd, och med tanke på att de hittills lyckats arbetat i ett år med bara 50 000 kr att röra sig med (tack vare stöd från FilmCloud och Filmbasen) så kan man ana att pengarna skulle kunna komma till stor nytta. Bilderna de visade var både stiliserade och komplicerade. Materialet bestod av allt från livespelningar till arrangerade sekvenser där Silvana stod på gatorna med en megafon och man förstår snabbt att hon för både filmskaparna och fansen är en stark feministisk symbol. Det gjorde att några i juryn undrade om man som publik skulle få se bakom ”bilden av Silvana Imam”.

– Det var som att juryn såg en motsättning mellan Silvanas tuffhet kombinerat med den visuella formen och möjligheten att komma nära. Så klart går det inte att göra ett personporträtt på Silvana och bara fokusera på henne som symbol utan att ta med något privat, däremot är inte vårt största fokus att komma innanför kläderna på henne. Många vill ha ett intimt och nära porträtt och vi förstår den strategin, för det vill man gärna hos en kändis som har en hård fasad, men man måste också förstå att det är det här hårda och häftiga som vi vill dokumentera, förklarar Olivia.

– Det blir jobbigt när man hamnar i ett sådant här kommersiellt sammanhang där man möts av personer som vill vinkla ens film åt ett visst håll. Vi har hela tiden jobbat för att inte reproducera bilden av hur problematiskt det är att vara kvinna, rasifierad eller homosexuell i den här branschen utan istället skapa motbilder där man som icke-norm får vara självklar. Många vill ha en film som visar hennes sårbara kamp för att ta sig från botten till toppen och då hamnar man lätt i ett berättande som stärker en liberal, kapitalistisk idé, man reproducerar bilden av att alla kan, bara de vill. Vi kommer inte göra den filmen men det är skitsvårt för man trillar lätt dit, i den berättelsen, eftersom man har sett det förr, säger Mika.

De tre träffades när de pluggade filmlinjen på Fridhems folkhögskola 2010–2012. Det var under den tiden som de började jobba ihop i olika konstellationer, något som fortsatte när utbildningen var slut.

– Vi har ju hela tiden arbetat ihop, om inte på samma projekt så har vi ringt och pratat våra egna projekt med varandra, säger Olivia.

Idén till den här filmen tycks ha kommit ganska spontant. Olivia träffade Silvana Imam genom en vän, då hade bara låten I.M.A.M släppts. Kort därefter gjorde Olivia och Mika videon till I.M.A.M - jjRemix och efter det bestämde de för att göra en dokumentärfilm om henne. Det var i den vevan som Christina kom in i bilden.

– Det här kom också precis efter vad som hände i Kärrtorp och i Malmö åttonde mars, så tanken från början har hela tiden varit att koppla Silvana till samtiden och det som händer nu. Just då var hon en förhållandevis okänd artist, att hon skulle komma att bli så stor som hon är nu hade ju ingen av oss nån aning om då, säger Mika.

Från början var tanken att kanske släppa materialet i omgångar på Youtube, det viktigaste var att det kom ut. Efter att ha tagit varvet via webb-serie har de nu landat i att de vill göra en långfilm.

– Detta är ett feministiskt tidsdokument, vi kände att folk behöver se det och det måste dokumenteras. Men i somras insåg vi att vi hade något bra på gång som vi inte bara kunde släppa ifrån oss och vi ville inte låta någon annan bestämma över det. Det skulle kunna bli väldigt fel, berättar Mika.

– Det kändes svårt tillslut eftersom berättelsen blev mer och mer komplex. Det är så mycket som är viktigt att visa upp och vi ville ge materialet rättvisa istället för att få in det i en mall som inte passar, förklarar Christina.

Att projektet har kunnat växa är ett resultat av att trion försökt leva på så lite pengar som möjligt, allt för att kunna lägga sin tid på filmen istället för att lönearbeta. Ett tag bodde de alla tre i Olivias etta i Stockholm för att spara in pengar på hyra. Men sen började Mikas studier på Akademin Valand film i Göteborg igen och Christina flyttade ner till Malmö. Arbetet fortsatte under hösten, och det var när de förstod att de själva inte skulle få ihop en hållbar budget som de bestämde de sig för att försöka hitta en producent för att få hjälp med att söka pengar.

– Vi insåg att all administration tog fokus från att göra själva filmen. Länge hade vi känt att vi ville göra det här själva, att behålla vår och filmens integritet, men nu var det dags att släppa in andra för att få input och hjälp, berättar Christina.

Efter att ha pratat med flera produktionsbolag, där vissa nyktert förklarade att ingen är intresserad av att arbeta med dokumentärfilm eftersom det inte genererar några pengar, hittade de tillslut rätt med Mantaray film och producenterna Stina Gardell och Anna Weitz.

– Det känns verkligen som att Anna och Stina bara inte är ett produktionsbolag som äger oss, den grejen var vi jätterädda för. Efter att vi haft möte med dem så kände vi att vi kommer kunna göra en bättre film tillsammans med dem, att de tillför något. Annars hade vi inte valt att arbeta med Mantaray, säger Mika.

Under våren och sommaren ska de fortsätta att följa upp alla de trådar i filmen som de hittat i sitt befintliga material, till exempel Silvanas relation med artisten Beatrice Eli, utvecklingen av hennes musik och berättelsen om fansen. Den senare tråden skulle kunna bli en helt egen film menar de. Planen är även att hitta en extern klippare som kan börja gå igenom allt material under hösten, men de är noga med att poängtera att de inte vill stressa. Filmen får ta den tid den tar.

– Vi har ju insett vilken lyx det är att få jobba med sina bästa vänner. Vi lever i en tid där allt ska gå så jävla snabbt, så det är bra att vara tre för då kan man stödja varandra i att låta saker få ta tid och va trogen sin magkänsla, säger Olivia.

På frågan om hur det fungerar att vara tre regissörer som bor i tre olika städer svarar alla – jättebra! De håller kontakten via Skype och använder sig av Creative Cloud som gör det möjligt att klippa i samma projekt online.

– Jag kan verkligen råda andra att vara fler regissörer på samma projekt. Det var något jag trodde att de skulle ifrågasätta under pitchen, men så blev det inte. Att vi är tre som delar på ansvaret gör att projektet blir ganska stadigt istället för att man ska vara ensam och oroa sig för allt, säger Mika.

– När jag sitter själv i Malmö undrar jag ibland varför håller jag på med detta. Jag har inga pengar, arbetar hela tiden och vet inte alltid vart det här ska det ta vägen. Men så minns jag att mina två bästa vänner är i samma situation och då känns det helt okej ändå, säger Christina och ler. 

 

Tempo Pitch vanns tillslut av en annan trio – Sophia Josephson, Lisa Josephson och Susanne Karlsson, med sitt projekt Tryggt, tråkigt, Norsjö. Ingenting som lär hindra Mika, Christina och Olivia, bristen på pengar kompenseras av vad som verkar vara en obegränsad mängd pepp, vision och envishet. Ni har skapat ett monster kommer med största sannolikhet slå ner som en bomb och vi på FilmCloud kunde inte längta mer.